Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tegel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till detta qväde har han hemtat ur svenska folkets
eget hjerta; åt hvad derinom rörde sig har han
gifvit diktens stämma. Redan 1809 hade han i sången
öfver N. F. Sparrsköld uttalat sin smärta öfver
Finlands förlust och fosterlandets vanmakt samt
1810 i sången Till kronprinsen Karl August gifvit
uttryck åt det nyvaknade hoppet om en upprättelse
och en lyckligare framtid. Båda dessa stämningar
smälta samman i »Svea» och göra ett gripande intryck
ej mindre genom de vexlande känslornas hänförande
makt, än genom den glänsande diktionen, som i den för
T. egendomliga riktningen här framträder i sin fulla,
rika utveckling. Då »Svea» upplästes på akademiens
högtidsdag, måste de närvarande göra våld på sin
känsla för att icke utbrista i högljudt bifall; och
»mången utmärkt medborgare», säger Wieselgren, »har
från den dagen räknat sitt högre medvetande». Hade
»Krigssången» gjort T:s namn kändt i vidsträckta
kretsar, så gaf honom »Svea» en plats bland landets
främste skalder. Med fullt utpräglad egendomlighet
framträder han i denna dikt. Han är nu den mogne
skalden.
I Febr. 1812 tog T. inträde i Götiska förbundet
(han bar der namnet »Bodwar Bjarke»), och i dess
tidskrift, »Iduna», offentliggjorde han under årets
lopp flere af sina vackraste dikter från denna tid:
Majsång, Elden, Skidbladner, Flyttfåglarne, liksom
han ock under en följd af år förnämligast genom denna
tidskrift gaf offentlighet åt sin sångmös alster. Den
26 Febr. s. å. blef han utnämnd till professor i
grekiska vid Lunds universitet och erhöll samtidigt
ett prebendepastorat (Stäfvie och Lackalänga). Sedan
han utgifvit och försvarat en teologisk afhandling,
blef han prestvigd d. 20 Dec. 1812 och skref med
anledning deraf sin dikt Prestvigningen, om hvilken
Franzén yttrade, att den »strålar af himmelsk
skönhet», och hvilken äfven Atterbom beundrade. År
1813 egnade han en dikt, Hjelten, åt sin ungdoms
afgud Napoleon, hvilken hotades af den europeiska
koalitionen och genom slaget vid Leipzig störtades
från sin maktställning. T:s »Hjelten» är skrifven före
nämnda slag, men han vågade icke trycka den förr än
1828, ehuru den genast genom afskrifter fick en stor
spridning. Skaldens morgonpsalm och Asatiden tillhöra
samma år.
Napoleons fall hade bland annat till följd föreningen
af den skandinaviska halföns båda riken. T. helsade
denna tilldragelse med dikten Nore, offentliggjord
vid en akademisk fest i Lund (Febr. 1814) till firande
af Kielfreden. Under det man i Sverige vid denna tid
tämligen allmänt tänkte sig Norge såsom en provinsiel
ersättning för Finland, delade skalden Karl Johans
högsinta uppfattning af förhållandet mellan de båda
landen, enligt hvilken båda borde såsom sjeifständiga
stater bilda en union under samme regent. Och efter
det unionen ändtligen blifvit en verklighet, helsades
»Nore» med samma bifall i Norge som i Sverige. Då
Geijer i Götiska förbundet uppläste den, »framkallades
hans tårar af flere strofer», skrifver Jak. Adlerbeth.
I den från och med år 1810 pågående striden mellan
den äldre skolan och den nya romantiska tog
T. ingen del, trots från båda sidor till honom
ställda uppmaningar. För de gamle gustavianerna
hyste han stor aktning, om han än icke delade deras
uppfattning af poesiens uppgift och icke synnerligen
beundrade den äldre vitterhetens försvarare,
Wallmark. Bland de unge romantikerna var Atterbom
den ende, som i hans ögon röjde talang. Men för
T. med hans klassiska bildning var det romantiska
dunklet motbjudande; han ogillade öfvermodet, det
utifrån hemtade manéret, hätskheten mot Leopold och
icke minst de allt synbarare framträdande katolska
medeltidssympatierna, af hvilka han en tid befarade
en inbrytande obskurantism, hvartill ock tecken
flerestädes i Europa visade sig. År 1815, det
stora reaktionsåret, börjar T:s neutralitet att
öfvergå till en »väpnad». Han hade detta år den
sorgen att förlora sin äldre, rikt begåfvade broder
Elof, en lika varm vän af den äldre literaturen som
missaktare af den nya, såväl den fosforistiska som
den götiska. I grafqvädet öfver honom varnar skalden
för den vålnad, som med »blod i händerna och vanvett
i ögat» stiger upp ur medeltidens graf och breder
sin svarta jesuitkåpa öfver jorden: han uppmanar
Leopold att kring sig samla de äldre skalderna till
kamp för ljus och sanning mot »mörkrets liga». Denna
dikt blef aldrig af skalden sjelf offentliggjord; den
trycktes först i de efter hans död af Böttiger utgifna
»Samlade skrifter». Följande år deltog han ifrigt i
de resultatlösa försöken att uppsätta en tidskrift,
såsom motvigt mot »Svensk Litteraturtidning»;
och till Leopold skref han, att det ondas grund
ligger djupare än hos några recenserande studenter
i Upsala, ty »dessa kopieringsmaskiner äro icke
annat än blinda verktyg af tidens förfärliga
anda». Den något upphetsade stämning, hvari T. då
synes hafva befunnit sig, lade sig snart. I sitt
berömda Tal vid jubelfesten 1817 (till firande af
reformationen) sökte han skipa rättvisa mellan den
gamla tiden och den nya. I adertonde seklets bildning
klandrade han den materialistiska verldsåsigten,
förståndsdespotismen, den uteslutande riktningen
på det nyttiga, men han gaf sitt erkännande åt
dess uppskattning af menniskovärdet, dess kraf
på samvets- och tankefrihet och dess klarhet i
tanke och form. Det adertonde seklet hade »fallit
på sin synd», och då nu det nyktra förståndets
herravälde tagit slut, var det ej så underligt,
att fantasien, »det lätta, rosenmantlade gudabarnet,
i känslan af sin nyvunna frihet tittar in öfverallt,
äfven der, dit det egentligen icke hörer». Men dess
värre syntes man blott hafva utbytt en ytterlighet
mot en annan. Man fordrade med rätta en djupare
religiositet, men betraktade icke religionen »såsom
en ensak för känsla och tro, utan såsom en bilaga
till ett metafysiskt system för dagen»; man yrkade
på allvar och grundlighet i vetenskapen, men man
förfuskade klarheten och redan; man fordrade med
rätta i konsten det betydningsfulla och det djupa,
men sökte »påtruga oss en poesi utan form och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
