Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tegel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bestämdhet..., som spökar omkring i månskenet och
målar sina sammanflytande bilder – i molnen». Han
betraktade dock nu tillståndet med mera lugn och
tillförsigt än nyss föregående år och uttalade den
förhoppning att ur »de kämpande elementernas strid
skall en bättre och skönare skapelse utgå». Detta tal
retade båda partierna. Wallmark underkastade det en
skarp och hånfull granskning i »Allmänna Journalen»,
och i »Sv. Litteraturtidning» förklarades T:s egen
poesi väl vara skimrande och glänsande, men kall och
hjertlös, hvarjämte han fick veta, att han icke hade
någon individualitet och derför nödvändigt måste
misslyckas i större kompositioner, såsom i »Svea»
och »Nore». Men kring honom samlades efter hand en
skara, som gillade hans uppfattning, och det blef
detta parti, de s. k. »Neutrerna», som satte sin
prägel på tiden. De fleste af de unga skalder, som
under dessa och följande år uppträdde, togo intryck
af T. I sammanhang härmed må vi äfven omnämna hans
Tal på Oskarsdagen 1823. Han aflägger i detta sin
politiska trosbekännelse. Hans ideal för statsform är
den konstitutionella monarkien, men konstitutionen
får icke vara en »spekulativ», utan en »historisk»,
hvilken »växt upp och utbildat sig med folken». Med
skärpa uppträder han mot den på kontinenten herskande
politiska reaktionen och uttalar sin förhoppning
att i den pågående kampen »de moderatas parti måste
slutligen segra; ty all verklig politik är, i tidens
närvarande skick, en förmedlande».
Samma år T. höll sitt jubeltal skref han flere
af sina yppersta lyriska dikter: Sång till solen,
Stjernsången, Polarresan, Jätten, Språken, följda året
derpå af de allmänt omtyckta sångerna Karl XII och
Göta lejon. Invald i Svenska akademien d. 5 Nov. 1818,
tog han der sitt inträde d. 22 Juni 1819 med sitt Tal
öfver Oxenstierna, ett mästerstycke, som genom tankens
djup och uttryckets klarhet sluter sig värdigt till
reformationstalet, och uti hvilket talaren redogör
för sin uppfattning af det sköna och konsten. – Under
närmast följande år infaller T:s produktivaste tid
såsom skald; hans flesta större dikter skrefvos då.
Då T. fungerade som promotor vid magisterpromotionen
i Lund 1820, afslöt han denna med sin berömda Epilog,
som »flög med ljungeldens fart öfver hela landet
och väckte allmän hänryckning». Enkel och dock så
konstnärligt fulländad, lika djup till tankeinnehållet
som skön till formen, höjer den sig mönstergill öfver
såväl den gamla didaktiska som den nya metafysiska
dikten. Och dess polemik mot det romantiska dunklet är
hållen i en värdig och ingalunda utmanande ton. Väl
uppträdde Atterbom till försvar för romantikens
uppfattning af poesien, men han började dock sitt
svar med orden:
»Ja, Epilogen är skön, och med fog du klarheten prisar:
Glänsande alltid du var; nu är tillika du sann».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
