Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tegnér ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett med detsamma förenadt anlag för vemod i och
tungsinthet, hvilket dock ingalunda utesluter
det hurtiga och lefnadsfriska. Ytterligare medel för
samma ändamål bildade de utläggningar och förändringar
af sagan, som skalden vidtagit, der denna, för att
begagna hans egna ord, »ej fulländat sin poetiska
afsöndringsprocess». Och härtill kom slutligen, att
skalden framställde rent allmänmenskliga förhållanden,
t. ex. kärleken, utan allt bemödande att gifva dem en
bestämd tidsfärg. Så har det lyckats T. att åt sin
dikt skapa en form, som icke endast tilltalade hans
landsmän, utan slog med beundran hela den bildade
verlden. Få dikter i verldsliteraturen hafva fått
en sådan spridning som denna. Den är öfversatt på de
flesta europeiska språk. Danmark och Norge hafva fem
öfversättningar, hvilka utgått i 19 upplagor, England
och Amerika fjorton i 18 upplagor, Tyskland tjugotvå
i nära 90 upplagor. Dessutom är »Frithiof» öfversatt
på italienska, franska, holländska, finska, ryska,
polska, magyariska, rumanska, armeniska, isländska,
latin. I Sverige är den upplagd öfver 40 gånger.
Vi hafva yttrat, att Frithiofs karakter kan sägas vara
typisk för det nordiska lynnet; vi kunna tillägga, att
skalden har i Frithiof i icke ringa mån tecknat sig
sjelf. Äfven hos honom finnes detta »lefnadsfriska,
raska, modiga, ja öfvermodiga», som han tillägger
sin Frithiof. Det röjer sig icke endast i hans
fria uttalande af sin mening, utan äfven stundom
i en obesvärad vårdslöshet beträffande diktion och
formbehandling. Det blåser en frisk ande genom hans
dikt. Men liksom hos hans Frithiof, och liksom hos
Bellman, den mest svenske af våra skalder, finner
man äfven hos T. »vemodsdraget öfver pannan», det
nordiska sångaredraget, sorgen i rosenrödt; och med
åren fick hos honom sorgens liffärg alltmer öfverhand
öfver det rosenröda. Det är nästan obegripligt hur
man kunnat påstå, att menniskosjälens innersta
varit honom förborgadt, att hans »skaldeåder rinner
icke från hjertat, utan från hjernan», och att
»hans skaldekonst liknar ett af solen bestråladt
isberg vid nordpolen, hvars färgprakt man så länge
beundrar, tills – man fryser» (»Sv. Litt. tidn.» 1818,
s. 158). Man tillerkände honom väl en lysande och
färgrik bildprakt, sinnrikhet i antitesen, energi
i uttrycket; men man låtsade sig icke märka hur
innerligt hanhängafsig åt allt, som stämde honom till
sång, man förklarade sig icke förnimma hans varma
hjertas slag, då han besjöng fosterlandet eller andra
föremål för hans kärlek och vördnad, och man blundade
för de dikter, i hvilka den grubblande dysterheten
sökt en afledare i tonernas välljud. Man fäste sig
ensidigt vid bildpraktens glans, och man ville icke
tro, att denna glans kom af en inre värma. Franzén
anmärker med rätta om T., att »oaktadt det nordiska
dels i andan, dels i ämnet af hans dikter, har hans
poesi en sydländsk yppighet och skönhet». Och liksom i
södern yppigheten och skönheten äro beroende af klimat
och temperatur, så äro de äfven hos skalden alstrade
af själsdaning och känslovärma. T. talar i bilder,
derför att han såsom en äkta skald tänker i
bilder; lätt tager hos honom hvarje känsla åskådlig
form, och detta utan all ansträngning.
»Han sätter icke, nej, han andas hop
de lätta, fria, luftiga gestalter.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
