Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Telefon, en apparat, som möjliggör samtal på långa afstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begynna. Man talar mot mikrofonen, hvarvid röstens
ljudvågor försätta skifvan WW i vibrationer, så att
kolkontakternas motstånd förändras och de derigenom
uppstående förändringarna i den primära strömmens
styrka inducera mot talets ljudvågor svarande
strömimpulser i den sekundära ledningen. Dessa
impulser gå genom telefonen ut på linien och framkalla
i den andra stationens hörtelefon mot talet svarande
ljudvågor och derpå beroende ljudförnimmelser. Med
mikrofonens tillhjelp har man lyckats samtala på
öfver 100 nymils afstånd (emellan Boston och Chicago),
hvarvid man dock måst använda dubbla linieledningar
och ej kunnat, såsom å kortare afstånd, ersätta den
ena med jordledning.
För att möjliggöra telefonering mellan ett stort
antal stationer utan att bygga ledningar mellan
dem alla (hvilket blefve dyrt och, till följd
af det stora antalet hvarandra korsande trådar,
nästan outförbart) upprättas centralstationer. På
en centralstation måste man kunna höra anrop från
och samtala med alla stationerna i telefonnätet
samt sätta dem i förbindelse med hvarandra, två och
två. För detta ändamål ingå alla linieledningarna
till centralstationen, der det finnes dels
indikatorskifvor, så inrättade, att, då det signaleras
från en station, en liten skifva faller ned och
blottar stationens nummer, dels vexelbord, bestående
af isolerade metallstycken, hvilka stå i förbindelse
med linieledningarna. Anropas centralstationen, sätter
en tjensteman på stationen sin telefon och mikrofon i
ledande förbindelse med den stations metallskifva i
vexelbordet, hvars nummer blottas, och åstadkommer,
sedan han fått veta med hvem den anropande vill
tala, ledande förbindelse mellan stationerna. Efter
slutadt samtal göres en kort ringning, hvarvid
tjenstemannen på centralstationen återställer
apparaterna i deras ursprungliga skick. – För att
minska ledningarnas antal och spara ledningstråd
har man uppfunnit vexelapparater, hvilka antingen
vid vridning på en vef eller automatiskt utvexla
en från centralstationen till dem förd linieledning
till hvilken som hälst af flere i en grupp förenade
telefonapparater eller förbinda dem sinsemellan. De
förra kallas anknytnings-vexlar. De senare äro af
flere slag; mest använda äro automatiska tvåliniers
och femliniers vexlar.
Telefonien har utvecklat sig otroligt hastigt,
men har ännu svårigheter att öfvervinna, innan den
kan uppfylla alla allmänhetens på densamma ställda
fordringar och förhoppningar. En svårighet ligger
i apparaternas och tjenstgöringens ordnande på
centralstationen, en svårighet, som å ena sidan växer
i samma mån som nätet utvidgas, men å andra sidan
alltmera minskas genom sinnrika uppfinningar och
förbättringar. En annan svårighet är hörtelefonens
känslighet för mångahanda yttre inflytelser. Uti en
telefontråd, som ledes i närheten af andra dylika
trådar eller af telegraftrådar, induceras, när dessa
äro i bruk, strömmar, hvilka genast göra sig märkbara
i hörtelefonen. Störande ljud uppstå, och stundom
höras hela eller afbrutna meningar, hvilka talas
till andra personer. Preece i London har funnit,
att signaler, gifna i telegrafkablar, som
nedlagts i jernrör under jorden, kunna iakttagas
i telefontrådar spända öfver hustaken, att dylika
störingar meddela sig mellan parallella ledningar på
17 km. afstånd, ja att man ännu på 65 km. afstånd
kan iakttaga dem. Man har ännu ej lyckats uppfinna
något annat medel att upphäfva induktionens störande
inflytande än dubbel ledning i st. f. enkel ledning
och jordledning. Derjämte är det, åtminstone för
ledningar af större utsträckning, behöfligt att
framdraga den dubbla ledningens båda brancher på
sådant sätt, att de, på det hela taget, komma på lika
stort afstånd från hvarje annan närbelägen tråd. Detta
byggnadssätt, med dubbla ledningar, blir naturligtvis
dyrare än det med enkla ledningar, men har det oaktadt
redan nu börjat uttränga det senare och torde för
framtiden blifva det allena rådande systemet. –
Se C. A. Nyström: »Handbok i telefoni» (1885).
År 1877 anlades den första telefonledningen i
Nord-Amerikas Förenta stater, och inom årets slut voro
der 14,000 telefoner i bruk. England fick sin första
linie s. å.; något senare kommo Tyskland, Frankrike,
Italien och Japan. I Sverige spändes de första
telefonnäten 1880 (i Stockholm och Göteborg). Till
Australien, Nya Zeeland och Syd-Amerika (Buenos
Aires) kom telefonen 1881, och den har nu sin
praktiska användning i alla verldsdelar. Den 9 Mars
1891 nedlades en telefonkabel emellan Calais och S:t
Margate Bay för linien Paris–London. – Den
30 Aug. 1880 erhöll Stockholms
Belltelefon-aktiebolag K. M:ts stadfästelse på sin
bolagsordning, och d. 1 Sept. s. å. öppnade
bolaget en centralstation i huset n:o
16 vid Vesterlånggatan för 121 abonnenter,
af hvilka flertalet hade sina stationer i staden
inom broarna. Abonnenternas antal växte hastigt
äfven inom andra stadsdelar, till följd hvaraf
bolaget d. 22 Okt. s. å. öppnade en filialstation
på Södermalm och d. 8 Juli 1881 en dylik för
abonnenter på Norrmalm och Kungsholmen.
Vid 1881 års slut var abonnentantalet 564, och det
ökades under åren 1882 och 1883 till resp. 860 och
1,205, hvarjämte telefonnätet samtidigt utsträcktes
utom hufvudstadens gränser till Lidingön, Värmdön,
Ulriksdal, Skuru, Nackanäs, Södertelge, Åkersberg,
Östanå och Drottningholm. År 1884 steg antalet
abonnenter i hufvudstaden till 1,476, och Stocksund,
Blackeberg, Tumba m. fl. ställen i Södertörn indrogos
i nätet. – En så hastig utveckling framkallade
naturligtvis konkurrens. Den 13 April 1883
konstituerade sig ett nytt bolag, Stockholms
Allmänna telefonaktiebolag, hvilket d.
31 Okt. s. å. öppnade en station på Söder och d.
1 Nov. s. å. en station på Norr samt d. 1 Mars
1884 äfven en station i Staden, i huset n:o 6 vid
Svartmangatan. Detta hus försågs med en 18 m. hög
ställning, från hvilken ledningstrådarna nedfördes
till abonnentstationerna antingen direkt eller med
allenast ett eller annat enkelt mellanstöd. – En följd
af konkurrensen var, att abonnementsafgiften sjönk
från 160 kr. i Staden och 240 kr. på malmarna till 125
kr. årligen. Det nya bolaget använde hufvudsakligen
svenska apparater, tillverkade af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
