Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Telegrafväsendet. Sträfvandet att snabbt meddela sig med hvarandra på stora afstånd gjorde sig gällande redan i forntiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
9 i konferensen deltagande staternas fördelning
i zoner med särskild taxa för hvar zon alltefter
afståndet från gränsen (den s. k. zontariffen). De
då fattade besluten biträddes 1857–58 af flere
andra stater, hvarefter vid Paris-konferensen,
som bl. a. upphäfde zontariffen och införde en
likformig taxa för hvart land, 21 der representerade
stater (bl. a. Sverige, Norge och Danmark) d. 17
Maj 1865 slöto den konvention, som är basis
för Internationella telegrafföreningen (Union
télégraphique internationale). Vid de följande
konferenserna (Wien 1868, Rom 1871–72, Petersburg
1875, London 1879, Berlin 1885 och Paris 1890)
slöto sig allt flere stater, äfven asiatiska,
afrikanska, syd-amerikanska och australiska,
till föreningen, och jämväl kabelbolag hafva
fått tillträde till konferenserna, men ega der
endast rådgifvande röst. Staternas ombud ega
att fatta beslut om allmänna modifikationer
i reglementet och tablåerna, men alltid under
förbehåll af eventuel ratifikation af vederbörande
regering. Vid Wien-konferensen beslöts upprättande
af en internationel telegrafbyrå, som 1869
började sin verksamhet i Bern och har till uppgift
bl. a. att redigera tariffen och utgifva en allmän
telegrafjournal (på franska), och hvars direktör
tillkommer att ordna och bearbeta det material, som
framlägges för konferenserna. Kostnaderna för byrån
bestridas af fördragsmakterna, ordnade i sex klasser,
med olika bidrag för hvar klass (Sveriges andel
utgjorde 1,016,20 kr. år 1890). De till föreningen
hörande staterna (42 vid 1891 års början) äro alla
europeiska stater samt följande utom-europeiska land,
näml.: Algeriet, Argentiska republiken, Australien
(Syd-), Brasilien, Britiska Indien, Cuba, Egypten,
Filippinerna, Japan, Kaplandet, Kochinkina, Natal,
Nederländska Indien, Nya Syd-Wales, Nya Zeeland,
Persien, Puerto Rico, Senegal, Siam, Tasmanien,
Tunisien, Victoria. 11 enskilda bolag hafva
slutit sig till föreningen, hvarjämte 12 andra
telegrafbolag, utan dylik anslutning, tillämpa de
allmänna bestämmelserna i den internationella
telegrafkonventionen jämte tillhörande reglemente. Enligt
konventionen är hvarje fördragsmakt pligtig att
hålla ett tillräckligt antal trådar, anordnade och
betjenade på bästa sätt; hvar och en är berättigad att
korrespondera, och depeschhemligheten garanteras. Dock
kan en fördragsmakt i vissa fall inställa all enskild
korrespondens, t. ex. om den står i strid med landets
säkerhet och lagar, den allmänna ordningen och
goda seder. Telegrammen taxeras efter ordantalet;
de indelas i statstelegram, tjenstetelegram (som
alltid äro portofria) och enskilda samt expedieras i
denna ordning. Vid telegrafering användas tre slags
språk: vanligt (något af fördragsmakternas tungomål
och latin, med högst 15 bokstäfver vid europeisk och
10 vid utomeuropeisk korrespondens räknade såsom
1 ord), öfverenskommet (ord sammanställda så, att
de icke af hvar och en förstås, men tillhöra tyska,
franska, engelska, italienska, spanska, portugisiska,
holländska och latin, med högst 10 bokstäfver såsom
1 ord) och chiffer (tillåtet
öfverallt för stats- och tjenstetelegram, men för
enskilda endast emellan stater, som medgifvit
det). Man skiljer emellan terminaltelegram,
d. v. s. telegram från eller till ett bestämdt
land, och transittelegram, d. v. s. ett sådant, som
endast passerar genom ett land. Vid Pariskonferensen
1890 bestämdes, att Sveriges terminalporto skall
utgöra för korrespondens med Ryssland (Finland och
Kaukasus inbegripna) och Turkiet 15 centimer, samt
med Storbritannien och Kanalöarna 12 cent., för annan
korrespondens med europeisk taxering 10 cent. och vid
utomeuropeisk korrespondens 20 cent., allt per ord
räknadt. Enskilda bolag med ledningar inom en eller
flere fördragsmakters gränser gälla såsom integrerande
delar af samma makter. Rörande telefonen bestämdes
vid kongressen i Berlin (1885), att fördragsmakterna
äro berättigade att sig emellan upprätta sådan,
bestämma den internationella taxan m. m.
Rörande telegrafväsendets utveckling i Sverige må
nämnas följande. Genom k. skr. af d. 15 Maj 1852
erhöll generalmajor C. Akrell i uppdrag att uppgöra en
plan för de mest behöfliga telegraflinierna. Redan
d. 8 Dec. s. å. inlemnade han ett förslag, som
gick ut på anläggning af en vestra och en östra
linie, och med gillande af detta förordnade
K. M:t d. 1 Febr. 1853, att en telegraflinie
skulle sträckas från Stockholm öfver Upsala till
Göteborg och Helsingborg, men att till en början
skulle utföras endast delen Stockholm–Upsala. Denna
öppnades för allmänheten i Sept. s. å. I Juli 1854
öppnades linien Stockholm–Göteborg (via Upsala,
Vesterås, Örebro, Mariestad och Vänersborg), och i
Sept. s. å. utsträcktes telegrafnätet genom linien
Göteborg–Helsingborg–Malmö. År 1855 byggdes den östra
telegraflinien Stockholm–Malmö (via Södertelge,
Nyköping, Norrköping, Söderköping, Linköping,
Vestervik, Kalmar, Karlskrona, Kristianstad och
Ystad). Redan 1854 sattes Sverige i telegrafisk
förbindelse med öfriga europeiska land genom en
undervattensledning under Öresund (från Hillesborg
i Skåne till Vedbæk på Jylland), ersatt med nya
4-trådiga kablar 1863 och 1883. Sedan dess har
statens telegrafnät utvecklat sig så, att det
1890 omfattade 8,785,5. km. linier, med 22,884,8
km. trådlängd, och 101,4 km. kablar, med 141,7
km. trådlängd. Störst bland dessa kablar är den
70 km. långa, som sammanbinder Öland och Gotland
(Kronvalls fiskeläge), nedlagd 1871, sedan den
1859 nedlagda kabeln Vestervik–Visby blifvit
obrukbar. Gemensamt med Danmark eger Sverige den
ofvannämnda Öresundskabeln och med Preussen en
1865 utförd undervattensledning från Skåne (Skåre
fiskeläge, 5 km. v. om Trelleborg) till Rügen
(Tripsow Liet, nära Arkona), tillsammans 118,8 km.,
med 391,7 km. trådar. För öfrigt står Sverige i direkt
undervattensförbindelse med utlandet genom de af
Det store nordiske telegrafselskab 1869, 1877 och
1883 anlagda tre kablarna emellan Sverige och Finland
(Grisslehamn–Nystad) och de af samma bolag 1873 och
1890 nedlagda kablarna Göteborg–Jylland–Newbeggin
(straxt n. om Newcastle).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
