Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tempelherrar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
herbergeras. Der hade generalpreceptorn af Francien
sitt residens; der höllos generalkapitlen för
Tempelherreordens vesterländska provinser, och der
hade de franske konungarna sin skattkammare, från
Filip II August (1180–1223) till början af Filip
IV:s regering (1285–1314). Sjelfva Tempeltornet,
som uppfördes i 13:de årh., var en 50 m. hög, 13,5
m. bred, fyrkantig byggnad med 2,5 m. tjocka murar,
krönt af 4 runda sidotorn, hvartill efter 1400 lades
ett femte tornlikt utsprång med 2 småtorn. Ehuru
»le Temple» 1317 öfverlemnades till Johanniterna,
fingo dock de franske konungarna ofta disponera
»tornet», och sålunda användes det af dem i 14:de
och 15:de årh. till fängelse och i 16:de och 17:de
till krutmagasin. 1664 återlemnades det dock till
Johanniterna, hvilka dit förlade ett bibliotek
och arkiv. Sedan »le Temple» under revolutionen
såsom klostergods indragits till staten, blef
»tornet» åter fängelse: 1792 för den olyckliga
konungafamiljen – en omständighet, som i synnerhet
gjort det ryktbart – och derefter äfven för andra
af revolutionens offer. Napoleon I lät 1808–11
rifva det, och Napoleon III lät 1854–57 rasera
äfven de öfriga tempelbyggnaderna – af hvilka
storpreceptorns palats 1817–48 användts till
nunnekloster – för att bereda plats för ett salutorg,
nya gator m. m. Jfr Curzon: »La maison du Temple»
(1888). S. B.
Tempera (af Lat. tempus, tid), så
anordna ett i en artilleriprojektil fäst tidrör eller
brandrör (»inställa bränningstiden»), att projektilen
efter viss beräknad tid kreverar i en bestämd punkt
på kulbanan. H. W. W.
Temperament (af Lat. temperare, blanda; emedan
de gamle antogo temperamentet bero på en viss
blandning af kroppens vätskor), psykol., en menniskas
egendomliga beskaffenhet med afseende på hennes
känslors och viljeyttringars större eller mindre
rörlighet och mottaglighet för inverkan utifrån. Ehuru
hvarje menniska tvifvelsutan har sitt alldeles
särskilda temperament, har man dock fördelat
dessa i fyra större grupper eller s. k.
hufvudtemperament: 1) det flegmatiska, hvars kännetecken
äro lugn och jämnvigt, hvilka kunna urarta till
bristande företagsamhet och energi, till tröghet och
likgiltighet; 2) det sangviniska, hvars kännetecken
äro liflighet och lätthet för att tillegna sig nya
intressen, mångsidighet och lätthet att finna sig
i lifvets skilda lägen, men som kan urarta till
ombytlighet, ostadighet, brist på ihärdighet i
fullföljandet af ett fattadt syfte och nyckfullhet;
3) det koleriska, hvars kännetecken äro kraft och
hänsynslöshet i fullföljandet af ett fattadt mål, lätt
urartande till våldsam brutalitet emot allt, som står
detta i vägen, till ogranlagenhet och hersklystnad;
4) det melankoliska, som kännetecknas företrädesvis
af benägenhet för subjektivism och för misstro och
tvifvel, förenade med innerlighet och känslosamhet,
och som urartar till ett sjukligt fördjupande
i sig sjelf, misstänksamhet och tvifvelsjuka,
hopplöshet och svårmod; detta temperament bör
ej förblandas med själssjukdomen melankoli (se
d. o.). Hufvudtemperamenten förekomma jämförelsevis
sällan rent typiska. Vanligeri finner man blandformer. Med
iakttagande deraf att det sangviniska temperamentet
oftast, det flegmatiska mest sällan framträder
i mer afgjordt typisk form gäller, att dessa
båda temperament vanligen förenas med hvarandra,
att det sangvinisk-melankoliska temperamentet
(liflighet i förening med subjektiv känslosamhet,
tendens till fantastiskt svärmeri) ej häller
är sällsynt samt att detta ej häller är fallet
med det flegmatisk-melankoliska (apatisk, dådlös
känslosamhet) och det kolerisk-flegmatiska (tendens
till våldsam hänsynslöshet och vrede hos i allmänhet
lugna personer). Sällsynt är deremot föreningen af
sangviniskt och koleriskt temperament, ehuru den
stundom förekommer, vanligen dock med afgjord
öfvervigt åt endera sidan. Det kolerisk-melankoliska
temperamentet (en innerlig förening af subjektivt djup
och kraftig praktisk energi) skulle visa menniskan
i hennes högsta fulländning, och erfarenheten
visar, att män, som ej blott förstått och kunnat
fylla sin tids kraf (det göra kanske sangvinikern
och hans själsfrände bäst), utan äfven uträttat
något af afgörande vigt för alla tider, varit
af naturen utrustade med detta temperament. –
Temperamentet är jämförelsevis oberoende af öfriga
anlag, nationalitet och kön. Dock har man trott sig
finna, att vissa temperament särskildt lämpa sig
för vissa yrken, och att hos olika nationaliteter
och kön det ena eller andra temperamentet är
mer vanligt. Så t. ex. kännetecknas fransmännen
af ett sangviniskt och den semitiska rasen af
ett kolerisk-melankoliskt temperament, ehuru
naturligtvis individuella undantag finnas. Hos
mannen synes det koleriska och flegmatiska, hos
qvinnan det sangviniska och melankoliska temperamentet
företrädesvis rådande, dock äfven detta med vanligen
förekommande individuella undantag. – Temperamentets
ärftlighet är höjd öfver allt tvifvel. Sitt ärfda
temperament torde menniskan minst af allt vara i
stånd att under lifvet förändra. Hennes sedliga
uppgift med afseende derpå är hvarken att i strid
mot naturen undertrycka dess yttringar, ej häller
att ohejdadt öfverlemna sig åt de tendenser det
inger henne. Hon bör söka att tillgodogöra sig det
bättre i dessa och med hänsyn härtill inrätta sitt
lif, men undertrycka de sämre, hvilka lemnade åt
sig sjelfva lätt leda till urartning och till ett
förfeladt lif. Detta hindrar dock ej, att olika sidor
i temperamentet företrädesvis framträda under olika
åldrar. Så lutar barndomen mest åt den sangviniska,
ungdomen åt den melankoliska, mannaåldern åt den
koleriska och ålderdomen åt den flegmatiska sidan.
L. H. Å.
Temperamåleri, målning a tempera l. en détrempe
[ang detra’ngp] – af Lat. och Ital. temperare,
blanda, dämpa –, det under medeltiden och ända in
på 1500-talet vanligen använda förfaringssättet vid
utförande af taflor, innan ännu oljemåleriet vunnit
insteg. Målningen utfördes på en släthyflad träskifva
(tabula, »tafla»), uti Italien ofta af poppel,
eljest gerna af ek, men äfven af andra träslag. Denna
beströks med ett lager af i limvatten utrörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
