Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Temperaturfördelning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verbalböjning, genom hvilka verbets handling i afseende på
tid bestämmes. Emedan kategorien tempus betecknar
den tid, i hvilken en handling försiggår, måste
denna tid tänkas i förhållande till en annan tid.
Det är sålunda hvarje tempusforms uppgift att
bestämma den relativa tidpunkten. Den tid, i
förhållande till hvilken denna kan bestämmas,
kan vara antingen den, i hvilken den talande sjelf
befinner sig, eller en tidpunkt i den förflutna
tiden eller en i den tillkommande tiden. 1) I
förhållande till den tid, i hvilken den talande
sjelf befinner sig, kan man tänka sig en händelse
försiggå a) i samma tid, b) i förfluten tid, c)
i tillkommande tid. Dermed är den psykologiska
anledningen gifven till uppkomsten af de grammatiska
tidskategorierna presens, perfektum och futurum (se
dessa ord). 2) I förhållande till en tidpunkt i
den förflutna tiden kan en händelse vara a) samtidig
dermed: detta förhållande har fått sitt uttryck
i kategorien imperfektum (se d. o.), b) föregående:
plusquamperfektum (se d. o.), c) För att uttrycka
en förestående handling i förhållande till en
förfluten tidpunkt har man i allmänhet ej utbildat
en särskild tempuskategori; man har åtminstone ej
kommit så långt som till ett namn. Uttrycket sker i
de mest kända språken med omskrifningar: i Grek. med
preteritaltempus af [méllo] och inf. fut. (aor. eller
pres.), i Lat. med former på -urus och preteritala
tempora af sum, i Sv. jag var i begrepp att (göra),
jag skulle (göra) o. s. v. 3) I förhållande
till en tidpunkt i den tillkommande tiden kan
en handling vara a) samtidig: futurum simplex b)
förfluten: futurum exactum (se Futurum). c) För
förestående tid i förhållande till en tidpunkt i den
tillkommande tiden finnes i allmänhet ej någon fast
benämnd tempuskategori. Man använder omskrifningar,
t. ex. i Lat. former på -urus med futurum af sum
(jfr ett sådant svenskt uttryck som efter kl. 10 i
morgon kommer jag att eller skall jag o. s. v.). –
De nu nämnda, mera teoretiskt vunna tempora och
deras motsvarigheter förekomma i de flesta språk
mer eller mindre modifierade och i hufvudsak med
nämnda tidsbetydelser. Härtill komma nu i vissa
språk, t. ex. i Grek., aoristus (se d. o.) och i
Lat. perfectum historicum (se under Perfektum),
som äro tempora endast för historiskt berättande
framställningar, d. v. s. de beteckna en händelse,
som försiggår i förfluten tid, »men icke i förhållande
till den närvarande tiden, utan i förhållande till en
annan, men föregående tidpunkt i den förflutna tiden.»
Det tempus, som i sanskrit kallas aorist, var i det
äldre språket (veda) ett tempus med betydelse af
perfekt, sedan ett preteritalt tempus i allmänhet,
under det att perfektet i det äldre sanskrit endast
var uttryck för perfektiv aktionsart (se nedan),
men sedan blef rätt och slätt ett preteritaltempus
(jfr Preteritum). Benämningarna plusquamperfektum
i sanskrit och grekiska äfvensom t. ex. futurum
exactum i grekiskan äro vilseledande benämningar,
emedan de så benämnda formerna i dessa språk
äro i afseende på tid enkelt preteritala och
futurala. Egentlig temporalbetydelse hafva de nämnda
tempuskategorierna endast i
indikativen. Optativens, konjunktivens och
imperativens tempora äro till följd af dessa
moduskategoriers art till tid alla futurala (se
Modus). Infinitivens och participiernas tid bestämmes
af det verbum finitum, till hvilket de anknytas,
och i förhållande till hvilket de beteckna antingen
samtidighet (presens), förfluten tid (perfekt) eller
tillkommande tid (futurum). – Med tempusbegreppet är
begreppet aktionsart nära förbundet. I de flesta språk
beteckna också de olika tempora äfven – i större
eller mindre utsträckning – olika aktionsarter. Så
beteckna t. ex. i Grek. och äfven i andra språk
presensstammen äfren en perdurerande (durativ)
handling, perfektstammen en afslutad och aoristen
en momentant inträdande handling. Den specifika, vid
de olika tempusstammarna fästa aktionsarten kunde i
de flesta fall sträcka sig till alla modi, hvilket,
som sagdt, ej var fallet med temporalbetydelsen. På
grund af de vid olika tempora fästa aktionsarterna
kunde en tempustyp användas i flere temporala
betydelser. En som durativ tänkt handling kunde till
sitt hufvudmoment förläggas antingen till närvarande
eller till förfluten eller till tillkommande
tid. Deraf förklaras också den företeelsen att
presens i många fall kan företräda andra tempora,
specielt futurum. Perfektet kan hafva bibetydelse af
något afslutadt. Om afslutningspunkten faller i det
närvarande ögonblicket, uppkommer s. k. perfektum
presens, t. ex. Lat. dixi, jag har (i detta
ögonblick) slutat tala. Tänkes resultatet qvarstå i
närvarande tid, uppstår s. k. preteritopresens,
t. ex. Lat. novi, Sv. jag vet, urspr. en
preteritalform (se Preteritum). De förnämsta
aktionsarterna (qvaliteterna), som i grekiskan
och i all synnerhet i de slaviska (och litaviska)
språken spela en så stor roll, äro 1) den imperfektiva
(durativa l. kontinuativa), som framställer handlingen
i sin oafbrutna fortvaro, t. ex. Fornbulgar. lesti,
stiga, Eng. to be mounting: a) enkelt durativ såsom i
det nämnda verbet eller t. ex. Fornbulg. biti, slå,
Eng. to be beating, b) iterativ: Fornbulg. bivati,
gång på gång slå, Lat. agitare, pådrifva (med
intensiv bibetydelse), och 2) den perfektiva,
då verbets handling innehåller ett bibegrepp af
fulländning eller afslutning med uppnående af ett
resultat. Afslutningsmomentet kan dervid tillhöra
förfluten, närvarande eller tillkommande tid: a)
enkelt perfektiv: Fornbulg. u-biti, slå ihjel, b)
iterativt perfektiv: Fornbulg. u-bivati, slå ihjel
(sagdt om flere subjekt). I de slaviska språken,
som förlorat en stor del af de ursprungliga tempora,
måste användningen af olika aktionsarter delvis
ersätta temporalbeteckningen. För att uttrycka
fut. af ett imperfektivt verb måste hjelpverb med
inf. användas. Men af ett perfektivt verb uttryckes
fut. med presensformer, emedan afslutningsmomentet
i en handling, som nu inträder, psykologiskt blir
futuralt. – Uppkomsten af grammatiska tempuskategorier
föregicks sannolikt af ett tillstånd, då en och samma
form måste funktionera för olika förhållanden. De
olika tempusförhållandena uttrycktes antingen genom
särskilda ord eller genom situationen. I förra fallet
kunde småningom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
