Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Temperaturfördelning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med genomgångsstadiet af sammansatta tempusformen
(jfr Sv. jag har gjort o. s. v.) vägen leda till
uppkomsten af formala tempusbildningselement,
t. ex. i Lat. imperf. -bam, som sannolikt
ursprungligen var en verbalform med betydelsen »jag
var», eller Fr. -ai i aurai, uppkommet af habere
habeo. I senare fallet är det just aktionsarterna,
som komma att spela en betydande rol såsom
ställföreträdare. När nu vissa verb betecknade
endast en aktionsart, andra blott en annan, så
kunde dessa grupper blifva mönstertyper för olika
aktionsartbildningar af andra verb och i och med
detsamma äfven för olika tempusforhållanden. Så
torde t. ex. vissa indoeuropeiska aoristsystem hafva
utvecklats ur en bestämd grupp af verb o. s. v. I de
utom-indoeuropeiska språken äro tempusförhållandena
af samma eller analog art. Somliga, t. ex. de
semitiska, hafva svagt utbildade tempuskategorier, men
ega, liksom de slaviska språken, särdeles rika medel
att uttrycka aktionsarter, hvilka i viss mån ersätta
bristen på tempora. Se vidare Tema och Tempusföljd.
K. F. J.
Tempus clausum (Lat., »afstängd tid»),
medeltidsbeteckning för sådana dagar, på hvilka
enligt kyrklig förordning glada och i synnerhet
bullrande festligheter voro förbjudna. Den äldsta
kända förordning af detta slag förskrifver sig
från kyrkomötet i Laodicea, 347, som förbjöd vissa
festligheter under fastan, deribland bröllop. Sedan
utkommo under medeltiden flere dylika förordningar,
genom hvilka förbudet utsträcktes till äfven andra
delar af kyrkoåret. Någon för hela kyrkan gemensam
och allmänt gällande norm synes dock ej hafva blifvit
iakttagen. Tridentinska mötet (1545–63) fastställde
såsom »tempus clausum» för den romersk-katolska kyrkan
tiden fr. o. m. advent t. o. m. epifaniadagen samt
tiden fr. o. m. askonsdagen t. o. m. påskveckan. Den
lutherska kyrkan höll i allmänhet äfven i fråga om
denna sak fast vid traditionen, med större eller
mindre modifikationer inom de olika landen. I Sverige
kan, enl. ännu gällande kyrkolag (af år 1686) med
dess senare tillägg, såsom tempus clausum betraktas:
julaftonen, juldagen, långfredagen, påskaftonen,
påskdagen, pingstaftonen och pingstdagen samt
böndagarna och dagarna före dem. På dessa dagar få
nämligen skådespel ej uppföras, och på »de stora
högtidsdagarna» (jul-, påsk- och pingstdagen) få
dessutom inga bröllop hållas. Hvad den s. k. fastan
angår, tilllåter svenska kyrkolagen, att, om någon
under den tiden »för särdeles skäl och orsaker» vill
gifta sig, sådant icke bör vägras, »allenast det sker
i stillhet och utan allt brudebång». J. P.
Tempusföljd (Lat. consecutio temporum), gramm.,
det förhållande inom de flesta språks syntax att i
en sats, som på ett eller annat sätt logiskt eller
grammatiskt står i beroende af en annan sats, verbet
med afseende på tempus rättar sig efter verbet i
denna. Om två händelser med afseende på den tid,
då de försiggå, ställas i visst förhållande till
hvarandra, nyttjas helt naturligt i de sålunda
med afseende på tid af hvarandra logiskt – men ej
nödvändigt grammatiskt – beroende satserna sådana tempora, som
beteckna relativ tid (se Tempus). Så t. ex. uttryckes
en med en händelse i förfluten tid samtidig handling
med imperfekt, t. ex. jag kom nyss hem; då gick han
ut. Blir nu den ena af dessa satser på den vanliga
vägen bisats under formen jag kom hem, då han gick ut,
så är det helt naturligt, att tempusförhållandet
blir detsamma. Och då säges tempus i bisatsen
rätta sig efter hufvudsatsens tempus inom de olika
möjligheterna för relativ tid. Grammatisk tempusföljd
förekommer sålunda egentligen i bisatser och här till
utgångspunkt den i hufvudsatsen på den naturliga
tidsföljden beroende tempusordningen. Så är nu i
allmänhet förhållandet i de moderna språken. Och när
t. ex. i tyskan tempora af konjunktiven användas i
vissa bisatser, så har dervid en förskjutning i den
ursprungliga konjunktivens (optativens) betydelse
inträdt af samma art som i latinet. I detta språk
har i och med den starka utbildningen af grammatisk
underordning och konjunktivens användande i en stor
del af de underordnade satserna utbildats särdeles
fasta regler för den s. k. consecutio temporum,
som der sålunda betecknar det sätt hvarpå den
konjunktiva bisatsens verbum finitum till tempus
rättar sig efter hufvudsatsens, understundom i strid
med det naturliga tidsförhållande, i hvilket de båda
satsernas handlingar stå till hvarandra. Konjunktiven
var med afseende på tempusbetydelse futural och
som modus subjektiv. Så tjenstgör ock konjunktiven
i hufvudsatser (oafsedt några förskjutningar). På
grund af denna senare egenskap fann konjunktiven en
lämplig användning i de satser, som till följd af sin
subjektiva karakter voro särskildt egnade att blifva
grammatiska bisatser. När då emellertid äfven ett
beroende i afseende på tid inträdde, blef följden den
att den latinska konjunktivens tempora i st. f. att
egentligen endast beteckna olika aktionsarter (se
under Tempus) äfven kommo att uttrycka relativ tid,
d. v. s. beteckna antingen samtidighet med eller
föregående eller tillkommande tid i förhållande till
en annan (i den styrande satsen utsagd) tid. Så
utbildades de bekanta reglerna för tempusföljden
i latinet, hvilka i sin största allmänhet lyda:
samtidighet med eller föregående eller tillkommande
tid i förhållande till en styrande sats med presens
(eller futurum) uttryckes resp. med presens, perfekt
eller futurum konjunktiv (alltefter ställningen en
form på -urus sim eller pres. konj.) och samtidighet
med eller föregående eller tillkommande tid i
förhållande till en sats med preteritalt tempus
(imperfekt, historiskt perfekt, plusqvamperfekt)
uttryckes resp. med imperfekt, plusqvamperfekt eller
futurum konjunktiv (i detta fall antingen form på
-urus essem eller imperf. konj.). De undantag från
dessa regler, som bruka statueras, bero antingen på
att känslan af beroende de ifrågavarande satserna
emellan af bestämda skäl är mindre stark, så att
det i hufvudsatser naturliga tidsförhållandet
gör sig gällande, eller derpå att vidare
förskjutningar i kategoriernas funktion inträdde.
K. F. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
