Print (PDF) - On this page / på denna sida - Teniers. 2. David T. (II) - Tenimberöarna. Se Timor Laut - Tenint, Louis Wilhelm - Ten Kate. Se Kate - Tenn, kem., metalliskt grundämne - Tennant, William - Tennaska. Se Tenn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3
Tenimberöarna-Tennaska.
Badstuga (Pest), Landtlig värdshusscen (Madrid),
Vaktstuga (Amsterdam), Bonddans (Dresden) m. fl. Med
Vaktstugan af 1642 (Petersburgs Eremitage) börjar
T. komma in i guldtonens period, till hvilken höra
bl. a. Skytteföreningen (Petersburg), Hökar e,
Förlorade sonen (båda i Louvre), Barmhertighetens
sju verk (Haag) och Bonddans (Buekingham palace,
London). Efter 1645 blir tonen ljusare, men
är ännu gyllene, såsom i Tärningsspelaren och
Bondbröllop (Dresden), Alkemisten (Bridgewater
gallery) och mästarens sjelf porträtt (1649,
i London) o. s. v. Efter 1650 kommer T. in i
sin finaste silfver-ton, såsom i Bondbröllop,
(Miinchen), Kirmes (Bruxelles), Abrahams offer
(Wien), By f est (Louvre) o. a. Efter 1657 blifva
daterade arbeten sällsynta; i Mtinchen finnes en
Alkemist, daterad 1680. I det hela äro 800 taflor af
T. kända; af dem finnas 50 i Madrid, 150 i engelska
privatsamlingar och 2 äkta i Sveriges Nationalmuseum.
c. E. N.
Tenimberöarna. Se T i m or La u t.
Ténint [tenang], Louis Wilhelm, fransk literatör
och språklärare, född i Paris d. 20 Maj 1817,
bosatte sig 1857 i Stockholm, var 1862-73 lärare
i franska språket vid krigsskolan på Karlberg och
blef 1866 translator vid franska legationen. Död i
Stockholm d. 25 April 1879. Under flere år skref han
i »Aftonbladet» och derefter någon tid i »Nya Dagligt
Allehanda» en veckorevy på franska, särskildt afsedd
att för utlandet belysa märkligare tilldragelser inom
Sverige. I samma syfte författade han åtskilliga
korrespondensartiklar till franska tidningar. Mera
omfattande var hans verksamhet som öfversättare
från svenska till franska. Så öfversatte han flere
officiella handlingar och historiska arbeten,
bl. a. myntkommissionens betänkande af 1870 och
v. Beskows »Om Gustaf den tredje såsom konung och
menniska» (»Gustave III, jugé comme roi et comme
homme», I, 1868), hvarjämte han äfven sökte i bunden
form återgifva valda stycken ur Tegnérs, Kunebergs,
Karl XV:s och Oskar II:s samlade arbeten. 1870 utgaf
han en liten populär afhandling Des diverses écoles
dans la littérature franpaise. J- M-r.
Ten Kate. Se Kate.
Tenn, tom., metalliskt grundämne, som varit bekant
sedan äldsta tider, och hvars namn sannolikt uppstått
genom förvrängning af Lat. stan-num (hvilket åter
anses komma af Grek. stagma, droppe, med hänsyn
till metallens lättsmälthet). Ordet stannum betydde
ursprungligen bly, men öfverflyttades i 4:de årh. på
tenn. Gediget tenn uppgifves vara anträffadt i
Cornwall (England) och vid Miask på Ural. Oftast
förekommer tenn i naturen i förening med syre
såsom tennoxid, som utgör den vanliga tennmalmen
(se d. o.). Mera sällan finnes det i förening med
svafvel. Ur tennmalmen erhålles metallen genom
reducerande smältning med kol. Tennmetallen är
hvit, med lindrig dragning åt gult, samt har
stark metallglans och utpräglad benägenhet att
kristallisera. Dess egentliga vigt är 7,29 och dess
smältpunkt 237°C. Metallen är mycket smidig och
kan utvalsas i tunna blad (tennfolium 1. stanniol),
hvilka användas såsom omslag på konfityrer o.
dyl. (se Folie). Vid vanlig temperaturangri-pes
tenn föga af luft och vatten. Vid upphettning i luft
oxideras metallen till tennoxid. Af syror angripes
den lätt. Salpetersyra ger dervid tennoxidhydrat
(metatennsyra); klorvätesyra ger med tenn under
vätgasutveckling tennklo-rur. Äfven lösningar af
koksalt, alun, vinsten» och salmiak angripa tenn,
ehuru obetydligt. Tenn användes numera företrädesvis
till skyddande öfverdrag på jern och koppar
(se Förtenning). Ända till början af 1800-talet
tillverkades åtskilliga husgerådssaker (tallrikar,,
spillkummar, ljusstakar o. s. v.) af tenn, men
i täflan med porslinsfabrikernas billigare alster
har tenngjuteriet icke kunnat uthärda, och nu gjutas
endast några fa saker af tenn. Slutligen användes tenn
som ingrediens i legeringar (se Tennlegeringar) samt
till flere kemisk-tek-niska fabrikat, såsom tennaska,
tennsalt, pink-salt, tennsyradt natron och musivguld
o. s. v. (se nedan).
Tennets atom vigt, som tecknas Sn, är 118. I
föreningar ingår tenn dels som ett två-ato-migt,
dels som ett fyra-atomigt element. Föreningar, som
innehålla två-atomigt tenn, kallas-stanno-föreningar,
och de, som innehålla fyra-atomigt tenn,
stanni-föreningar. Till stanno-föreningarna höra
tennoxidul, SnO, ett svart, kristalliniskt pulver,
och tennklor ur, Sn Cl2r hvilken erhålles, när man i
saltsyra upplöser tenn. Genom lösningens afdunstning
och afsval-ning erhålles tennkloruren i stora,
färglösa kristaller, som innehålla två molekyler
kristall-vatten och kallas tennsalt. Tennklorur är
ett mycket kraftigt reduktionsmedel; den fäller
t. ex. guld, silfver och qvicksilfver ur dessa
metallers salter. Den användes i färgerier såsom
betningsmedel. - Till stanni-föreningarna hör
tennoxid 1. tennaska, Sn 02, som erhålles, när tenn
upphettas vid lufttillträde, och är ett hvitt,,
i syror olösligt, men i alkalier lösligt pulver,,
hvilket användes till hvita glasyrer. När tennoxid
löses i alkalier, bildas tennsyrade salter 1. stannat
(se T en n s alt), af hvilka natriumsaltet användes
i färgerier till betning af tyger. Tennklorid,
Sn C14, erhålles såsom en färglös-rykande vätska,
när klorgas får inverka på tenn. Den ger med
salmiak ett dubbelsalt,. 2H4NC1 -t- SnCl4, kalladt
pinksalt, hvilket användes till betning. Tennsulfid
1. musivguld, Sn S2, erhålles, om tenn och svafvel
upphettas, med klorammonium eller qvicksilfver, samt
bildar guldgula, metallglänsande fjäll, som användas
såsom bronsfårg. P. T. c.
Te’nnant f-nent], William, skotsk skald, f. 1784,
d. 1848, lefde i obemärkt ställning först såsom
bokhållare, derefter såsom skollärare, tillshan 1831
vardt professor i österländska språk vid universitetet
i S;t Andrews. Hans komiskfantastiska epos på ottave
rime Ansterfair (1812). är fyldt af den briljantaste
glädtighet och anslog först den ton, som Byron
sedermera lät ljuda rikare i »Don Juan». I samma anda
skref T. den ej lika lyckade dikten The thane of Fife
(1822). Har författade ock åtskilliga, dramer.
Tennaska. Se Tenn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
