Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tenuis, Lat., tunn, svag; tonlös - Tenure in gavelkind ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa språkljud som tonlösa-starka explosivor
(klusiler). Man talar också om »rena tenues»,
t. ex. Fr. p, t, k, i motsats till Sv., D. och T. p,
t, k, som i flertalet ställningar äro aspirator. Ren
tenuis efterföljes omedelbart af tonande vokal
(eller annat tonande språkljud), under det att
t. ex. i Sv. kall mellan k och a höres ett h-artadt
ljud och i klar början af l är tonlös. Jfr Konsonant.
Lll.
Tenure in gavelkind [te’njör]. Se Gavelkind.
Tenuto, Ital., musikt., uthållet.
Tenzone (Ital.,
egentl. strid, tvist), Fr. tenson, Prov. tenso,
namn på en art af trubadurpoesi. Se Provençalska
språket och literaturen.
Teobromin. Se Kakao.
Teodebald, frankisk konung. Se Merovingerna, sp. 1405.
Teodebert, två frankiska konungar. Se Merovingerna,
sp. 1404 och 1407.
Teoderik, fyra frankiska konungar. Se
Merovingerna, sp. 1404, 1407, 1409–10.
Teoderik, två vestgotiska konungar. Se Vestgoter.
Teoderik, kallad den store, östgoternas konung,
folkvandringarnas, den germanska hjelteålderns
mest storslagna personlighet, tillhörde Amalernas
urgamla konungaslägt och var son af Teodemir,
som jämte sina bröder Valamer och Videmir stod i
spetsen för östgoterna vid den tiden, då T. föddes,
omkr. 454. Östgoterna voro då bosatta i Pannonien
(Ungern) såsom östromerska rikets bundsförvandter
(foederati). Vid 8 års ålder sändes T. såsom
gisslan till kejsarehofvet i Konstantinopel,
der han vistades till sitt 18:de år och antagligen
insöp den beundran för den antika kulturen, som
kastat ett ideelt skimmer öfver hans mannaålder. Då
Teodemir, som efter Valamers död blifvit konung,
afled, omkr. 474, hyllades den 20-årige, redan
genom krigiska bedrifter utmärkte T. såsom hans
efterträdare. Mellan honom och Östromerska riket
uppstod nu en liflig beröring, i det T. än hotade
detsamma, än gjorde det tjenster, för hvilka han
belönades med konsulsvärdigheten, triumf och en staty
i Konstantinopel samt nya bostäder för sitt folk i
Mesien (Bulgarien). För att befria sig från denna
farliga granne och bundsförvandt uppmanade kejsar
Zeno slutligen T. att taga Italien från Odoacer
(se denne). T. lät sig så mycket lättare öfvertala,
som han var uppretad på Odoacer, emedan denne besegrat
hans slägting, rugiernas konung i Noricum. 488 bröt
han upp mot Italien i spetsen för hela sitt folk,
till hvilket äfven en mängd rugier slöt sig. Genom
segern vid Isonzo d. 30 Aug. 489 tillkämpade han sig
tillträde till Italien, besegrade 4 veckor derefter
Odoacer å nyo vid Verona, och sedan han erhållit
understöd af de stambeslägtade vestgoterna, tvang
han honom genom segern vid Adda d. 11 Aug. 490 att
söka sin tillflykt i det svårtillgängliga Ravenna,
som först d. 27 Febr. 493 kapitulerade på det
vilkor att Odoacer tillförsäkrades lif, frihet och
konunganamn. Kort derpå dödade dock T. honom med
egen hand. I denna handling röjer sig den
germanska vildheten, och trots vistelsen i Konstantinopel
var T. så fullständigt en germansk »barbar», att
han aldrig kunde skrifva sitt namn. Men den antika
kulturen imponerade på T. Herre öfver Italien,
gjorde han derför till sitt mål att låta den gotiska
kraften hägna den romerska bildningen. Till sin
förste minister tog han den förnäme och lärde romaren
Cassiodorius, hvilken undervisade honom i forntidens
vishet och fick uppsätta hans regeringsdekret. Gent
emot den romerska befolkningen gjorde han gällande
det af kejsaren gifna uppdraget, men, stödd på sina
goter, uppträdde han dock såsom sjelfständig herskare
öfver Italien, och sedan han 498 från Konstantinopel
erhållit det Vesterländska kejsaredömets insignier,
synes han hafva betraktat sig såsom dettas
arfvinge. Den romerska befolkningen uti Italien
underkastades ej någon ny jorddelning, utan hvad
goterna erhöllo var den tredjedel af Italiens jord,
som Odoacer tilldelat sina krigare (sortes herulorum),
och som genom hans fall blifvit ledig. Romarna fingo
dömas efter den romerska lagen och af de romerska
domstolarna, som T. bibehöll. Senaten hölls i ära,
konsuler tillsattes, och de höga romerska hofämbetena
bibehöllos, ehuru ombildade till värdigheter i hans
hird. För goterna åter skipade gotiska hertigar
och grefvar rätt efter gotisk lag, men från både
romerska och gotiska domstolar vädjades till hans
hofrätt. Och så kraftfullt upprätthöll han lag och
rätt, att Italien under denne »barbariske» herskare
åtnjöt en rättssäkerhet, som bildar en slående
kontrast mot förtrycket och rättslösheten under
kejsaredömets sista tider. Tack vare denna på en gång
kraftiga och milda styrelse hemtade sig det olyckliga
landet efter sina lidanden under det Vesterländska
kejsaredömets upplösning, och den antika kulturen
syntes der ännu en gång vilja lefva upp. Sjelf verkade
T. i dess anda genom storartade byggnader, t. ex. i
Rom, Ravenna och sin älsklingsstad, Verona. (Den
tysk-skandinaviska folksagan kallade honom också,
med förvrängning af både hans och stadens namn,
Didrik af Bern. Jfr Didrikssagan.) Sin egentliga
maktställning grundade dock T. ej på sitt välde öfver
den förvekligade romerska befolkningen, utan på sin
egenskap af gotisk folkkonung. Goterna ensamma voro
krigstjenstskyldiga, och blott de fingo utbilda sig
till krigare, under det romarna skulle egna sig åt de
fredliga yrkena. Ja T. ville ej ens, att hans landsmän
skulle besöka skolorna, af fruktan att de skulle
förvekligas genom den romerska kulturen. Goterna
bildade sålunda en krigarekast samt erhöllo till
lön ej blott den dem tilldelade jorden, utan också
riklig sold. De intogo derigenom samma ställning
som de germanska skaror, hvilka under Vestromerska
rikets sista tider bildat dess härar, men i olikhet
med dessa voro de på samma gång bofasta medborgare,
och T. hoppades, att den fara, som legotruppsystemet
inneburit för det romerska samhället, på detta sätt
skulle försvinna, då de germanske krigarna nu voro
den gemensamma herskarens eget folk. Romarnas och
goternas olika ställning hindrade emellertid deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
