- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 16. Teniers - Üxkull /
47-48

(1892) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Termokauter ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sådana finnas af många olika konstruktioner
och brukas för olika ändamål. I den af Theorell
konstruerade meteorografen (se d. o.) utgör termografen
ett af denna apparats särskilda instrument.
R. R.

Termokauter (af Grek. therme, värme, och kauter,
brännjern; jfr Kauterisation), ett af den franske
ingeniören Paquelin uppfunnet kirurgiskt instrument,
hvars vigtigaste del utgöres af en ihålig platinapjes
af syl-, knif- eller klot-form. Denna bringas genom
upphettning i en sprit- eller gaslåga att glöda. Väl
kommen till glödning, kan apparaten hållas vid
denna temperatur obegränsadt lång tid, derigenom
att benzinångor, blandade med luft, inblåsas i dess
inre och derför brinna. Termokautern är ett
rätt mycket användt, stundom alldeles oumbärligt
instrument. Den är en glödande knif, med hvilken
svulster kunna aflägsnas och kaviteter öppnas,
utan att en enda blodsdroppe behöfver spillas. En
synnerligen vigtig användning har instrumentet för
stillande af blödningar (i synnerhet från bensubstans
eller mycket luckra väfnader), öfver hvilka man på
annat sätt ej kan blifva herre. J. E. J-n.

Termokemi (af Grek. therme, värme), den del
af kemien, som har till uppgift att behandla
värmefenomenen vid kemiska reaktioner. Man hade
tidigt uppmärksammat den stora rol värmet spelar vid
kemiska förlopp, och redan 1780 sökte Lavoisier
att bestämma värmemängden, som utvecklas vid
kemiska reaktioner. Dessa försök äro dock endast
af historiskt intresse, enär vetenskapen vid den
tidpunkten icke kände några noggranna metoder att
uppmäta värmemängder. Tillförlitligare bestämningar
utfördes 1848–53 af Favre och Silbermann, men de
flesta undersökningarna på detta område datera sig
från 1869 och äro utförda hufvudsakligen af dansken
Julius Thomsen och fransmannen Berthelot, hvilka med
rätta kunna anses som termokemiens grundläggare. –
Hvarje kemisk förändring (reaktion) åtföljes af
värmeutveckling eller värmeabsorption. Då genom
kemiska förändringar nya ämnen med nya egenskaper
uppstå, tillskrifvas helt naturligt förändringarna i
egenskaper det värme, eller, enär värme är en form af
energi, den energimängd, som bortgått eller upptagits
under den kemiska reaktionen. På samma sätt som
vattenånga genom energiförlust öfvergår till vatten
och vatten likaledes genom energiförlust till is,
bildas vatten af syrgas och vätgas genom energiförlust
och öfvergår igen till vätgas och syrgas genom
upptagande af energi. Syrgas och vätgas innehålla
således mer energi än det genom deras förening
uppkomna vattnet, och denna energimängd består efter
all sannolikhet i ett visst, för öfrigt ännu alldeles
obekant, slag af rörelse, som syre- och väteatomerna
ega inom syrgas- och vätgasmolekylerna, men som
förändras i det ögonblick syre- och väteatomerna
sluta sig tillsamman till vattenmolekyler, hvarvid
öfverskott af energi frigöres i form af värme. Hos
hvarje energirik kropp eller system af kroppar ligger
en sträfvan att till energifattigare afbörda sitt
energiöfverskott, och de
öfvergå derför under gynsamma omständigheter eller under
inflytande af en mer eller mindre kraftig impuls
och under energiförlust till nya, energifattigare
kombinationer. Häri har man att ytterst söka orsaken
till de kemiska reaktionerna.

Föreningar, som äro rikare på energi än deras
beståndsdelar, s. k. endotermiska föreningar
(af Grek. endon, invärtes), hafva i allmänhet
en utpräglad benägenhet att under utveckling af
värme, stundom med explosion, sönderdelas i sina
beståndsdelar. Klorqväfve exploderar t. ex. våldsamt,
när det utsättes för en obetydlig stöt, och
sönderfaller dervid under stor energiförlust i sina
elementära beståndsdelar: klor och qväfve. Ett annat
exempel på en endotermisk förening är vätesuperoxid,
som under energiförlust sönderdelas i vatten och
syrgas, en reaktion, som genast inträffar, när
man låter några korn fint fördelad platina komma
i beröring med vätesuperoxiden. Det förhåller sig
på samma sätt med blandningar af kroppar, som genom
förlust af energi kunna omsätta sig till nya ämnen. En
blandning af zink och svafvelsyra kan under förlust
af energi omsätta sig till vätgas och zinksulfat,
hvarför också zink löses i svafvelsyra. På samma
sätt löses zink i kopparsulfat, emedan dervid bildas
under energiförlust zinksulfat och koppar. Deremot
löses koppar hvarken i svafvelsyra eller zinksulfat,
emedan dessa kemiska förlopp förutsätta upptagande af
energi. Ett annat exempel erbjuder den blandning af
kol, svafvel och salpeter, som kallas krut. Om denna
blandning omsätter sig till qväfgas, kolsyregas och
svafvelkalium, utvecklas en betydande energimängd,
och en sådan omsättning inträffar, som bekant, under
impulsen af en tändande gnista.

Af det sagda torde vara lätt att inse, att
endotermiska föreningar icke kunna genom förening
af beståndsdelarna uppstå vid lägre temperatur
eller under vanliga förhållanden. En del af
dessa föreningar uppstår vid högre temperatur,
t. ex. kolsvafla och acetylen, genom direkt förening
af beståndsdelarna, och dervid kan man tänka sig,
att under inflytande af den höga temperaturen
ämnena, som skola förenas, upptaga energi och
derigenom försättas i sådant tillstånd, att de
under energiförlust kunna förenas. Det är nämligen
antagligt, att alla elementaratomer måste för att
bilda molekyler afgifva energi. De flesta endotermiska
föreningar uppkomma vid kemiska reaktioner, då utom
de endotermiska föreningarna äfven bildas exotermiska
föreningar
(af Grek. exo, utanför), eller sådana,
som uppstå under energiförlust, och reaktionen
förlöper under energiförlust. Om t. ex. klor inverkar
på ammoniak, uppstår endotermiskt klorqväfve och
exotermiskt klorammonium, men värmeutvecklingen för
bildandet af den senare öfverväger värmeabsorptionen,
som är nödvändig för uppkomsten af den förra, så att
den totala reaktionen förlöper under värmeutveckling
eller blir exotermisk.

Om de endotermiska föreningarna äro utmärkta af ringa
beständighet, kännetecknas de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:47 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfap/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free