Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Termokauter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medicinen för bestämmandet af kroppstemperaturen
se Termometri. R. R.
Termometri (af Grek. therme, värme, och metron,
mått), med., bestämmandet af kroppstemperaturen,
är en af de fysikaliska undersökningsmetoderna inom
den praktiska medicinen. Vanligast användes för
detta ändamål en qvicksilfvertermometer, graderad
i tiondedels grader Celsius och konstruerad som
maximitermoraeter. Termometern skall anbringas så, att
den ligger på alla sidor omsluten af kroppen, och
afläses först efter 15 minuter. Beqvämast bestämmes
temperaturen i axelhålan, men brukar äfven
mätas i ändtarmen eller moderslidan. I vanliga
fall mätes temperaturen hos en patient morgon
och afton. Af de erhållna värdena uppgöres
en kurva (temperaturkurvan), som grafiskt
återgifver kroppstemperaturens förhållande under den
tid patienten varit under observation. – Termometerns
användning i medicinen går långt tillbaka i tiden.
Santorio Santoro (f. 1561 d. 1636) säges vara den
förste, som utfört temperaturbestämningar å sjuka.
Någon större betydelse kunde sådana mätningar dock ej
hafva, förr än man fått fullt tjenliga instrument
och närmare lärt känna lagarna för temperaturens
vexlingar inom organismen under normala och
sjukliga förhållanden. I detta afseende hafva
arbeten af L. Traube och v. Bärensprung
(1850 och 1851) haft synnerligen stor betydelse;
och till dessa anslöto sig inom kort Wunderlichs
arbeten, hvilka ådagalade termometriens praktiska
värde och hufvudsakligen bidragit till dess
införande i medicinen såsom en af de fysikaliska
undersökningsmetoderna.
Den värmeförlust, som
kroppen lider genom ledning, strålning och afdunstning
från huden, genom andningsluftens uppvärmning och
mättande med vattenånga samt genom födans uppvärmning,
ersättes genom det värme, som utvecklas vid
ämnesomsättningen i organismens väfnader. I de
olika organen försiggår ämnesomsättningen och således
värmeutvecklingen med olika liflighet. De intaga
vidare olika läge i förhållande till kroppsytan,
der värmeförlusten eger rum. Af dessa förhållanden
betingas mellan kroppens skilda delar en olikhet
i temperatur, som blodcirkulationen sträfvar att
utjämna, mätes temperaturen samtidigt på olika
ställen af kroppen, erhållas olika resultat. Musklerna
hafva, äfven i hvila, en högre temperatur än det
blod, som tillföres dem. Lefvern, som ligger
jämförelsevis väl skyddad för värmeförlust och
är säte för omfattande processer, synes enligt
alla forskares iakttagelser vara kroppens
varmaste organ. I huden och underhudsväfnaden är
temperaturen naturligtvis lägst, till sitt värde
beroende så godt som uteslutande af värmeförlusten
till det omgifvande mediet och värmetillförseln med
blodet. Man kan nu tänka sig en medeltemperatur
för hela kroppen, och det vore dennas värde,
som egentligen skulle betecknas med uttrycket
kroppstemperatur. betraktande af kroppens form och
blodcirkulationens inflytande måste detta värde
ligga närmare de högre, i kroppens inre herskande
temperaturvärdena, hvilka sålunda i praktiskt
hänseende äro vigtigare att känna än de sinsemellan
mycket vexlande temperaturvärdena för de närmare
kroppsytan belägna delarna. På detta resonemang
grunda sig de för praktiskt medicinska ändamål utförda
bestämningarna af kroppstemperaturen. Vid studiet
af förändringar i kroppstemperaturen kunna naturligen
ej värden från axelhålan och ändtarmen direkt
jämföras med hvarandra. De senare värdena
antagas vanligen vara 0°,5 C högre än de förra.
Såsom medeltal för temperaturen i axelhålan hos en
frisk menniska antages enligt Wunderlich 37° C.
Under dygnet företer temperaturen regelbundna
vexlingar, uppgående till ungefär 1° C; ett
minimum infaller på morgonen, ett maximum på aftonen.
Tillfälliga små stegringar kunna förorsakas af heta
drycker (såsom varmt kaffe, te). Omvändt kunna
sänkningar åstadkommas genom förtärandet af
is o. dyl. Alkohol nedsätter redan i måttlig dosis
kroppstemperaturen genom vidgning af hudkärlen och
deraf betingad ökad värmeförlust. Under hunger är
kroppstemperaturen lägre än vid näringsupptagande.
Den håller sig dock ganska jämn till något före
hungerdödens inträdande, då en hastig sänkning
eger rum. Muskelarbete höjer kroppstemperaturen
något, dock ej på långt när motsvarande den
stora värmeutveckling, som härvid eger rum i
musklerna. Vexlingar i omgifningens temperatur
påverka kroppstemperaturen endast obetydligt.
Att kroppen under olika förhållanden behåller
sin temperatur nästan oförändrad har sin grund
deri att såväl värmeproduktion som värmeförlust
regleras genom vissa nervinflytanden. Det
vigtigaste organet för värmeförlustens reglerande
är huden. Vid dess afkylning sammandraga hudkärlen
sig, och en minskning af blod- och värmetillförseln
till huden eger rum. Dess temperatur sjunker,
och värmeutstrålningen till omgifvande mediet
minskas. Fettlagret under huden hindrar, att
värme i större mängd ledes från underliggande
delar till huden. Den betydelse, som kläderna
och det i dem inneslutna isolerande luftlagret
ega för minskandet af värmeförlusten från
kroppsytan, ligger i öppen dag. Vid en temperatur
hos omgifningen högre än kroppstemperaturen eller
vid en starkare ökning af värmeproduktionen inuti
kroppen, exempelvis vid kraftigt muskelarbete,
inledes genom nervinflytande en ökad svettsekretion.
Svettens afdunstning åtföljes af värmeabsorption.
På detta sätt kan värmeförlusten från kroppen
efter behof regleras. Det samma är förhållandet med
värmeproduktionen. Kroppens hufvudsakligaste
värmeproduktion anses ega rum i musklerna och
beherskas genom inflytande från nervcentra. Förmedelst
dessa nervcentra åstadkommer en köldretning
å huden på reflexväg en ökad ämnesomsättning.
Värmeproduktionen afpassas på detta sätt efter behof,
så att kroppstemperaturen alltid håller sig i
det närmaste oförändrad. Rubbas på något sätt
denna genom särskilda nervapparater förmedlade
reglering af kroppstemperaturen, kommer denna att
förete värden, som afvika från det normala. Medelst
termometern kan man sålunda upptäcka, få en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
