Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Terserus, Joannes Elai - Tersett, terzett (Ital. terzetto). 1. Metr. Se Terzin - Tersett. 2. Musikt. - Terskei Ala-tau, berg i Turkestan; se d. o. och Tian-sjan - Tersmeden, svensk adlig ätt - 1. Tersmeden, Herman. Se Cedercreutz - 2. Tersmeden, Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regeringen, med anledning af Johannes Matthiaes skrifter,
befallt, att alla skrifter, »som rörde den
allmänna friden och enigheten, antingen uti andliga
eller verldsliga saker», skulle före tryckningen
censureras i k. kansliet. T. trotsade detta förbud,
oaktadt han kände de angifvelser, som redan gjorts
mot hans arbete. Då hans »Förklaring» utkom,
hade oenigheten mellan honom och Svenonius redan
stigit till sin höjd. Striden mellan dem utkämpades
till en början i disputationsakter äfvensom inför
universitetskansleren. Denne ansåg sig pligtig
att angifva saken för regeringen, som oförtöfvadt
tillsatte en teologisk kommission att pröfva
tvistepunkterna, särskildt rörande renlärigheten af
T:s arbete, hvarjämte befallning i Juli 1663 afgick
till landshöfdingen i Åbo att indraga alla exemplar
af detsamma. Förhandlingarna inför kommissionen,
hvars handlingssätt nästan alldeles förestafvades af
regeringen, ledde slutligen endast till det resultat,
att T. skulle svara för sina läror inför nästa
riksdag, men till dess afhålla sig från utöfning
af sitt ämbete. 1664 förfor presteståndet i sitt
utlåtande öfver tvistepunkterna med yttersta stränghet
mot T., och denne fann sig omsider tvungen att på
grund af regeringens beslut anhålla om afsked från
biskopsämbetet. De anklagelser, som hufvudsakligen
riktats emot honom, rörde de synkretistiska åsigter,
som han ansågs hafva uttalat, äfvensom några efter
nutidens begrepp föga betydande afvikelser från det
då antagna teologiska systemet. Utan tvifvel bidrog
äfven hans förut väl kända mening om reduktionens
nödvändighet till hans störtande.
Efter att hafva tillbragt ett år i sin förra
annexförsamling, Pargas, vid Åbo, kallades han 1665
till kyrkoherde i Riddarholmen (med det dertill
1666 lagda Bromma), 1668 till kyrkoherde i Klara
församling samt 1671 till biskop i Linköping efter
sin nyss aflidne motståndare Enander. De styrande
hade förmodligen funnit honom tillräckligt straffad
för både hans politiska och hans teologiska
fritänkeri. Att emellertid T. äfven sedermera
vidhöll sina dogmatiska meningar, visade han genom
sin Spörsmåls-bok öfver cathechismum (1675), der
bl. a. läran om Kristi nedstigande till helvetet
är formulerad på samma sätt, som först ådrog honom
förföljelse, samt i synnerhet genom det tal, hvarmed
han, såsom af konungen förordnad promotor, öppnade
teol. doktorspromotionen efter kröningen 1675. Han
bestred deri fortfarande Konkordieformelns värde bland
kyrkans symboliska böcker, emedan den innehölle en
mängd spetsfundigheter, hvilka ej
passade för ett verk, som skulle gifva uttryck åt hela
kyrkans tro och lära. Väl återkallade T. några dagar
senare, i en på latin hållen aftonsångspredikan,
sina yttranden om den symboliska boken, hvilken ju
1663 blifvit högtidligen fastställd för svenska
kyrkan; men presteståndet ingaf icke dess mindre
till K. M:t ett par klagoskrifter öfver hans tal,
hvilka dock ej ledde till någon påföljd på grund af
den ynnest, som T. åtnjöt hos konungen. Som lärd,
predikant och stiftstyresman var T. en af sin samtids
mest framstående. Utom ofvan nämnda
skrifter utgaf han Sacra chronologia (1657) med
Appendix (s. å.), 21 akademiska afhandlingar och
teser samt likpredikningar. Efter hans död trycktes
åtskilliga af hans riksdagsrelationer, bref m. m. I
sitt ämbete nitälskade han både för ordning inom
stiften och för folkets upplysning, men var myndig
och tog ej gerna råd af andra. Mot adeln visade han
stor själfständighet, då den ville obehörigen blanda
sig i tillsättandet af församlingsprester. Att han
i teologiskt afseende var synkretist, d. v. s. ej
starkt höll på en del skiljaktigheter i läran mellan
den reformerta och den lutherska kyrkan, samt att han
i någon mån lutade åt rationalism, synes väl onekligt,
men länder hans framsynthet och humana uppfattning
till heder i ett tidehvarf af stel renlärighet och
fanatiskt hårklyfveri. Hans åsigt om Konkordieformelns
obehöflighet vann slutligen seger genom grundlagen af
1809 och prestedens förenkling 1829. – T. ifrågasattes
1676 till efterträdare åt ärkebiskop Stigzelius,
men afböjde förslaget. Han afled i Söderköping d. 12
April 1678. Öfver hans graf i Linköpings domkyrka är
en praktfull marmorvård uppsatt. Hans barn adlades
1683 med namnet Tersér (ätten utgick 1712). – Jfr
J. Tengström: »Minne öfver J. E. Terserus» (1795).
-rn.
Tersett, terzett (Ital. terzetto). 1. Metr. Se
Terzin. – 2. Musikt., tonstycke för tre konserterande
stämmor, vanligen sångstämmor med ackompanjemang,
under det ett trestämmigt stycke för antingen
blott sång eller blott instrument vanligare kallas
trio. A. L.
Terskei Ala-tau, berg i Turkestan; se d. o. och
Tian-sjan.
Tersmeden, svensk adlig ätt, som härstammar från
Frankrike, hvarifrån Guillaume de Saint Lary,
en hugenott, undan religionsförföljelserna 1572
utvandrade till Schweiz, der han antog namnet
Zeerschmitten. Med hans sonson, Herman Tersmeden
(f. 1616, d. 1667), arrendator af Larsbo bruk
(Dalarna), inkom ätten 1646 till Sverige. Dennes
sonson, bergsrådet Jakob T. (f. 1683, d. 1752),
en insigtsfull bergsvetenskapsman och erfaren
brukskarl, sedan 1722 egare af Larsbo, adlades 1751
med namnet T. (Fem af hans syskon blefvo redan 1711
jämte sin stytfader, lagman Folkern, adlade under
namnet Cedercreutz – en ära, som Jakob då afslog –
och erhöllo 1719 friherrlig värdighet. Ryktbar inom
denna gren af tersmedenska ätten blef Jakobs broder
riksrådet grefve Herman Cedercreutz; se denne.) En
af Jakobs sonsöner, Fredrik T. (se T. 3), blef 1809
friherre och är stamfader för friherrliga ätten T.
1. Tersmeden, Herman. Se Cedercreutz.
2. Tersmeden, Karl, sjömilitär, den föregåendes
brorson, född på Larsbo bruk, Dalarna, d. 23 April
1715, blef 1730 volontär vid galéreskadern i
Stockholm, utnämndes 1733 till arklimästare på
Stockholms stat, var 1734–38 i holländsk och
1738–40 i engelsk sjötjenst samt deltog i 1741–43
års finska krig, hvarunder han konstituerades till
kaptenlöjtnant (1741). 1743 kommenderades han med
400 man in i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
