Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tesdorph, Edvard - Téskere - Tesmoforiefesten (Grek. thesmoforia). Se Demeter - Tesmoteter - Tessalien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket framstående både teoretisk och praktisk
jordbrukare, som tidigt införde en mängd vigtiga
ändringar i hela sin landthushållning. Han var den
förste, som (1840) till Danmark öfverflyttade
nötkreatur från Angeln och lade derigenom
grunden till det sedan så blomstrande danska
mejeriväsendet. Hans gårdar blefvo verkliga
mönsterskolor, der en mängd unga landtmän erhöll
sin utbildning. Mot sina fästebönder och arbetare
var han derjämte en god husbonde. År 1865 gaf han
uppslaget till den direkta ångbåtsfarten på England
och 20 år senare till anläggandet af en sockerfabrik
vid Nykjöbing på Falster. T. blef år 1860 en af
presidenterna för landthushållningssällskapet. Han
dog d. 2 Maj 1889 såsom geheimeråd.
E. Ebg.
Téskere, Arab. (egentl. »erinran»), ett äfven i
Turk. under formen téskere (framför genit. téskeret)
upptaget ord, som betyder biljett, tillståndsbevis,
pass. I persiskan betyder téskire ofta »minne»,
»biografi», särskildt téskiret esjsjúara,
»skaldebiografier» (se Persiska literaturen,
sp. 1108). – Teskeredji, turkisk ämbetsman,
som utställer alla arter af teskere.
H. A.
Tesmoforiefesten (Grek. thesmoforia). Se Demeter.
Tesmoteter (Grek. thesmothetai, lagskipare) var i det
forna Athen en benämning, hvilken stundom nyttjas
om alla nio arkonterna (se Arkont). Vida oftare
förekommer den såsom samfälld titel för de 6 arkonter,
hvilka icke i likhet med de 3 förste hade särskilda
ämbetstitlar. Desse 6 tesmoteter voro ett slags
förmän för den allmänna domarekåren l. heliaian och
egde såsom sådana att utlotta domare (se Heliaster)
samt anvisa domstolslokaler och rättegångstider för
de särskilda rättegångsfallen, hvarjämte det synes
hafva tillkommit dem att sjelfve verkställa den
inledande undersökningen och såsom ordförande leda
förhandlingarna vid alla sådana rättegångar, hvilka
icke hörde under någon af de tre förste arkonternas
eller annan specialmyndighets jurisdiktion. Äfven
hörde det till deras åligganden att företaga en
årlig revision af hela lagväsendet, särskildt från
synpunkten af dess inre konseqvens och tidsenliga
skick. A. M. A.
Tessalien (Grek. Thessalia l. Thettalia,
Lat. Thessalia), Greklands nordöstligaste
landskap. Gränsen i n., mot Macedonien, utgöres af de
Kambuniska bergen, i v., mot Epirus, af Pindoskedjan
med topparna Lakmon och Tymfrestos, i ö. af Egeiska
hafvet och Pagasaiska viken (nu Volo-viken). I
s. bildar Othrys-kedjan det egentliga T:s naturliga
gräns mot mellersta Grekland; men fordom räknades
till T. i vidsträcktare mening äfren Spercheios’ (nu
Elladas) flodområde på södra sidan om Othrys ända till
Oita-berget och Maliska viken (nu Zituni-viken). Äfven
utmed T:s östra kust löper en bergskedja, Ossa (nu
Kissovo) och det dermed i s. sammanhängande Pelion
(nu Plessidi), hvilken fyller större delen af det i
forntiden ofta såsom ett särskildt landskap betraktade
Magnesia och mot s. ö. utlöper i en smal
halfö på östra sidan om Pagasaiska viken. Det
egentliga T., n. om Othrys, utgöres till största delen
af en vidsträckt slätt, hvilken i hufvudriktning mot
n. ö. genomströmmas af den på Lakmon upprinnande
hufvudfloden Peneios (nu Salamvria), den största
i Grekland. Denna upptager i synnerhet under sitt
öfre lopp en mängd tillflöden, bland hvilka Pamisos
(nu Kalendsji), Onochonos (nu Sofaditiko), Apidanos
(nu Fersalitis), Enipevs (nu Kytsjyk Tsjanarly)
från h., och Lethaios (nu Astopoto) från v. äro
de mest betydande. Peneios’ öfre flodområde, som
upptager landskapets vestra och sydvestra del,
utgör det s. k. öfre T., beläget 200–250 m. öfver
hafvet och på östra sidan begränsadt af en midt
genom landskapet från n. till s. strykande bergås af
måttlig höjd. Denna genombrytes i en trång dalgång
af Peneios, hvilken derefter i sitt nedre lopp
genomströmmar den betydligt lägre (50–80 m. öfver
hafvet) liggande nedre tessaliska slätten och efter
att hafva från v. upptagit den betydliga bifloden
Evropos (nu Xeragi) i landskapets nordöstra hörn
söker sig en väg till hafvet genom den berömda
Tempe-dalen (se Tempe) mellan bergen Olympos
(nu Elimbo), Greklands högsta berg (2,973 m.), i
n. och Ossa i s. Detta aflopp är dock vid starkare
vattenflöde otillräckligt, hvarför en stor del af den
tessaliska lågslätten då öfversvämmas och förvandlas
till en vidsträckt sumpmark. I landets östra del
ligga sjöarna Nessonis (nu Mavrolimni) och Boibeis
(nu Karlas), hvilka under olika årstider skiftevis
fyllas af Peneios och uttömma sitt öfverflödande
vattenförråd i denna. En tredje del af det tessaliska
slättlandet bildar i landskapets sydöstra hörn
kustslätten vid Pagasaiska viken, hvilken genom en
sydvestlig utgrening från Pelionberget, Tziragia,
är skild från Peneios’ flodområde. Den tessaliska
slätten är på en gång den vidsträcktaste och den
bördigaste i hela Grekland. Denna omständighet står
i nära samband med dess historiska och politiska
öden. Landets bördighet var en frestelse för främmande
inkräktare och föranledde redan i urminnes tid de
från Epirus kommande tessalerna, efter hvilka landet
sedan fick sitt namn, att taga i besittning till en
början dess sydvestra del kring den urgamla staden
Arne och derifrån förjaga de äldre innevånarna,
beoterna, hvilka i sin ordning inkräktade det
landskap, som efter dem fått namnet Beotien. En
annan folkvandringsvåg bragte de likaledes under
förhistorisk tid i T. bosatte dorerna att rikta sin
vandring mot s., först till det efter dem uppkallade
landskapet Doris och vidare till Peloponnesos. Såsom
urinnevånare i olika delar af landet nämnas för
öfrigt pelasger, minyer, perrhaiber, hestiaier och
achaier, hvilka alla af de tessaliske inkräktarna dels
förjagades, dels kufvades och gjordes till lifegna
under namn af penester. Mera från etnografisk än från
politisk synpunkt var T. under forntiden af ålder
indeladt i fyra stora distrikt: Hestiaiotis i n. v.,
med hufvudstaden Trikka (nu Trikala); Pelasgiotis,
omfattande landskapets mellersta och nordöstra del,
med hufvudstaden Larissa vid Peneios och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
