Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thibaut ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
statskuppsplaner. Arresterad morgonen d. 2 Dec. 1851,
fördes T. till Mazas-fängelset och derifrån till tyska
gränsen, men erhöll redan i Aug. 1852 tillstånd att
återvända till Frankrike.
Efter att i ett decennium hafva sysselsatt sig
hufvudsakligen med fullbordande af Napoleon I:s
historia, lät T. vid de allmänna valen 1863 välja
sig till medlem af Lagstiftande kåren för att
bekämpa Napoleon III. Med den mest glänsande och
öfvertygande vältalighet angrep han kejsaredömets
slösaktiga finanspolitik, dess svaghet mot Preussen,
dess ofvermod mot Mejico, alla felen i dess
utrikespolitik. Äfven bekämpade han de officiella
kandidaturerna och plebiscitet 1870. Då Napoleon III
i Juli 1870 förklarade krig mot Preussen, var T. den,
som kraftfullast och vältaligast i Lagstiftande kåren
protesterade mot detta steg.
Efter kejsaredömets fall afreste T. d. 13 Sept. 1870
från Paris till London, Wien, Petersburg och Florens
för att söka förmå Englands, Österrikes, Rysslands och
Italiens regeringar att intervenera till Frankrikes
förmån. Han återkom med oförrättadt ärende till Tours
d. 21 Okt, hvarefter han af nationalförsvarsregeringen
fick i uppdrag att med Bismarck i Versailles
underhandla om ett vapenstillestånd. Men äfven
dessa underhandlingar, som räckte från d. 30
Okt. till d. 6 Nov., blefvo fruktlösa. Efter
Paris’ fall blef T. vid de allmänna valen d. 8
Febr. 1871 i 26 departement med stor röstmajoritet
vald till medlem af nationalförsamlingen. Han
var då Frankrikes populäraste man, och det väckte
öfverallt i Europa den största tillfredsställelse,
då nationalförsamlingen i Bordeaux d. 17 Februari 1871
valde T. till chef för verkställande makten (»chef du
pouvoir éxécutif»). Sedan han d. 19 Febr. tillsatt
en koalitionsministèr, der republikanerna Jules
Favre, Ernest Picard och Jules Simon, orleanisten
Dufaure och legitimisten Larcy fingo plats, afreste
T. d. 21 Febr. från Bordeaux till Versailles för
att med Bismarck underhandla om fred. Genom sitt
kloka och fasta uppträdande vid detta tillfälle
lyckades han af segraren utverka, att Frankrike
fick behålla Belfort. Redan d. 26 Febr. afslötos
fredspreliminärerna, och följande dagen återvände
T. till Bordeaux, der han efter ett mästerligt, af
tårar ofta afbrutet tal förmådde nationalförsamlingen
d. 1 Mars att godkänna de hårda fredsvilkoren. På
T:s förslag beslöt nationalförsamlingen d. 10 Mars
att hålla sina öfverläggningar i Versailles. En vecka
senare utbröt det fruktansvärda kommunard-upproret i
Paris, som efter blodiga strider krossades i slutet
af Maj. Redan dessförinnan, d. 10 Maj, hade freden
med Tyskland undertecknats i Frankfurt arn Main.
De följande två åren använde T., som d. 31 Aug. 1871
fick titeln »franska republikens president», till
att med beundransvärd energi och skicklighet reparera
de oerhörda förluster, som kejsaredömet och kommunen
förorsakat Frankrike. De fem milliarderna betalades
till Tyskland medelst stora statslån, som mångdubbelt
öfvertecknades och i hög grad ökade Frankrikes
kredit; armén reorganiserades, och det republikanska
statsskicket upprätthölls, trots motståndet från
nationalförsamlingens majoritet. Men då T. d. 18
Maj 1873 tillsatte en ministèr, hvars alla medlemmar
tillhörde det republikanska partiet, genomdref högern
i nationalförsamlingen d. 23 Maj, med 360 röster
mot 344, ett misstroendevotum mot ministèren. Till
följd af detta parlamentariska nederlag afsade
T. sig d. 24 Maj presidentvärdigheten, hvarefter
nationalförsamlingen valde marskalk Mac Mahon till
franska republikens president.
T. bibehöll sin plats i nationalförsamlingen, der han
slöt sig till venstra centern. Han deltog visserligen
nästan aldrig i debatterna, men utöfvade ett stort
inflytande på det republikanska partiet. Efter den nya
republikanska författningens antagande valdes han 1876
af territoriet Belfort till senator och af Paris’ 9:de
arrondissement till medlem af deputeradekammaren. Han
antog valet till deputerad, men höll blott ett enda
tal i kammaren. När det reaktionära kabinettet Broglie
i Juni 1877 upplöste deputeradekammaren, gjorde
T. allt för att förmå det republikanska partiets
olika fraktioner att hålla endrägtigt tillsammans vid
de allmänna valen, som blifvit utlysta till d. 14
Okt. Men redan före valen afled T. plötsligen af
slag, d. 3 Sept. 1877 i Saint Germain-en-Laye. Hans
begrafning, som egde rum på kyrkogården Père-Lachaise
i Paris d. 8 Sept., gaf anledning till storartade
republikanska demonstrationer. Statyer öfver
T. hafva rests i Nancy (1879) och S:t Germain-en-Laye
(1880). Hans storartade grafmonument invigdes 1887. –
T. var gift med Elise Dosne (död d. 12 Dec. 1880),
en rik generalförpaktares dotter, hvilken medförde
en hemgift af ett par millioner francs. Hon använde
sina sista år till att med hjelp af senatorn Calmon
utgifva en fullständig upplaga af T:s parlamentariska
tal. Äktenskapet var barnlöst. – I sitt testamente
bestämde T. en ansenlig donation för uppförande af
en byggnad (den är uppförd i Passy) till afgiftsfria
bostäder under tre års tid för medellösa studerande,
hvilka dessutom få en viss summa för bestridande af
andra utgifter.
Bland T:s skrifter märkas, utom de redan
omnämnda, Law et son système de finances (1826),
La monarchie de 1830 (1831), Du droit de propriété
(1848), Du communisme (1849), Congrès de Vienne
(1853). Dessutom skref han en mängd artiklar i »Le
Constitutionnel», »Les Tablettes historiques», »Le
Globe», »L’Encyclopédie progressive», »Le National»,
»Revue française» och »Revue des deux mondes». E. W.
Thiersch [tirsj]. 1. Friedrich Wilhelm T., tysk
filolog och filhellen, f. 1784, vardt efter studier i
Leipzig och Göttingen 1809 gymnasielärare i München,
hvarest han lyckades väsentligt höja de klassiska
studierna, bl. a. genom stiftandet af ett filologiskt
institut. Han utnämndes 1826 till professor i den
antika literaturen vid det nyinrättade universitetet
derstädes. Under en vistelse i Grekland 1831–32 tog
han del i detta lands regering och verkade för valet
af den bajerske prinsen Otto till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
