Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thomander, Johan Henrik - Thomas, Saint. Se Dansk-vestindiska öarna - Thomas (apostel). Se Tomas - Thomas (biskopar). Se Tomas - Thomas (T. Magister), bysantinsk grammatiker och polyhistor - Thomas (Thomson), Christopher - Thomas, Antoine Léonard - Thomas, Charles Louis Ambroise
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1855 invaldes han i akademien efter Atterbom, öfver
hvilken han 1857 höll sitt inträdestal, utmärkt
af blixtrande snillrikhet, men också af en lekande
ysterhet, som alldeles bröt med de gamla traditionerna
inom akademien. I allmänhet var just denna originella
blandning af djupt allvar och uppsluppen glädje det
för hans framställningssätt betecknande. »Han syntes»,
yttrar hans minnestecknare i Svenska akademien,
G. Ljunggren, »gåtolik för mången, som icke fattade
huru allvar och skämt kunde så förenas, att det
stundom blef omöjligt att bestämma hvar gränsen dem
emellan gick. Ja, de funnos som betviflade, att han
hade allvar med något, då de sågo honom stå gycklande
och tala öfver ämnen, som syntes vara af den vigt,
att de endast med rynkad panna borde behandlas. Men
de, som så dömde, besinnade icke huru mycket lättare
snillets skarpa blick upptäcker löjliga motsägelser
der, hvarest ett vanligt öga ser endast sammanhängande
enhet, och huru mycket stort det är, som synes
obeskrifligen litet för den, som har för vana att
sammanställa allt med det öfversvinneligen stora.»
– I egenskap af stiftsstyresman företog T. täta
visitationsresor och följde äfven med uppmärksamhet
stiftets öfriga angelägenheter. Särdeles populär var
han bland studenterna i Lund, der hans talaregåfva,
personliga älskvärdhet och välvilliga sinnelag hade
rika tillfällen att göra sig gällande. Krafterna
aftogo mot slutet af hans lefnad, och efter ett
halft års aftynande afled han i Lund d. 9 Juli
1865. En samling af hans vigtigare Skrifter utkom
i 3 del. 1878–79, och 1876 utgaf A. Ahnfelt under
titeln »Tankar och löjen af Joh. Henr. Thomander» en
samling belletristiska drag ur T:s och C. F. Dahlgrens
brefyexling m. fl. källor. – Jfr G. Ljunggrens
»Inträdestal» i Svenska akad. (del. 41, 1867) och
K. W. A. Strandbergs mästerliga svar på detta tal.
-rn.
Thomas, Saint [säng tåma’]. Se Dansk-vestindiska
öarna.
Thomas (apostel). Se Tomas.
Thomas (biskopar). Se Tomas.
Thomas (T. Magister), bysantinsk grammatiker och
polyhistor från Thessalonike, lefde i början af
14:de årh. Tillnamnet »magister» var en titel,
hvilken tillkom honom såsom innehafvare af ett högt
statsämbete. Såsom munk antog han sedan namnet
Theodulos (»Guds tjenare»). Vigtigast bland hans
arbeten äro en i alfabetisk ordning uppställd samling
af attiska ord (Onomaton attikön synagoge), med
tillhörande förklaringar, och scholier (förklarande
anmärkningar) till de dramatiske skalderna. A. M. A.
Thomas (Thomson), Christopher, porträttmålare,
sannolikt född tysk, blef elev hos Ehrenstrahl
och bosatte sig 1694 i Stockholm som egen
»konterfejare». Han utförde i denna egenskap dels
ett par kopior af k. familjen (ett stort stycke af
hans lärare), dels bilder af enskilda, hvilka alla
utmärka sig genom en blid och fin uppfattning, riktig,
fast ej energisk teckning samt en svag, ofta åt grått
och blått dragande färg. Hans egentliga verksamhet
infaller under 1700-talets första årtionde. Hans
dödsår är okändt, men 1715 var han död. Sveriges
nationalmuseum eger i porträttet af
Gust. Peringer-Lillieblad ett af hans
bästa arbeten. Andra bilder af hans hand
finnas i Riksarkivet (Elias Palmskiöld) och
i enskilda samlingar. Akrel har efter honom
graverat G. G:son Oxenstiernas porträtt.
-rn.
Thomas [tåma’], Antoine Leonard, fransk
skriftställare, f. 1732, d. 1785, är bland 1700-talets
literära storheter namnkunnig såsom den förnämste
författaren af s. k. akademiska äreminnen. Hans
»Eloges», bland hvilka L’éloge de Marc-Aurèle (1775)
är det yppersta, vittna om stor stilistisk förmåga
och beredde honom också inträde i Franska akademien
(1767). Jämte dessa äreminnen utgaf han några arbeten
i bunden form, bl. a. Ode sur le temps (1762), samt
Essai sur le caractère, les moeurs et l’esprit des
femmes dans tous les siècles (1772), som just icke
var egnadt att göra lycka hos qvinnorna, och Essai
sur les eloges, ou l’histoire de la littérature
et de l’éloquence appliquées à ce genre d’ouvrage
(1773), en i många stycken förträfflig historik
öfver vältaligheten under olika tidsåldrar, m. m.
J. M-r.
Thomas [tåma’], Charles Louis Ambroise, fransk
tonsättare, född d. 5 Aug. 1811 i Metz, studerade
från 1828 under Kalkbrenner, Le Sueur m. fl. vid
konservatoriet i Paris, der han hvarje år tog pris och
slutligen (1832) det stora »prix de Rome». På detta
uppehöll han sig de författningsenliga tre åren i
Italien och Wien, hvarefter han återvände till Paris
1836 och egnade sig åt dramatisk komposition. Han
första små stycken gjorde lycka (La double échelle,
Le perruquier de la régence, Le panier fleuri);
de följande deremot mottogos kallt, hvarför han
för en tid öfvergaf scenen och återvände dit först
med sin Caïd (1849) och Songe d’une nuit d’été
(1850), hvilka hade stor framgång och beteckna en
utveckling af hans stil, från det blott graciösa
uti de föregående operorna till det burleska å ena
sidan och det melankoliska å den andra. Efter en
ny period af ringare lycka – hvarunder sågo dagen
bl. a. Raymond (1851), Psyché (1878. omarbetad
1878) och Le roman d’Elvire (1860; i Stockholm
»Drottning Elviras saga», 1865) – förenade han alla
sina bästa arbeten i Mignon (1866), som gjorde honom
verldsberömd, och som gått öfver de flesta operascener
(Stockholm 1873). Mignon utgör fortfarande den mest
gifvande pjes Opéra comique haft alltsedan Aubers
bästa stycken, med hvilka den visserligen ej kan mäta
sig i ursprunglighet och qvickhet, men hvilka den
öfverträffar i känslofullhet och solidt musikaliskt
arbete. I sina två upplagor, den första med talad
dialog och lycklig utgång, den andra med recitativ
och tragiskt slut, utgör »Mignon» tillika ett slags
symbol af repertoarens öfvergång på Opéra comique
till alltmera seriös stil, hvilken senare kulminerade
i den rent tragiska, men visserligen ock långt mera
genialiska »Carmen» af Bizet. T. sjelf återvände ej
vidare till det komiska fältet, utan öfvergick till
Grand opéra, der han förut misslyckats, men nu med
Hamlet (1868) vann en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
