Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thomasius. 2. Gottfried T. - Thomaskristna. Se Tomaskristna - Thomas-metoden, detsamma som Gilchrists metod (se d. o.) - Thomas of Canterbury. Se Becket - Thomas-slagg (Thomas-fosfat), metallurg. - Thomasson, Per - Thomasson, Eskilander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gjorde han sig snart känd såsom en lika framstående
lärare som utmärkt skriftställare, på samma gång som
han i egenskap af universitetspredikant under hela
trettio år utöfvade ett mycket stort inflytande
på den akademiska ungdomen. Han dog i Erlangen
1875. – T:s ståndpunkt som teolog var den strängt
kyrkligt konfessionella. Han tillhörde af själ
och hjerta den teologiska riktning, som arbetade
för en återgång till den ursprungliga lutherska
bekännelsen, utan att likväl derför åsyfta ett blott
och bart reproducerande af den äldre dogmatikens
mer eller mindre mekaniska och ohistoriska
uppfattningssätt. Bland de många alstren af hans
penna torde förutom flere samlingar predikningar
och åtskilliga afhandlingar böra nämnas Beiträge zur
kirchlichen christologie (1845), Das bekenntniss
der evangelisch-lutherischen kirche in der konseqvenz
seines prinzips (1848; »Den evangeliskt-lutherska
kyrkans bekännelse i öfverensstämmelse med dess
princip», 1851), Christi person und werk (3 bd,
1852–61; 3:dje uppl. i 2 bd, 1886–88), T:s mest
betydande dogmatiska verk, och Die christliche
dogmengeschichte, als entwicklungs-geschichte
des kirchlichen lehrbegrifs dargestellt (I, 1874,
II, utg. af Plitt, 1876; 2:dra uppl. 1886–89).
1. L. H. Å. 2. J. H. B.
Thomaskristna. Se Tomaskristna.
Thomas-metoden, detsamma som Gilchrists metod (se d. o.).
Thomas of Canterbury. Se Becket.
Thomas-slagg (Thomas-fosfat), metallurg., kallas den vid Thomas-
(l. Gilchrists-)metoden fallande slaggen, hvilken
genom sin stora halt af lätt löslig fosforsyra, som
kan uppgå ända till 17 proc., visat sig vara ett af de
yppersta gödningsämnen (se vidare Gilchrists metod).
C. A. D.
Thomasson, Per, författare af folkskrifter, föddes
i Gemsjö socken, Bleking, d. 24 Febr. 1818 af
bondeföräldrar, tog efter faderns död tjenst hos en
äldre broder, men visade från barndomen större håg
för läsning än för iandtmannasysslor. Han började
med att dikta små visor, hvilka snart gingo kring
i bygden och sedan trycktes: Små sånger (1839) och
Tillfällighetsdikter (s. å.), samt vågade sig så 1841
på att utgifva Bländas saga, poetiskt försök, å hvars
titelblad han kallar sig »bonddräng», såsom på samma
gång en anbefallning och en ursäkt. Bifallet förmådde
honom att fortsätta, och han utgaf Blomsterspråket,
på vers (s. å.; ny upplaga 1843) samt poemet De tre
blommorna (1842). Såsom lyriker offentliggjorde han
vidare Ur dalen och skogen (1846), Nya dikter (1849),
Harpotoner (1852), Samlade skaldeförsök (1857; 2:dra
uppl. med titel Dikter, 1863). I dessa alster röjer
T. ett ganska aktningsvärdt välde öfver formen, en
ofta mild och ren känsla, men saknar sjelfständighet
och det fylligare innehåll, som endast en grundlig
bildning eller utomordentlig begåfning förmå skänka
den lyriske skalden. Emellertid hade han 1850 flyttat
från sin hemort till Vässby vid Kullaberg i Skåne och
tillbragte der några år som jordbrukare, men lemnade
detta ställe 1857 och
flyttade till Jönköping, uppehöll sig sedan i
Göteborg och Alingsås samt bosatte sig omkr. 1865
i Stockholm. Han hade då längesedan funnit
sitt egentliga fält, bilder ur svenska
folklifvet, hvilka han tecknade med rask och säker hand,
ofta med en viss humor, alltid oförargligt och
trefligt. Han debuterade i denna art med novellen
Rika flickan i Rosendahla (1846; 10:de uppl. 1889)
samt Kronolänsmannen (1849–50; 4:de uppl. 1881).
Sedan följde en hel mängd större och smärre
»pennritningar» af samma slag, hvilka spredos
i flere upplagor, blefvo verklig folkläsning
och gingo med de utflyttande landsmännen öfver till
Nord-Amerika, hvarjämte några öfversattes på finska
och danska. Af dessa till närmare ett hundratal
uppgående små berättelser och utkast (dock ej alla
författade af T., utan de senare endast utgifna under
hans namn) kan här blott ett fåtal uppräknas, med
förbigående af de nya upplagorna och de olika
samlingarna: Blekingsflickan (1851), Vallgossen
och inspektoren (1854), Riksdagsmannen eller
äresjukan (1859), Gubben Strid och hunden Frid
(s. å.), En arbetares lefnadsöden (s. å.),
Kung Oscar och skogvaktaren (s. å.), Kungens första
kärlek (1860), Svarta fröken (1863), En fyndig bonde
(s. å.), Kärlekens skyddsenglar (1864),
Midsommarbruden (1866), Målarens ideal (s. å.), Braskans
marknadsresa (s. å.), Petter Jönssons lefnadsöden
(s. å.), Lull-Tufve (1867), Bland herrskap och
bönder (2 del., 1869) och En ulf i fårakläder
(1876). En samling Lefnadsteckningar öfver
Sveriges mest utmärkte bönder (4 h., 1851–55), af
hvilka dock flertalet ej var författadt af
T., hade ådagalagt hans demokratiska tänkesätt,
och detta, jämte den stora popularitet han åtnjöt,
gjorde, att han till namnet ställdes i spetsen
för tidningsföretaget »Svenska medborgaren»
(1870–75). Sina senaste lefnadsår tillbragte T.
i tämligen knappa omständigheter. 1880 års riksdag
beviljade honom en årlig pension af 1,200 kr. Han
afled i Stockholm d. 9 Mars 1883. -rn.
Thomasson, Eskilander, ämbetsman, född i Konga, Malmöhus
län, d. 1 Juni 1829, var son af hemmansegaren och
riksdagsmannen (1834–35) Thomas Nilsson.
Han blef 1846 student i Lund, der han 1853
tog filos. kandidatexamen och promoverades till
fllos. doktor, 1856 aflade hofrättsexamen samt,
efter en tids tjenstgöring vid hofrätten öfver
Skåne och Bleking och såsom t. f. domhafvande,
1859 förordnades till docent i administrativrätt
och nationalekonomi. 1860 lemnade han den lärda
banan och blef rådman i Lund. 1879 utnämndes
han till borgmästare derstädes. 1873–89 var han
derjämte stadens representant i riksdagens Andra
kammare och vann bland sina kamrater vid
riksdagen sådant förtroende, att han 1884 valdes
till justitieombudsmannens suppleant och 1886–89
till justitieombudsman. Sistnämnda år utnämndes
han till ledamot af Konungens högsta domstol.
1876–86 var T. ledamot af lagutskottet och 1879–86
dess vice ordförande. Utom sina berättelser
i egenskap af justitieombudsman har T. utgifvit
Historisk framställning af lagstiftningen om de
svenska städernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
