- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 16. Teniers - Üxkull /
205-206

(1892) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thorild (till 1785 Thorén), Thomas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och sköna i vetenskaperna», det tidigaste profvet
af hans filosofisk-estetiska studier och, trots
sin ungdomlighet, i åtskilligt röjande en ej ringa
grad af sjelfständighet och tankestyrka. Hans
vistelse vid universitetet, der han ej aflade
någon examen, blef i hög grad afgörande för hans
framtid genom de vänskapsförbindelser han der knöt,
det anseende bland studenterna han förvärfvade samt
de studier, åt hvilika han egnade sig. Rousseau,
Klopstock, Gessner, Göthe (»Werther») blefvo
hans älsklingsförfattare, medan han hängaf sig
åt spekulationer under Spinozas inflytande och
så leddes in på en egen art af panteism, hvilken
sedan fortfor att prägla hans åskådning. Känslan
af överflödande kraft och bristande utrymme för
dess användning var det väl, som dref honom att
i Dec. 1780 lemna Lund och öfver Göteborg fara
till Stockholm, dit han anlände i Febr. 1781. Det
första året sysselsatte T. sig der med filosofiska
studier, författande af skaldestycket »Passionerna»,
brefvexling med vännerna Heurlin och Hylander (i
utdrag utgifven af Atterbom i »Siare och skalder»,
del 4) samt enskild undervisning. Brefven äro af stort
intresse, dels för kännedomen af T:s öden, dels för
den glödande entusiasm och den öfversvinneliga,
för tiden betecknande sentimentalitet, af hvilka
de öfverflöda. Lärodikten Passionerna, författad
med anledning af ett 1780 af sällskapet »Utile
dulci» utsatt prisämne, skulle i sig sammanfatta
T:s spekulativa system och tilllika framträda som
ett skaldestycke i helt ny form och anda. Young,
Klopstock, Gessner, men framför alla Ossian – den då
nyupptäckte skotske barden – voro de mönster, efter
hvilka han bildat sig i yttre hänseende. Dikten
inlemnades i slutet af 1781, jämte ett Ode till
jordbrukaren,
och T. sjelf skildrar den såsom
»innehållande kraften af hans filosofi och glansen af
hans inbillning; orimmadt, hänryckt, förunderligt». I
Febr. 1782 belöntes »Passionerna» af sällskapet,
men endast med ett »accessit», och detta domslut
motiverades utförligt af Kellgren, sällskapets
sekreterare, som angaf de fel och svagheter det
ansågs förråda, jämte dess betydande förtjenster,
men i synnerhet klandrade dess »orimmade daktyliska»
versslag, hexametern, hvilket ansågs innebära
»en likaså vådlig som onödig nyhet». I en straxt
derefter offentliggjord förklaring afsade T. sig det
sålunda tillerkända priset; och nu utspann sig en
tidningstvist, som å ena sidan lade T:s hänsynslösa
sjelfkänsla och naiva öfvermod i dagen, men å den
andra också blottade åtskilliga svagheter hos det
häfdvunna åskådningssättet rörande poesien. Striden
återupptogs 1783 och rörde sig då hufvudsakligen kring
den orimmade versens berättigande. Kellgren angrep då
T. i det ypperliga stycket »Nytt försök till orimmad
vers». Denne svarade med den sedermera offentliggjorda
beryktade »Straffsången» och fann sig derjämte
föranlåten att uppsätta ett eget tidningsorgan, »Den
nya granskaren» (1784), dels för att sprida sina
nya åsigter i stats- och samhällsläran, dels för
att angripa Kellgren. Tidningen vann dock ej någon
synnerlig spridning och afstannade, efter 4 månaders tillvaro,
i Aug. s. å. Straxt förut hade T. utgifvit Fragment
af 1783 års vitterhet
(äfven kalladt Straffsången
eller Nyaste försök til orimad vers
), som med en
mosaik af grofva skällsord öfveröste Kellgren och
verkligen på denne lär hafva gjort ett djupt sårande
intryck. Att den hos allmänheten nedsatte ej den
angripne, utan angriparen tyckes författaren sjelf
snart hafva insett, då han i Nov. 1784 offentliggjorde
Inbildningens nöjen, prosaisk ode, med en i hög grad
smickrande tillegnan till samme Kellgren, »behagens
skald». Emellertid vann han föga dermed, och sjelf
synes han med hela detta förfarande velat blott
än en gång visa sin öfverlägsenhet. Nu inträdde
ett stillestånd på längre tid. T. utgaf sin redan
omtalade lärodikt »Passionerna» 1785, men förhöll
sig för öfrigt tämligen tyst. Han ansågs dock redan
då som »ett rang-geni med anhang, tillbedjare,
fiender», såsom han sjelf yttrar. Ett närmande till
Leopold, som 1786 blef konungens sekreterare, ledde
ej till någon vidare påföljd. Riksdagen 1786 gaf honom
anledning att uppträda som politisk författare. I ett
straxt efter riksdagskallelsen till Kanslikollegium
inlemnadt och till konungen riktadt memorial, som dock
ej befordrades, samt i ett nytt sådant, inlemnadt
till ridderskapet och adeln, yrkade T. införandet
af oinskränkt tryckfrihet och hade äfven till det
förra fogat ett »ideal af en tryckfrihetslag»,
der afskaffandet af all censur föreslogs. Dessa
memorial (tryckta 1792) äro »skrifna med glödande
entusiasm och i stilistiskt hänseende kanske det
bästa T. dittills skrifvit». Också vunno de stort
erkännande af flere högtstående personer, ehuru de
ej ledde till något praktiskt resultat. För T. var
den förnämsta vinsten af denna riksdag den att han då
gjorde bekantskap med den originelle mecenaten Tham
på Dagsnäs, som sedan under en följd af år förblef
hans outtröttlige välgörare och beskyddare, såsom man
kan se af den betydande samling bref, som vexlats
mellan dem (i utdrag hos Atterbom, a. st.). Under
riksdagens lopp utfärdade T. en prenumerations-anmälan
å öfversättningar af Tacitus och Ossian, arbeten, som
sysselsatte honom en kort tid, men aldrig fulländades
eller utkommo. Under tiden mognade hos honom alltmer
beslutet att begifva sig till England, der han
trodde sig skola finna större gehör än i Sverige
för sina storartade verldsförbättrareplaner. Innan
dess ansåg han likväl nödigt att skaffa sig en
lärdomsgrad och begaf sig fördenskull i Febr. 1787
till Upsala. Der egnade han sig åt juridik, men
ämnade äfven taga medicinsk grad, hvilken plan han
dock snart öfvergaf. Efter ett år tryckte han såsom
disputation sin Critik öfver Montesquieu, hvilken
han under presidium af prof. Hernbergh försvarade
d. 22 Mars 1788. Åhörarekretsen, med konungen och
hans förnämsta hofherrar, var lysande, T:s försvar
och helsningstal likaså. Bland andra opponenter
uppträdde på konungens befallning Schröderheim,
öfverste Hastfehr och Leopold (»Allt herrligt och
applauderadt. Kungen liksom utom sig», berättar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:33 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfap/0109.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free