Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thorild (till 1785 Thorén), Thomas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
T. sjelf). Någon för hans framtid gynsam påföljd
fick emellertid ej denna på sin tid länge omtalade
triumf. Juris-kandidat-examen aflade han väl; men
han afbröt fortsättningen af studierna på grund
af misshällighet med examinatorn, som skulle ledt
till hans underkännande i licentiatexamen, lemnade
Upsala och for, antagligen understödd af Tranchell
samt med ett fördubbladt huitfeldtskt stipendium,
hösten 1788 öfver Göteborg till London. England
behagade honom till en början särdeles. Men i samma
mån hans öfverdrifna förhoppningar om att der vinna
anseende och författareära sjönko, afkyldes äfven
hans entusiasm, och denna förbyttes omsider i köld,
ja förakt för folk och land. Under den tid af ett
och ett halft år han tillbragte i London sysselsatte
han sig med författareskap på engelska och utgaf
ett par skrifter: The sermon of sermons (1789) och
True heavenly religion restored (1790), den senare
starkt påverkad af Swedenborgs läror. Han författade
äfven flere andra engelska småskrifter och påbörjade
poemet Cromwell m. m. Trött på missräkningen och
grundligt utledsen, återvände T. på våren 1790
till fäderneslandet, som han med förnyad kärlek
återsåg. Sommaren tillbragte han vid Medevi och
kom på hösten till Stockholm. Der sökte han till en
början genom Rosensteins bemedling k. fullmakt som
professor i Upsala, med survivans på filosofiska
professuren samt rättighet att disputera och gifva
enskilda lektioner, men af förslaget blef intet. Under
hans frånvaro hade Kellgrens och »Stockholms-Postens»
anseende alltmer vuxit, medan T. sjelf fann sig
halft bortglömd och tillika trodde sig fortfarande i
Kellgrens uppträdande spåra det öfversitteri och den
skonslöshet, som förut så starkt stött honom. Också
började han på eftersommaren 1791 utgifva En critik
öfver critiker. Med utkast til en lagstiftning
i snillets verld, hvilken väckte ett betydligt
uppseende, ej endast genom sitt lysande, ehuru
deklamatoriska skrifsätt, sin flödande känsla och sina
stora vyer, hvilket allt gör den till T:s yppersta
arbete i stilistiskt afseende, utan äfven för den
bålstora sjelfkärlek och den föraktfulla behandling
af Kellgren, som den lade i dagen. Omedelbart
efter dess afslutande, i Jan. 1792, var T. färdig
att kasta sig in i en ny strid, den finansiella,
i hvilken han utgaf Det enda nödvändiga för et rikes
financer (1792), en tämligen intetsägande, åtminstone
i praktiskt hänseende betydelselös skrift. Han fann
dock nu en motståndare, som med öfverlägsen satirisk
förmåga förenade uthållighet och arbetskraft. Leopold
utgaf i Febr. sitt »Bref til den store och märkvärdige
författaren Th–» och i Mars »Den nya lagstiftningen i
snillets verld något litet i fråga satt», der han med
stor grundlighet och skärpa, ehuru jämväl ensidigt,
uppvisade svagheterna och löjligheterna hos »Critik
öfver critiker» och dess författare. T. blef honom
ej svaret skyldig, utan offentliggjorde mot det förra
Uplysning om handelns sanna frihet (1792) och mot den
senare Svar på luntan emot lag och rätt i vitterheten:
eller ABC i vett och heder (s. å.), båda skrifterna,
men i synnerhet den senare, tämligen svaga i
bevisföringen, fastän häftiga, ja ej sällan
grofva i formen. Konungens död satte en gräns
för striden, som pågått äfven i tidningarna. – I
Aug. 1792 framträdde T. med skriften Mildheten, på
vers. tillegnad hertig Karl, för hvars handlingssätt
mot konungamördarna den utgör ett försvar, med- eller
omedvetet. Den af förmyndareregeringen utfärdade
tryckfrihetsförordningen hade kallat åtskilliga
tidningsföretag till lif, och T. fann sig generad af
den härmareskara, som der, liksom förut i vitterheten,
uppträdde, öfverdrifvande hans idéer och uttryck
(Erik Nordforss och L. M. Philipson, att ej nämna
de mer eller mindre misslyckade poeterna Engzell,
Enbom m. fl.). Han utgaf derför i Okt. skriften Om
efterhärmning. »Den innehåller T:s kanske snillrikaste
anmärkningar öfver estetiska frågor, men på samma
gång hans mest bizarra.» (A. Ahnfelt har påpekat,
att T. hemtat hufvudsatserna i denna skrift ur
Youngs »On original composition».) Äfven denna
skrift bemötte Leopold i en tidningsuppsats. Den
allmänna sinnesstämningen i hufvudstaden befann sig
emellertid i ett alltmer stegradt nervöst tillstånd
på grund af de uppskakande underrättelser, som
oaflåtligen ingingo från Frankrike. Under sådana
förhållanden offentliggjorde T. i Dec. sina båda
ofvannämnda memorial af 1786 tillika med ett
förord, kalladt Ärligheten. Til h. k. Höghet
regenten. Broschyren, som fått titeln Om det
allmänna förståndets frihet, blef dagen efter
dess annonserande (d. 22 Dec. 1792) konfiskerad,
och T. ställdes under tilltal inför hofrätten
samt häktades, allt på dåv. underståthållaren
Liljensparres yrkande och, efter hvad han bestämdt
uppgifvit, mot Reuterholms afstyrkande. Rättegången
bidrog i hög grad att öka T:s popularitet och
framställa vederbörandes beteende i en förhatlig
dager. Hofrättens dom af d. 17 Jan. 1793 lydde
emellertid på 14 dagars fängelse vid vatten och bröd,
hvarjämte »Ärligheten», såsom innehållande yttranden,
hvilka ansågos brottsliga, borde skiljas från det
öfriga och förstöras. Både T. och åklagaren vädjade;
men Högsta domstolen ändrade d. 22 Febr. straffet
till fyra års landsflykt och båda afhandlingarnas
förstörande »såsom onyttiga och till deras sammanhang
brottsliga». Till domen medverkade väl farhågan
att T. skulle blifva en oberäknelig och således
besvärlig folkledare, om han finge qvarstanna i
hufvudstaden. Verkställigheten af domen mildrades dock
derigenom att det tilläts den dömde i sakta mak afresa
samt genom de summor, som han erhöll i respenningar
och i årligt understöd under landsflykten,
förmodligen på Reuterholms tillskyndelse. Under
April–Aug. 1793 uppehöll han sig i Köpenhamn,
hvarifrån han brefvexlade med vänner i Stockholm
och utgaf den lilla roande skriften Om qvinnokönets
naturliga höghet (10:de uppl. 1883; öfvers. på danska
1884 och på finska 1886). Äfven utgafs då, sannolikt
på hans föranstaltande, en dansk öfversättning af den
skrift, för hvilken han landsförvisats. Från Köpenhamn
utvisades han på grund af ett oförsigtigt uttryck om
en medlem af k. familjen och for
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
