Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thule (Grek. Thoule, enligt några forskare af Forniriskt thual, norr) var hos forntidens greker och romare benämning på den längst i n. liggande delen af Europa - Thulin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stort land, som låg sex dagsresor n. om Britannien
och gränsade till det isiga hafvet. På grund
af den skildring han lemnar om åtskilliga
naturförhållanden i T. och i betraktande af att
senare klassiska författare förlade Skandinaviska
halfön n. om England, har man ansett, att det
af Pytheas betecknade landet är Skandinaviska
halfön, särskildt vestra Norge. Enligt Plinius
d. ä. (d. 79 e. Kr.) är T. den »mot norden yttersta»
(ultima Thule) af de stora öar, som ligga midt emot
Britannien i det Germanska hafvet. Icke häller denna
uppgift utesluter möjligheten att med T. förstods
en del af Skandinaviska halfön, nämligen norra
Norge, ty Plinius betraktade Skandinaviska halfön
såsom en samling öar (Skandia, Nerigon, Thule
m. fl.), ett betraktelsesätt, som höll i sig snart
sagdt halftannat årtusende. Marinos från Tyrus
(2:dra årh. e. Kr.) sätter den bebodda verldens
norra gräns vid ön T. på 63° n. br., d. v. s. på
31,500 stadiers afstånd från eqvatorn (1 grad =
500 stadier), och hans samtida och granskare
den ryktbare geografen Ptolemaios gifver Marinos
rätt. På Ptolemaios’ verldskarta ligger T. på 30–33°
ö. lgd rakt n. om Stor-Germanien (nuv. Nederländerna)
och motsvarar således sydvestra Norge. Huruvida man,
såsom Nordenskiöld (»Facsimileatlas», 1889) påstår,
»i namnet Telemarken ännu derom har en påminnelse»
må lemnas derhän. Men säkert är, att den skildring,
som den bekante bysantinske historikern Prokopios
(6:te årh.) med ledning af underrättelser, som
lemnats honom af män från T., gör af T:s storlek,
naturförhållanden, folk och kultur, passar in på
Skandinaviska halfön. När man under 1400-talet började
reproducera Ptolemaios’ karta, följde naturligtvis
ön T. (»Thyle», »Thiele», »Tile») med, men alltefter
som de geografiska kunskaperna vidgades blef dess
plats alltmera osäker. Så t. ex. ligger ön »Tile»,
af små dimensioner, på de af Greg. Reisch (1503)
och Petrus Apianus (1520) utgifna kartorna emellan
Skotland och Norge (Norbegia); men i Basel-editionen
af Ptolemaios karta 1540 har den förflyttats till
straxt söder om Island (samma karta har jämförelsevis
goda framställningar af Amerika, Afrika och östra
Asien!), och ännu så sent som i Mathias Quadus’
»Fasciculus geographicus» (1608) spökar namnet T.,
då såsom beteckning för norra kusten af Island. –
Numera användes ordet T. stundom i poesi och högre
stil, nämligen såsom beteckning för Skandinaviska
halfön (någon gång Island) eller, t. ex. hos Göthe
i betydelse af sagoland. J. Th. W.
Thulin, Svante Theodor, dekorationsmålare, f. å Strömsfors, Skåne,
d. 15 Mars 1837, kom i målarelära och blef gesäll
samt studerade sedan dekorativt måleri i Tyskland,
Frankrike och Italien, hvarefter han i fäderneslandet
utfört en mängd arbeten af detta slag, som vunnit
allmänt bifall. Bland dessa må nämnas dekorationerna
i Karsholms slott i Skåne, »Knutsalen» i Malmö,
studentföreningens hus och universitetshuset i
Lund, universitetshuset i Upsala, men framförallt
i Lunds domkyrka, ett arbete, som fortgått sedan
slutet af 1870-talet och ännu ej är fulländadt.
-rn.
1. Thulstrup, Magnus Andreas, norsk läkare,
född i Köpenhamn d. 13 April 1769, blef student 1786
och kir. kandidat 1791. Sedan han innehaft flere
anställningar såsom kirurg i Köpenhamn, kom han
1797 såsom militärkirurg till Kristiania. 1801–18
var han regementskirurg, vid Oplandske regementet,
och bevistade såsom sådan krigen 1808–09 och 1814,
blef 1809 förste medlem af norska sundhetskollegiet
och 1813 ledamot af direktionen öfver det militära
medicinalväsendet samt 1814 professor i kirurgi och
förlossningskonst vid Kristiania universitet. År
1818 blef han öfverfältläkare och erhöll som sådan
1819 titeln generalkirurg. 1818 utnämndes han
till förste lifmedikus. Derjämte var han till
1836 medlem af styrelsen öfver rikshospitalet,
öfverkirurg, öfverläkare vid barnbördshuset
och föreståndare för barnmorskeinrättningen.
T. blef medlem af Svenska läkaresällskapet 1814,
hedersledamot af svenska. Sundhetskollegiet 1816,
hedersdoktor i Köpenhamn 1817 och medlem
af Krigsvetenskapsakademien 1820. Han dog i
Kristiania d. 18 Maj 1844. T. utvecklade ingen
större författareverksamhet, men intog vid sidan af
professor Skjelderup en framstående plats såsom
grundläggare af de medicinska studierna i
Norge. Såväl hos Kristian Fredrik som hos Karl Johan
åtnjöt T. stort förtroende, och vid den senares hof
var hans hustru, Eleonora Clauson-Kaas (f.
1778, d. 1823, styfdotter till danske statsministern
F. J. Kaas), under många år anställd som statsfru.
Y. N.
2. Thulstrup, Karl Magnus, militär, statsråd,
den föregåendes brorson, född i Landskrona
d. 12 Jan. 1805, blef 1822 student i Upsala och
1824 underlöjtnant vid Fältmätningsbridgaden
af Ingeniörkåren (hvilken brigad sedan 1831
benämndes Topografiska kåren). 1832–50 var T.
lärare i topografi vid högre artilleriläroverket
å Marieberg samt avancerade derunder till major i
Topografiska kåren (1850), S. å. utnämndes han
till öfverstelöjtnant i armén och guvernör för
krigsakademien å Karlberg. Denna plats beklädde
han, under tiden befordrad till öfverste i armén
(1853) och öfverstelöjtnant i ofvannämnda kår
(1857), till 1861, då han d. 26 Mars utnämndes
till generalmajor och kallades (fastän ej född
af svenska föräldrar; hans fader var dansk
och blef först 1808 naturaliserad svensk)
till konsultativt statsråd i »den bästa bland
ministèrer», af hvars popularitet med anledning af
representationsförändringen äfven han blef delaktig.
För T. personligen kunde uppgifvandet af
adelns sjelfskrifvenhet hafva varit ett så mycket
större offer, som han sjelf förvärfvat (1858) sin
adliga sköld. Den 4 Juni 1868 blef T. chef för
sjöförsvarsdepartementet, och d. 14 Jan. 1870 erhöll
han afsked från statsrådsämbetet. Han utnämndes
1872 till inspektör för militärläroverken och 1874
till generallöjtnant, i hvilken befattning han
qvarstod till sin död, i Stockholm, d. 29 Juli
1881. – T. var led. af Krigsvet. akad. (1837) och
Vet. akad. (1849), hedersled, af Örlogsmannasällsk.
(1868) m. m. samt ledamot af flere komitéer,
bl. a. vapen- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
