Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tiberias (nu Tabarije), stad i Palestina - Tiberias' haf. Se Genesaret - Tiberinus, Tiberns flodgud - Tiberius, romerska kejsare. 1. Tiberius Claudius Nero
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Akibas och Maimonides’ grafvar, och en halftimmes väg
s. om staden finnas ryktbara varma källor, omnämnda
af Plinius och af Josephus kallade Emmaus.
Tiberias’ haf. Se Genesaret.
Tiberinus, Tiberns flodgud, skall enligt sägnerna
hafva varit en jordisk konung, som ändat sitt lif
i Tiberflodens böljor. Han åkallades såsom divus
(den gudomlige) eller sanctus pater (den helige
fadern). Offer till hans ära anställdes på Tiberön
d. 8 Dec., och lekar firades af fiskare på norra
flodstranden d. 7 Juli. Han föreställdes vanligen
såsom en majestätisk gammal man, i blå drägt,
med en krans af vassrör på hufvudet. I Museo Pio
Clementino finnes en bildstod, som föreställer honom
bekransad med segerns lager samt med ett roder i
den ena och ett ymnighetshorn i den andra handen.
R. Tdh.
Tiberius, romerska kejsare. 1. Tiberius Claudius
Nero, född år 42 f. Kr., var son af Tib. Claudius
Nero och Livia Drusilla och blef genom moderns
senare giftermål styfson åt Octavianus (sedermera
kejsar Augustus). Denne använde honom i vigtiga
befäl. Så underkufvade T. folken i norra Alperna
och Pannonien (15–10 f. Kr.) och blef sedermera
sin broder Drusus’ efterträdare i Germanien, der
han vann flere framgångar och trängde djupt in i
landet. År 6 f. Kr. begaf han sig dock i ett slags
frivillig landsflykt till Rhodos. Huruvida hans genom
Augustus framtvungna skilsmässa (11 f. Kr.) från den
älskade makan Vipsania Agrippina och giftermålet
med styfsystern, den utsväfvande Julia, verkat till
misstämning mot kejsaren eller om blygseln öfver
Julias sedeslöshet föranledt honom att aflägsna sig,
må lemnas derhän. Sannolikt är, att de intryck han
medförde till ensligheten på Rhodos gjorde sitt
till för att utbilda den pessimistiska uppfattning,
som efter hand allt tydligare genomträngde T:s
väsende. År 2 e. Kr. återvände han till Rom och blef
år 4, efter Augustus’ dottersöner Cajus’ och Lucius’
frånfälle, af kejsaren insatt till tronarfvinge,
i sammanhang hvarmed han sjelf skulle adoptera
sin broder Drusus’ son, Germanicus. Han öfvertog
nu åter befälet i Germanien och krigade der med
kraft och skicklighet i några år. Efter Augustus’
död (14 e. Kr.) blef det T:s lott att tillträda
regeringen. Vanligen uppgifves, ehuru knappast
opartiskt, att T:s adoption skulle hafva framkallats
genom hans moder Livias ränker, ja brott. Icke
häller torde beskyllningen att T. vid sin i senaten
uttryckta tvekan i fråga om maktens öfvertagande
endast öfvat hyckleri vara fullt berättigad. T. var
en man af ovanligt skarpt förstånd och hade under
sin styffaders lefnad haft rikt tillfälle att visa
sin sällsporda duglighet i både krigets och fredens
värf. Han viste hvilken tunga och hvilka svårigheter
regeringsbördan innebar och kände mer än väl, att dess
pligter ställde på honom fordringar, hvilka han borde
och måste motsvara, men detta måhända på bekostnad
af sin egen sällhet – i fall tal vidare kunde vara
om en sådan. Kejsarens ställning till senaten och de
förnäma slägterna, hvilka icke glömt
sin förra betydelse, var svår. Äfven inom krigshären
funnos faror, och förvaltningen af det stora riket,
hvilken skulle fullföljas efter Augustus’ system,
kräfde – det viste T. väl – på en gång arbete och
kraft, kanske alltför hänsynslös kraft. Att han,
såsom det plägade undfalla honom, »höll en varg
vid öronen», stod alldeles klart för hans blick,
och man må icke förtänka, om han bäfvade tillbaka för
uppgiften. »Man kan tryggt säga, att makten lika litet
som något annat hägrade för hans själ med bländande
färger. Han fann intet mål vardt att sträfva för; men
när man gaf honom ett kall, pålade honom pligter som
embetsman eller härförare, skötte han sitt värf med
öfverlägset förstånd och utförde det med Klaudiernas
ärfda viljekraft» (V. Rydberg).
I början af sin styrelse bemödade T. sig att hålla
senatens myndighet i helgd och iakttog i allmänhet
en hofsam måtta. Brorsonen Germanicus förde befälet
i Germanien, men efter ett par fälttåg, hvarunder
han sökt upprätta Roms genom Varusslaget förbleknade
glans, återkallades han till hufvudstaden. T. var
tydligen, likasom förut Augustus, besluten att
uppgifva planen att utvidga Roms välde till Elbe och
nöja sig med att upprätthålla och stärka gränserna
utefter Donau och Rhen. Att han skulle hafva ledts af
misstänksamhet mot den omtyckte och firade brorsonen
är icke omöjligt, men säkert är det icke, lika litet
som att han skall hafva haft del i Germanicus’ tidiga
död (19 e. Kr.). Visst är emellertid, att T:s lynne
blef mera dystert och misstänksamt efter brorsonens
frånfälle, hvartill ock dennes enkas – den stolta
Agrippinas – något trotsiga beteende torde hafva
medverkat. Emellertid fortfor han att med ifver och
framgång egna sig åt ordnandet af förvaltningen, ej
minst den finansiella. Provinserna fingo en säkrare
ställning och uppblomstrade under fredens samt det
förbättrade rättstillståndets hägn. T. fortsatte
härutinnan Augustus’ verk, och det med så stor
framgång, att man kan gifva honom ej ringa del af den
ära, som med rätta tilldelas kejsaretidens arbete,
för så vidt detta är att söka »i Afrikas åkerbrukande
samhällen, i vingårdshemmen vid Mosel samt inom de
blomstrande orterna i den lyciska bergstrakten och
vid randen af den syriska Öcknen» (Mommsen).
I Rom deremot blef T:s styrelse dag för dag mindre
hugnerik. Herskarens mörka lifsuppfattning gaf sig
alltmera luft, och särskildt fann misstänksamheten rik
näring i de angifvelser och derpå följande rättegångar
för förnärmelse mot kejsarens höghet (crimen laesae
majestatis), hvilka nu hemsökte samhället. Ett ytterst
förderfligt inflytande utöfvade L. Aelius Sejanus,
som vann kejsarens oinskränkta förtroende, så att
han år 19 blef ensam anförare för lifvakten, hvilken
ock några år derefter, på Sejanus’ tillskyndelse och
för att kunna främja dennes planer, sammanfördes i
ett befäst läger utanför Roms portar. Samvetslös och
ärelysten, underhöll Sejanus slugt T:s misstankar mot
andra, medan han sjelf i hemlighet sökte bana sig väg
till kejsaretronen. Han aflägsnade med list och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
