Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tibet - Tibet, en tygsort. Se Merino - Tibetanska språket och literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kinesisk ämbetsman (y-tsin), som öfvervakar flere mindre
furstendömen, spridda i landet. Hvart femte år sända
Lhasa, Chiamdo och Tasjilunpo beskickningar med
skänker till kejsaren.
T. var länge ett »terra incognita» för européer. Det
är svårtillgängligt från alla håll, och dess klimat
och produkter hafva ej några lockelser sådana som
Indiens. Munken Odorico från Pordenone förmodas
hafva nått Lhasa omkr. 1328; tre årh. senare inkom
jesuiten Ant. Andrada i Manasarowars sjöregion
och färdades derifrån till Tangut och nordvestra
Kina. 1661 reste jesuitfäderna Grueber och d’Orville
från Peking genom Tangut till Lhasa och derifrån
genom Nepal till Indien, och under förra hälften af
18:de årh. tyckas flere kapucinmunkar hafva färdats
obehindradt mellan Delhi och Lhasa. Thomas Manning
är den ende engelsman, som (1811) lyckats nå den
heliga staden, och han måste snart lemna den. I
19:de årh. hafva européer systematiskt hindrats
att inkomma i landet eller skyndsamt utdrifvits,
om de lyckats komma in. 1844–46 banade sig de
bekante missionärerna Huc och Gabet väg från Kina
till Lhasa, men blefvo snart utvisade. Abbé Desgodins
reste 1866 genom östra T. och nådde Chiamdo (i Kham),
men hindrades från att närma sig Lhasa. Przevaljskij
lyckades undersöka delar af norra T., men kunde icke
inkomma i Bodjul. Vår kännedom om landet har under
de sista 20 åren väsentligen riktats genom indier,
tillhörande indiska fältmätningskåren, särskildt
punditerna Nain Singh och A. Krishna (A–K), hvilka
undersökt trakter, dit européer ej fått komma.
Tibet, en tygsort. Se Merino.
Tibetanska språket och literaturen. Tibetanskan (bod-skad, »bods språk»)
anses vanligen tillhöra de s. k. enstafviga språken,
med närmande och sannolik framtida öfvergång till
det agglutinerande stadiet, men många forskare
hafva äfven anfört skäl för en rakt motsatt
åsigt. Ofta sammanföres också tibetanska språket
med birmanskan och flere andra mindre språk i samma
trakter till en särskild s. k »tibeto-birmansk»
språkgrupp. Dialekterna i tibetanskan dela sig i tre
grupper: 1) den vestra, i Ngari- och Khorsumprovinserna
af egentliga (Stora) Tibet samt i Baltistan, Ladak
och Lahul, det numera under Kasjmir lydande »Lilla
Tibet»; 2) den centrala, i prov. Gtsang (utt. tsang)
och Dbus (utt. ü; på kartorna skrifvet U, Oui,
Wei m. m.) med hufvudstaden Lhasa; 3) den östra,
i prov. Kham. Af dessa stå de vestra dialekterna,
i synnerhet i Ladak, på äldre ståndpunkt och närmare
literatur- och skriftspråket (chós-skad), medan
de centrala bilda det allmänna moderna riksspråket
(phál-skad). Härtill kommer ock det otvifvelaktigt
tibetanska språket i det sjelfständiga riket
Butan. Tibetanskan skrifves från venster till höger,
med ett af devanagari ombildadt alfabet, och alla ord
i en sats skrifvas tillsammans, men hvarje stafvelse
skiljes från den efterföljande med en punkt, så att
ofta olika meningar finnas om hvad som bör anses såsom
ett eller flere ord. Skriftspråket har vokaltecknen
a, e, i, o, u, alla enligt
regeln korta, samt konsonanterna k, kh, g, n (ng);
c (tj, ts), j (dj, dz), ñ; t, th, d, n; p, ph, b, m;
ts, ths, dz; j, r, l; s, z, z, s, h, ’ (spir.
lenis). Men skilnaden mellan skriftspråket, hvilket
representerar 7:de årh:s uttal, och det nu allmänt
gällande Lhasa-uttalet är i afseende på konsonanterna
större än i något annat språk. De förnämsta momenten i
denna skilnad, d. v. s. de vigtigaste uttalsreglerna,
äro följande: 1) af två eller flere konsonanter i
början af en stafvelse uttalas blott den sista och
ofta med en fonetisk förändring, af flere i slutet
blott den första; 2) gutturaler och labialer med j bli
palatiserade dentaler: kj, pj bli c; khj, phj: ch; gj,
bj: j; mj: nj; 3) gutturaler, dentaler. labialer med
r bli supradentaler (cerebraler): kr, tr, pr bli t;
khr, thr, phr: th; gr, dr, br: d; sr, sr, hr: s; 4)
a, o, u framför d, n, l och efter j uttalas som ä,
ö, ü, och as, os, us i slutet öfvergå till ai, oi,
ui eller vanligen ä, ö, y; 5) g, d, b i slutet
bli k, t, p; t. ex. blá-ma, »prest», utt. lá-ma;
rgjál-po, »kung», utt. jäl-po; brjod, »tal»,
utt. jöt; dpja, »skatt», utt. ca; hbras-bu, »frukt»,
utt. dä-bu. I de vestra prov., i synnerhet Ladak, står
dock uttalet något närmare skriftspråket. Accenten
ligger öfverallt på rotstafvelsen. Nomen utmärkes
ofta med ett särskildt suffix: pa (po), ba (bo), ma
(mo), som egentligen betecknar agent, t. ex. cú,
»vatten», cú-pa, »vattenbärare»; men då ma (mo) i
motsats till de öfriga derjämte betecknar qvinligt
kön, anses dessa suffix som ett slags artikel
eller genusmärke, hvilka eljest saknas i språket,
t. ex. bód-pa, »tibetan», bód-ma, »tibetanska»,
mi-bo, »man», mi-mo, »qvinna». Pluraländelser
äro rnams (utt. nam) och dag, men de kunna ofta
utelemnas. Nomin. och ackus. betecknas blott genom
satsordningen: subj., obj., verb. Öfriga kasus (gen.,
dat., abl., lok., instr., termin.) uttryckas med
suffix lika för sing. och plur. Vid flere subst. i
samma ställning, eller då subst. bestämmes af ett
(alltid efterföljande) adj., fogas plural- och
kasusändelser blott till sista ordet. Pron. person,
böjas som nomina, hvarvid gen. uttrycker possessiva,
men i stället för de ursprungliga pronominala
formerna nyttjas här, liksom i alla östasiatiska
språk, vanligast en mängd höflighetsord, olika
för de särskilda samhällsklasserna. Verbet är
ursprungligen ett rotord med neutral (el. passiv)
betydelse, hvarför ock subj. enl. regeln står i
instrumentalis, t. ex. zum, taga (egentl. »tagande
sker», »det tages»), zum-nas, »tagande sker genom mig»
= jag tager. Numerus och person kunna derför icke
häller uttryckas med verbet sjelf. Deremot bildas
fyra tempusstammar (vanligen kallade rotformer),
för pres., perf., fut. och imperativ, på olika
sätt. Få verb hafva 4 olika rotformer, många hafva
tre eller två, de flesta blott en. Vid dessa senare,
och i talspråket enl. regeln vid alla, uttryckas de
särskilda tempora med affigerade hjelpverb, som
betyda »vara», »blifva», »göra» o. dyl. Infinitiv
och partic. bildas identiskt med nominalsuffixet pa
(ba etc.). Dessutom finnas några med suffix bildade
gerundier, hvilka ersätta relativa och andra
konjunktionella satser. – Skrifkonsten infördes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
