Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ticknor, George - Tid. 1. Filos. - Tid. 2. Mek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin sällsynt rika boksamling till staden Bostons
bibliotek. Jfr G. Hillard: »Life, letters, and journal
of George T.» (2 bd, 1876).
Tid. 1. Filos., den allmänna formen för succession,
det efter hvartannat varande (jfr Rum). Huruvida
tiden ar den sanna och absoluta verklighetens form
är en inom filosofien mycket gammal fråga. Redan
den eleatiska skolan besvarade henne nekande, och
bekanta äro de ytterst åt detta håll syftande bevis
för rörelsens nödvändighet, som lemnades af skolans
anhängare Zenon. De olika svar, som man gifver på den
frågan, bestämma ens ställning till motsatsen mellan
empirism och rationalism, af hvilka åsigter empirismen
jakande besvarar henne, åtminstone så till vida som
den hos menniskan nekar all kunskap om en af tiden
oberoende verklighet, under det att rationalismen
finner tiden vara en för den sanna verkligheten
inadeqvat form. En annan fråga är, särskildt för den,
som lutar åt rationalismen, huru tiden, sådan den
faktiskt är, skall förklaras. Kant är egentligen den
förste, som skarpare reflekterat på detta problem, och
det svar han gifver är, att tiden är en i menniskans
natur grundad form för hennes uppfattning af tingen,
närmare bestämdt en åskådningsform och en form för
det »inre» sinnet. Denna subjektiva uppfattning af
tidsbegreppet kan i allmänhet sägas vara utmärkande
för hela den nyare spekulationen, om den än sträckt
tidsanalogier äfven till andra områden än det
menskliga förnimmandet. – Man har äfven sysslat
med försök att framkonstruera tidens nödvändighet,
vare sig ur det absoluta sjelf eller ur menniskans
väsende såsom ändlig person. (I sistnämnda afseende må
erinras om de försök, som gjordes af P. Wikner under
vissa perioder af hans utveckling.) Dessa försök
kunna dock ej fritagas från beskyllningen för mer
eller mindre fantastisk konstruktion. Boström intog
till dem en helt och hållet skeptisk hållning. För
honom var det visserligen en afgjord sak, att tiden
var en ändlig och fenomenel form för menniskan. Men
att lemna ett bevis för att just denna och ej till
äfventyrs någon annan form skulle tillkomma hennes
förnimmande, det var enligt honom en uppgift,
som öfversteg all menniskoförståndets förmåga. –
Emellertid erbjuder tidsproblemet äfven andra sidor,
särskildt af psykologiskt intresse. En sådan är frågan
om möjligheten af hvad man kan kalla lokalisation i
tiden. Tidens innehåll fördelar sig för menniskan
i trenne kategorier: närvarande, förflutet och
tillkommande. Frågan är nu den huru vi kunna åtskilja
en kategoris innehåll från de andras och, särskildt
med afseende på det förflutna, huru vi kunna skilja
mellan det mer eller mindre aflägsna, då detta efter
all erfarenhets vittnesbörd ej beror derpå att de
minnen, som ligga det närvarande ögonblicket närmare,
skulle ega större liflighet och styrka. Problemet
är mycket inveckladt och svårt samt på vetenskapens
nuvarande ståndpunkt långt ifrån löst. En annan,
jämväl olöst fråga är den efter hvilket mått vi bedöma
längden af en förfluten tid. I allmänhet gäller,
att den, om allt
i öfrigt är lika, synes oss kortare, ju närmare den
ligger det närvarande. Särskildt gäller detta längre
tidsperioder. Äfven olika åldrars inflytande kan
och bör härvid tagas i betraktande. För barnet är
t. ex. ett år en mycket lång tid; för den mogna
menniskan är det i regeln icke så. Jämväl de
olika periodernas rikare eller fattigare innehåll
spelar här en stor rol. En enformigt tillbringad
tid synes t. ex. lång, under det den fortgår; men
för minnet reducerar den sig till kort, emedan de
olika momenten ej framstå tydliga i sin skilnad från
hvarandra. En tid, under hvilken mycket händt, synes
oss deremot lång, när vi i minnet blicka tillbaka
på densamma. Ännu är dock allt detta till sjelfva
sin egentliga innebörd så godt som fullständigt
outredt. I afhandlingen »Tidsexistensens apologi»
(»tidsexistens» är det filos. uttrycket för »tillvaro
i tiden») behandlar Wikner (arbetet utgafs 1888,
efter hans död. af L. H. Åberg) den metafysiska
frågan och stannar vid ett empiristiskt resultat Jfr
R. Geijer: »H. Lotzes tankar om tid och timlighet
i kritisk belysning» (i Lunds univ:s årsskr. XXII,
1885–87), och L. H. Åberg: »Några ord om tiden ur
psykologisk och metafysisk synpunkt betraktad» (1890).
2. Mek. Geometrien, rummets vetenskap, läran om
kropparnas figurer och ömsesidiga lägen, hvilar
hufvudsakligen på begreppet längd (det rätliniga
afståndet mellan tvänne punkter); och om den utföres
medelst matematiska formler, kunna alla dess begrepp
uttryckas med ett grundbegrepp, nämligen just längden
(l), i det att t. ex. en yta betraktas såsom en längd
multiplicerad med sig sjelf, eller, som man säger,
har dimensionen l2, och en rymd har dimensionen
l3. Tager man nu rörelsen i rummet i betraktande,
uppstår den vetenskap, som kallas kinematik (se
d. o.). Utom grunddimensionen längd behöfves för
denna vetenskap grundbegreppet (grunddimensionen) tid
(t), men alla öfriga begrepp inom rörelseläran kunna
matematiskt uttryckas med längd och tid. Sålunda är
hastighet ingenting annat än en längd tillryggalagd
på tidsenheten, eller en längd (l) dividerad med
motsvarande tid (t); dess dimension
är l/t. Likaså har accelerationen dimensionen
l/t2 – Öfvergår man nu till mekaniken, som
betraktar icke endast rörelsen, utan äfven dess orsak,
och såsom sådan anser en attraherande verkan hos hvad
man kallar kropparnas massa, eller den mängd materie,
som finnes inom kroppens rum, så har man, för att
matematiskt kunna behandla denna vetenskap, att till
längd och tid lägga ännu en grundegenskap hos tingen,
den att de hafva massa, och man inför sålunda i
mekaniken en ny grunddimension, massan (m). Men
derefter kunna äfven alla matematiskt fixerbara
begrepp, som förekomma i mekaniken och fysiken,
uttryckas i dessa tre: längd, tid och massa (l,
t, m). Sålunda är exempelvis kraft ingenting annat
än acceleration
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
