Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tidning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karl XII:s regering legat så godt som alldeles nere,
fick under Frihetstiden någon väckelse dels genom
Carlesons och Dalins sedelärande veckoskrifter (i
förra hälften af 1730-talet), Lars Salvius’ »Lärda
tidningar» (1745–73) och de rätt talrika ekonomiska
eller politiska veckoskrifterna, dels genom mängden
af politiska flygskrifter samt en begynnande
landsortspress. Efter »Stockholms veckoblad»
(1745–79) uppsattes »Götheborgs weko-lista»
(1749–57), »Carlskronas wekoblad» (1754, den
äldsta ännu fortlefvande landsortstidningen),
»Norrköpings wekotidningar» (1758; bladet fortlefver
i »Norrköpings tidningar», sedan 1787, och utgifves
dagligen sedan 1871) m. fl. Vid de flesta riksdagar
utgafs en riksdagstidning (se d. o.). »Dagligt
allehanda», som från 1767 hade utgjort ett bihang
till »Stockholms weckoblad», skildes 1771 derifrån
såsom en sjelfständig tidning, hvilken blef den första
dagliga i Sverige. I vittert afseende anmärkningsvärd
är J. Roséns »Hvad nytt? Hvad nytt?» i Göteborg
(1772–73). På 1770-talet utgaf Gjörwell flere
literaturtidningar. Under 1770–80-talen uppsattes
i flere större provinsstäder veckotidningar,
af hvilka »Lunds weckoblad» (1775) fortgår än
i dag. Den för nationens bildning epokgörande
tidningen »Stockholmsposten» (J. H. Kellgren och
K. Lenngren), hvilken började utgifvas 1778, innehöll
emellanåt äfven kritik öfver regeringsåtgärder,
uppsatser i statsekonomi o. dyl. – Hvad pressens
rättsliga ställning angår, hade tidningarna, liksom
öfriga skrifter, enligt 1684 års förordning varit
underkastade censur, tills denna upphäfdes genom
tryckfrihetens införande 1766 (se Censur, sp. 162). Å
utgifvande af tidning söktes vanligen privilegium,
som efter Kanslikollegiets hörande meddelades af
K. M:t. Genom 1785 års författningar (d. 3 Maj och
d. 24 Aug.) om den periodiska pressen kringskars
tryckfriheten betydligt, i det att åt boktryckarna
ensamme tillerkändes rättighet att utgifva dagblad,
vecko- eller månadsskrifter, dock med det uttryckliga
vilkor att utgifvaren dertill erhållit konungens
(eller Kanslikollegiets) privilegium, i hvilket äfven
skulle införas föreskrift om de ämnen, som finge
i tidningen behandlas; tillika förbjöds fortsatt
utgifvande af alla de periodiska skrifter, som
utan dylika privilegier då utgåfvos. Tryckfrihetens
lössläppande genom förordningen af d. 11 Juli 1792
framkallade »jakobinska» tidningar (Philipsons
»Patrioten», 1792–94) och den sansade »Extra posten»
(1792–95; Leopold m. fl.). Under fortgången af Gustaf
IV Adolfs regering lades å nyo hårda band på det
fria ordet, så att pressen urståndsattes att utgöra
språkrör för den allmänna meningen. Till en början
återupplifvades d. 26 Mars 1798 de nyssnämnda
bestämmelserna af 1785. Vid Kanslikollegiets
upphäfvande (1801) fick hofkansleren uppsigt öfver
pressen. »För vinnande af större likformighet» påbjöds
i Dec. 1804, att i landsortstidningarna skulle först
meddelas stockholmsnyheter, derefter nyheter från
den stad, hvarest de utgåfvos, vidare öfriga inrikes
nyheter och sist utrikes nyheter. Allt omnämnande
af Frankrikes inhemska angelägenheter samt »Buonapartes»
person förbjöds d. 15 Dec. 1804. Veckobladen
blefvo kort derefter, i Jan. 1805, förbjudna att
införa andra utrikes nyheter än sådana, som förut
blifvit tryckta i Posttidningarna, hvilket stadgande
ytterligare skärptes d. 28 Jan. 1806, då det förbjöds
att införa något af hvad som i utländska tidningar
funnes omnämndt angående de nya geografiska och
politiska förändringarna i Tyskland och Italien. Efter
statshvälfningen 1809 upphäfdes alla dessa stadganden
genom tryckfrihetsförordningen af d. 9 Mars
1810. Enligt denna skulle dagblads och periodiska
skrifters utgifvare ensamme vara underkastade
författareansvaret; de framför andra erinrades om ett
rätt bruk af tryckfriheten, och skulle utgifvarens
förbrytelse genom sådant blad umgällas dubbelt
i alla de fall, der med penningar pliktas. Detta
stadgande finnes jämväl intaget i vår ännu gällande
tryckfrihetsförordning af d. 16 Juli 1812. Deri
föreskrifves dessutom, att utgifvare af dagblad
eller periodiska skrifter måste anmäla sig, jämte
titeln och tryckningsorten, hos hofkansleren (numera
hos chefen för Justitiedepartementet), som eger
att meddela bevis, att intet hinder mot tidningens
utgifvande förekommer (se vidare Tillståndsbevis). Det
fria ordet kunde alltså på allvar börja att kämpa sig
fram till en maktställning i samhället, ehuru den
(1812–44) återupplifvade indragningsmakten lade
många hinder i vägen derför (jfr Indragningsmakt,
sp. 588–589). Bland de nyframträdande tidningarna
märkas P. A. Wallmarks konservativa »Journal»
(1809–37), de af Grevesmöhlen (se denne)
1810–13 utgifna, B. J. Törneblads »Nya posten»
m. fl. Pressen genljöd länge af den vittra striden
mellan Nya och Gamla skolan. En tidningsutgifvare
med klart politiskt pogram framstod ändtligen i
G. Scheutz, som (i »Anmärkaren», 1817–20, och
»Argus», 1820 o. följ.) ädelt och med fasthet
förde framåtskridandets talan. »Argus» (Scheutz
och J. Johansson) var den första utpräglade
oppositionstidning och riktade sin udd mot
ämbetsmannagodtycket, men ej mot konungen. För
reformer verkade äfven »Stockholms courier»
(1820–22; J. P. och S. L. Theorell). 1824 pålades
en tidningsstämpelafgift, som afskaffades först 1872
(se Korsbandsförsändelse). Under Julirevolutionens år,
1830, framträdde L. J. Hiertas ryktbara och högeligen
inflytelserika oppositionstidning »Aftonbladet»,
som (under Hiertas ledning till 1851) djerft
och outtröttligt, med ofta hänsynslöst skämt,
arbetade för nationens demokratiska uppfostran,
hela styrelsesättets ombildning till verklig
konstitutionalism, representationens reformering,
afskaffande af religionstvång, folkbildningens
höjande, näringsfrihet, mildare brottmåls-
och civillagar m. m. Vid »Aftonbladets» sida
kämpade »Dagligt allehanda» (den ridderlige
V. F. A. Dalman), J. G. Hiertas »Medborgaren»
(1829–32), »Stockholmsposten» (A. Lindeberg) m. fl.,
medan den konservativa åskådningen företräddes
af den redbare och duglige P. A. Wallmark i
hans »Journal» och »Sveriges statstidning»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
