Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tidö - Tieck. 1. Johann Ludwig T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rymmen, som prydas med snidade och inlagda dörrar
(några af dem förvaras nu i Nationalmuseum), är det
vackraste den s. k. »Axel Oxenstiernas audienssal»,
hvilken uppgifves, ehuru föga troligt, befinna sig
i samma skick som under den store kanslerns tid. I
slottet finnas en samling porträtt (af medlemmar
af slägterna Oxenstierna, Dohna, Soop), bibliotek,
en samling äldre möbler och porslin samt arkiv
(räkenskaper och enskilda bref rör. oxenstiernska
slägten, inventarieförteckningar o. d.; den stora
samling arkivalier af officiel natur, i synnerhet
A. Oxenstiernas brefvexling och andra papper, hvilken
förut förvarades å T., såldes 1849 till Riksarkivet
för 10,000 rdr). – Vid T. qvarstår en del af en
till sin grundritning qvadratisk stenhusbyggnad, som
måhända uppfördes i slutet af 1400-talet af Magnus
Gren, och som »i alla tider kallats Oldenburg», äfven
före det nya slottets uppbyggande. – T:s förste,
med säkerhet kände, egare var riksrådet Ivar Gren
(död efter 1495). Hans dotter sålde det 1537 till
drottning Margareta, hvarefter det genom byte
och giftermål kom till Åke Bååt (d. 1588) och vid
arfskiftet efter dennes enka (1610) till hans dotter
Anna, som sedan 1608 var gift med A. Oxenstierna, den
egentlige skaparen af T. Godset gick sedermera genom
arf till slägterna Oxenstierna af Kroneborg, Soop,
Dohna och Ridderstolpe, men såldes 1840 och har sedan
dess flere gånger bytt om egare. 1887 inköptes det af
brukspatron C. D. von Schinkel, som 1890 fick den vid
hans bruk Axmar fästa fideikommissrätt öfverflyttad
på T. jämte ett par fasta egendomar i Stockholm. –
Jfr F. U. Wrangel: »Anteckningar om Rytterns socken»
(1886). B. S.
Tieck [tik]. 1. Johann Ludwig T.,
tysk skald, född i Berlin d. 31 Maj 1773, studerade
(i synnerhet Calderon och äldre engelsk dramatik)
vid universiteten i Halle (1792), Göttingen och
Erlangen, bosatte sig 1794 i Berlin och 1799 i Jena,
hvarest han knöt bekantskap med de nyromantiske
skalderna och filosoferna, reste 1805–06 uti Italien,
besökte 1817–18 Paris och London, slog sig 1819
ned i Dresden samt blef der 1825 dramaturg vid
hofteatern. Han fick 1841 af Fredrik Vilhelm IV en
pension jämte titeln geheime hofråd och flyttade
då till Berlin. Död derst. d. 28 April 1853. –
T. var den största poetiska förmågan bland de tyske
nyromantikerna. Hans första ungdomsalster falla inom
den naturalistiska »sturm-und-drang»-riktningen,
hvars lifsleda och starka smak för gräsligheter
gå igen i hans romaner Abdallah (1795) och William
Lovell (1795–96). Dessförinnan hade han författat
två dystra sorgspel, som blefvo föregångare till
»schicksals»-tragiken. I romanen Peter Leberecht
(1795–96) dref han gäck med den gråtmilda riktning,
som då var på modet. Hans romantiska skaplynne
frambröt emellertid snart. Redan under studentåren
hade han (med sin vän Wackenroder) rönt djupa
intryck af den forntyska konsten i Nürnberg. Också
är T:s halft sagoartade roman Franz Sternbalds
wanderungen (1798; ofullb.) genomträngd af en
andäktig konstdyrkan. I hans Volksmärchen (1797),
godtyckliga omdiktningar af folksagor, omvexlar det
burleska med det demoniska, fantastik och lekfull
humor drifva sitt spel, men den rätta sagotonen
är ej träffad. Denna samling inrymmer bl. a. de
literär-satiriska lustspelen Ritter Blaubart
(»Riddar Blåskägg», 1810), som vänder sin udd mot
röfvare- och riddareromanerna, samt Der gestiefelte
kater (»Mästerkatten eller katten i stöflor»,
1812), riktad mot »upplysningens» kälkborgerliga
förståndsuppfattning af poesien. En komedi af samma
slag, Prinz Zerbino, finnes i T:s samling Romantische
dichtungen (2 bd, 1799), som äfven innehåller
ett sorgspel i sannskyldigt medeltidskatolsk
anda, Le-ben und tod der heiligen Genoveva,
Ännu berömdare blef T:s romantiska sagospel Kaiser
Octavianus (i tio akter, 1801–02), ett virrvarr af
situationer samt lyriska stämningar och rytmer, afsedt
att utgöra en »sammansmältning» af poesiens olika
arter. Klarare är formen i Phantasus (3 bd, 1812–16),
en samling af sagor, berättelser och skådespel,
hopbundna genom samtal, i hvilka de romantiska
konstteorierna spirituelt utvecklas. Deremot vittnar
sagospelet Fortunat (1815–16) om en afmattning i
ingifvelsen. – På lyrikens område hade T. tidigt
vunnit anseende genom en 1802 med A. W. Schlegel
utgifven »Musenalmanach». Såsom frukter af
sina literaturstudier utgaf han 1799–1801 en
ypperlig öfversättning af »Don Quijote» (4 bd),
»Minnelieder aus dem schwäbischen zeitalter»
(1803), »Alt-englisches theater» (2 bd, 1811),
»Deutsches theater» (2 bd, 1817; Hans Sachs
m. fl.) och 1823–29 »Shakespeares vorschule» (2
bd; äldre engelsk dramatik). Af A. W. Schlegels
Shakspere-öfversättning utgaf T. en reviderad
uppl. med tillägg af åtskilliga dramer, öfversatta
af hans dotter Dorothea T. och grefve W. Baudissin
(9 bd, 1823–33; 5:te uppl. 1855). – I Dresden
höll T. eftersökta aftonkretsar, i hvilka han med
oöfverträffadt mästerskap framsade dramer. Under
detta senare skede af sitt lif sträfvade han
efter att objektivt återgifva det verkliga lifvet,
i prosanovellens form. Dessa berättelser framställa
med enkelt behag en lefvande mångfald af karakterer,
men sakna spännande motiv och innehålla för mycket
salongskonversation öfver religiösa, estetiska
och sociala frågor. Främst stå Dichterleben (2 bd,
1825–29; »Skaldelifvet», 1839, med Shakspere till
hjelte), Der aufruhr in den Cevennen (1826), Tod
des dichters (1833; om Camões), Die gesellschaft
auf dem lande och Der hexen-sabbath. Ämnet för den
förfelade romanen Vittoria Accorombona (3 bd, 1840;
svensk öfvers. s. å.) är qvinnoemancipationen. Af
literaturhistoriskt intresse äro T:s Dramaturgische
blätter (2 bd, 1826), äfven upptagna i hans Kritische
schriften (4 bd, 1848–52). – I T:s skaldskap
öfverväger den lyriska gåfvan; allt utmynnar i
stämningar, som förklinga i det oändliga. Ironien, den
specifikt nyromantiska egenskapen, spelar hos honom en
beherskande rol. T:s fantasi var rik och rörlig, hans
formtalang stor, men hans diktverk lida af måttlöshet
och brist på konkret innehåll. Grundåskådningen,
enligt hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
