Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tiggaremunkordnar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om den gyllende tiden då caffe war i bruk
(s. å.). Men det var egentligen genom sånger
i idyllisk och bacchanalisk ande T. ådrog sig
samtidens uppmärksamhet, delvis dess misshag, då
man ej gerna medgaf giltigheten af den romerska
satsen »vita verecunda est, musajocosa mihi» (mitt
lif är rent, fast min sång skämtar). Också skildrar
E. M. Fant honom i en anteckning, sannolikt grundad
på lösa hörsagor, såsom »oändligt qvick, men i samma
grad oordentlig i sin lefnad». Säkert är, att hans
skaldestycken, dels tryckta i »Svenska parnassen»
1785, dels och till större delen förvarade i en af
skalden sjelf skrifven samling å Kungl. biblioteket,
innehålla endast få och tämligen tama dryckesvisor,
liksom äfven de satiriska qvädena äro af underordnad
art, med undantag af det på sin tid berömda »bannbref
från Apollo till J. G. Oxenstierna». Deremot äro
idyllen och den halft vemodiga kärlekssången hans
rätta element. »Der rör han sig med en ledighet,
en smak, en känsla, som än i dag verka på ett
ganska behagligt sätt. En eller annan gång bryter
en doft af skämt eller en fläkt af ironi genom
stämningen, som derigenom blir endast så mycket mer
tilltalande». Bildad genom studiet hufvudsakligen
af de franske vådevillisterna, efter hvilka han
tolkat åtskilligt, samt i hög grad begaf vad med
öra för språkets välljud och rytmik, valde T. för
sina små stycken sångformen, med begagnande af
franska kupletter och arier, samma skatt, ur hvilken
hans samtida och vän Bellman med så fulla händer
öst. Hans skaldefrändskap till denne visar sig
dock mer som ett allmänt slägttycke, beroende på
gemensamma förutsättningar i vitterhet och tidsande,
än såsom frukt af en särskild efterhärmning. Säkert
synes vara, att T., med längre lifstid och utvecklad
under gynsamma förhållanden, skulle blifvit en af den
gustavianska vitterhetens prydnader. – T. utnämndes
1770 till kommissionssekreterare i Konstantinopel,
afreste 1771 (med anledning af denna färd diktade
Bellman ett »bacchanaliskt häroldskapitel») samt
anlände på sommaren till sin bestämmelseort, der
han efter knappt två dygns sjukdom afled d. 15
Sept. 1772. – Jfr »Bellmans skaldefränder»
i Eichhorns »Nya svenska studier» (1881).
-rn.
Tilborch, Gillis van, flamsk målare, f. 1625 i
Bruxelles, d. derst. 1678, var lärjunge af David
Teniers d. y. och blef 1654 mästare i Bruxelles’
gille. Han liknar sin lärare, men är i rikare
kompositioner mera öfverhopad och påminner ibland
om Cracsbeeck. Af hans arbeten är det mest bekanta
hans signerade Bondbröllop (i Dresden). Dessutom
finnas af honom signerade taflor på flere håll,
t. ex. Bondslagsmål (1660) och Vaktrum (1669;
bägge i Gall. Liechtenstein i Wien), Familjemåltid
(Haag), Handtverkarekalas (Köpenhamn), Rökare (1658; i
Petersburg) m. fl. C. R. N.
Tilborg (Tilburg), stad i nederländska
prov. Nord-Brabant, 22 km. s. v. om ’s Hertogenbosch
och omkr. 20 km. ö. om Breda, genom jernvägar
förenad med dessa städer. 33,177 innev. (1888). Stora
klädesväfverier, som
sysselsätta 5–6 tusen arbetare, samt
kalikåtryckerier.
Tilbury [ti’llböri], Eng., ett lätt, enspännigt,
tvåhjuligt och öppet åkdon, uppkalladt efter den
ursprunglige tillverkaren.
Tilbury [tillböri], tvänne byar (East T. och West
T.) i engelska grefskapet Essex, på Thames’ venstra
strand, midt emot Gravesend. Vid West T. ligger
Fort T., ett af Henrik VIII till Thamesmynningens
skydd anlagdt fäste, som sedermera blifvit ombygdt
och förstärkt.
Tilde, Sp., »streck», kallas tecknet öfver
mouilleradt n (= nj) i spanskan, t. ex. i señor.
Tilden, Samuel Jones, amerikansk politiker,
f. i staten New York 1814, d. 1886, studerade vid
Yale-college och universitetet i New York, egnade
sig derefter åt advokatyrket och tog från 1860 med
ifver del i sin stats politiska lif. Han hyllade
det demokratiska partiets åsigter och var sedan 1866
länge ordförande i statens demokratiska komité. Han
bekämpade och sprängde den beryktade »Tammanyringen»,
ökade derigenom sitt redan stora anseende och
valdes 1874 till staten New Yorks guvernör. 1876
uppställde demokraterna honom vid »democratic national
convention» såsom sin kandidat vid valet af Förenta
staternas president, men han måste med 1 rösts
minoritet vika för republikanernas kandidat, Hayes.
Tiles [tejls], Eng. (af Lat. tegula, tegel),
olikfärgade, än glaserade, än oglaserade flisor
(plattor) af bränd lera, hvilka sammansättas till
mosaikartade, geometriska mönster och nyttjas som
dekorativ golf- och väggbeklädnad för vestibuler,
förstugor, offentliga lokaler o. s. v. Jfr Mosaik,
sp. 377.
Tilia. Se Lind.
Tiliaceae Juss., bot., en nat. fam. af resliga träd
eller buskar (sällan örter), hos hvilka de båda
bloinhyllena äro fria, 5-bladiga och regelbundna samt
fodret snart affallande. Ståndarna sitta knippevis,
emedan flere bildats af hvarje ståndareblad, som
blifvit deladt ända ned till basen, hvarför Linné
förde dessa växter till kl. Polyandria (många
fria ståndare på fruktfästet), ehuru tiliacéerna
morfologiskt borde förts till kl. Polyadelphia
(ståndarna sammanvuxna med strängarna i flere
stammar). Alla hafva fullständiga, inåtvända
knappar. Pistillen är 1, med 5-rummigt fruktämne
samt 2 fröägg i hvarje rum. Genom felslagning hos de
svenska arterna utvecklas endast 1 rum, så att den
mogna frukten blir en 1-rummig, 1–2-fröig nöt. Af
familjens 40 slägten finnes endast ett (Tilia,
lind) i Europa. De öfriga tillhöra de varmare
jordbältena. Basttågorna äro ofta långa och sega
och hafva derför teknisk användning (lindbast,
jute). Jfr Beklädnadsväxter, Corchorus och Lind.
O. T. S.
Tilla, ett i Central-Asien cirkulerande guldmynt,
räknas vanligen = 4 silfverrubel.
Tillaeus, Petrus (Petter), ingeniör, född i Falun,
blef 1717 stadsingeniör i Stockholm, utnämndes 1748
till rådman derst. och dog dersammastädes d. 11
Febr. 1754. Hans långa tjenstetid såsom stadsingeniör
kännetecknas af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
