Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tingstadius ... - Tinne-språken. Se Tinne - Tinnevelli (Tiruneluwali). 1. Distrikt i Indien - Tinnevelli. 2. Hufvudstad i nämnda distrikt - Tinning - Tinn-söen - Tino, grekisk ö. Se Tenos - Tintamarre - Tintellust - Tinto (»den färgade») - Tinto. Se Madeira-vin - Tintoretto. Se Robusti - Tiofotingar, Decapoda - Tio Guds bud (dekalogen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vackra, af industrien tillgodogjorda Tinnefossen.
Längd 29 km. Y. N.
Tinne-språken. Se Tinne.
Tinnevelli (Tiruneluwali). 1. Distrikt i Indien,
sydligaste delen af presidentskapet Madras, snedt emot
Ceylon, ett slättland, som af Ghatbergen i v. skiljes
från Travancore. Areal 13,937 qvkm. 1,699,747
innev. (1881). Det har ett större antal kristna,
såväl katoliker som protestanter (tills. 140,946
l. 8,3 proc.), än något annat distrikt i Indien. –
2. Hufvudstad i nämnda distrikt, genom en bibana
förenad med södra Indiens jernväg. 23,221
innev. (1881). En af centralpunkterna för de
protestantiska missionerna i södra Indien.
Tinning (Lågtyska dunning, Fornsv. thynninger,
Isl. þunnvangi, d. v. s. »tunn kind»), Lat. tempus
(plur. tempora), anat., hufvudets sidotrakt mellan
den yttre ögonvrån och örats öfre del. Underlaget
är det af en platt tuggmuskel betäckta tinningbenet
(os temporale), ett af de större hufvudskålsbenen,
hvilket med en sagittalt ställd skifva bildar en
stor del af kraniets sida (se Hufvudskål, fig. 1 TI),
går ned och in i skålens bas (py i fig. 4 och 7), med
hörselgången (4 i fig. 1) på utsidan och hörselorganet
inuti, samt med ett utsprång framåt bildar okbågen
(ob i fig. 1) och baktill utskjuter ett annat nedåt:
vårtutskottet (tv). Benskifvan är tunn och utgör
skålens svagaste del (näst ögonhålans väggar). Största
delen af skifvans taggiga kantfog, tinningsömmen,
hvilar utanpå hjessbenet. G. v. D.
Tinn-söen, insjö i Öfre Telemarken, Norge,
188 m. öfver hafvet, är 34 km. lång och har
en areal af 52 qvkm. Dess nedre (södra) del
omgifves af lägre, skogklädda åsar, hvaremot den
öfre (norra) är ett verkligt fjällvatten. Sjön
får sitt vatten genom elfvarna Maane, Gjöist,
Maar, Tessungelfven och Skyrva och afbördar sig
detsamma genom Tinne. Vattenståndet regleras såsom
flerestädes i Telemarken genom en dambyggnad vid
södra änden. T. trafikeras af ångare. Y. N.
Tino, grekisk ö. Se Tenos.
Tintamarre [tänstama’rr], Fr. (»stoj», »gny»), namn
på en i Paris utkommande skämt- och annons-tidning,
som uppsattes 1843 af J. Commerson och 1870
öfvertogs af L. Bienvenu, och hvars frispråkiga
toklustigheter gifvit upphof åt en särskild genre,
den »tintamarreska». – Théâtre tintamarresque [-re’sk]
kallas en komisk miniaturteater, som är så anordnad,
att af den agerande endast ansigtet är synligt genom
en utskärning i fonden, medan gestalten ersattes af
en dockas dvärgkropp.
Tintellust, stad i Air i Sahara, belägen på 577
m. höjd vid en wadi, som skiljer Timge-platån i
n. från Bundaiplatån i s., är en oregelbunden samling
af hyddor, öfverskuggade af palmträd och bebodda
företrädesvis af berber, hvilka sjelfva kalla sig
kel owi.
Tinto (»den färgade»), kustflod i spanska
prov. Huelva, upprinner i Sierras de Aracena, den
vildaste delen af Sierra Morena, vid de beryktade
koppargrufvorna Riotinto, till följd hvaraf dess
vatten blir gult och kopparhaltigt, flyter genom en
romantisk bergdal ned mot kusten
samt förenar sig nedanför Pálos med sin vestliga
parallelflod Odiel, med hvilken den har ett gemensamt
utlopp i Cadizbukten. Under T:s öfre lopp färgar
dess vatten allting gult; hvarken fiskar eller andra
organismer kunna lefva deri.
Tinto. Se Madeira-vin.
Tintoretto. Se Robusti.
Tiofotingar, Decapoda, zool., är ett namn, som
inom två vidt skilda djurklasser: hufvudfotingar
(Cephalopoda) och kräftdjur (Crustacea), nyttjas såsom
beteckning för en underordning i hvardera klassen. –
1. Tiofotingarna bland hufvudfotingarna höra
till ordningen Dibranchiata (de 2-gälade) och hafva
jämte de 8 vanligen förekommande armarna ytterligare
2 långa och tentakelliknande fångarmar, hvilka hafva
sin plats mellan 3:dje och 4:de armparet. Sugvårtorna
äro skaftade och försedda med hornringar. Ögonen
sakna den hos de 8-fotade cefalopoderna förekommande
rudimentära ögonlocksringen. Manteln har 2 sidofenor,
och inom densamma, vid dess ryggsida, finnes ett inre
skal (en rudimentär antydan till ett inre skelett)
af äggrund, lansettlik, plattkullrig form, med ena
sidan fast och slät samt den andra lucker och porös,
bestående hufvudsakligen af kolsyrad kalk. Det är
detta skal ur Sepia officinalis L. (se Bläckfisk),
som utgör de förr officinella »hvalfiskfjällen»
(ossa sepiae). Loligo Lam. är ett annat, nära Sepia
stående slägte af bläckfiskar, hvilka förekomma äfven
i Nordsjön. De många arterna af Sepia m. fl. förtäras
bland andra »frutti di mare» af den fattigare
befolkningen i Medelhafvets kuststäder. De fossila
belemniterna höra till denna underordning bland
Cephalopoda. – 2. Tiofotingarna bland kräftdjuren
utgöra en underordning till ordningen Thoracostraca
(Podophthalmata) af kl. Crustacea. Hithörande
kräftdjur hafva skaftade ögon och stor ryggsköld,
som utbreder sig öfver alla segmenten af hufvudet
och bröstdelen. Hos dem finnas 3 par käkfötter och 10
ofta med dubbelklor beväpnade gångfötter. Till denna
underordning höra, inom olika grupper, våra större
kräftdjur. Jfr Thoracostraca. O. T. S.
Tio Guds bud (dekalogen), i den kristna kyrkan den
vanliga benämningen på de föreskrifter, som kunna
sägas utgöra »grundlagen» i den s. k. mosaiska
lagstiftningen (se Lag 4) samt stå att läsa i 2
Mos. 20: 2–17 och 5 Mos. 5:6–21. De afse, likasom hela
denna lagstiftning, i första rummet Israels folk, icke
hvarje enskild menniska, hvarför tilltalsordet »du» i
början af hvarje bud (»du skall») är riktadt till hela
folket, ehuru i synnerhet vissa buds natur fordrar,
att man dervid tänker på den enskilde medlemmen
af folket. Men fastän de egentligen afse Israels
folk såsom »Guds egendomsfolk», hafva de dock ett så
allmängiltigt innehåll, att de med samma förbindande
kraft kunna betraktas såsom en grundlag äfven för
kristenheten, hvarför de i detta ändamål väl försvara
sin plats i den kristna barnaläran. Af denna orsak
gjorde Luther dessa bud till text i första delen
(»hufvudstycket») af sina båda katekeser. För att
utplåna karakteren af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
