Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud (dekalogen) - Tiohärad - Tiokkukarl - Tiomannarådet. Se Venezia - Tionde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lagstiftning för Israel förändrade han det till budet att
hedra fader och moder fogade löftet på det sätt att
han i st. f. »i landet, som Herren din Gud skall gifva
dig» (d. v. s. Kanaans land), satte »på jorden». Äfven
i andra afseenden har Luther för sitt ändamål i
katekesen återgifvit buden med en viss frihet. –
Mellan ställena i 2 Mos. och i 5 Mos. förefinnas
olikheter, som tydligen hafva sin grund i skilda
urkunder. Om den rätta indelningen af buden lemnar
ingen af dessa texter full visshet. Den i Luthers
katekes förekommande indelningen är densamma som
den romersk-katolska kyrkans och har kyrkofadern
Augustinus till sin upphofsman. Den teologiska
vetenskapen anser dock numera allmänt denna indelning
för oriktig och deremot den grekisk-katolska och
den reformerta kyrkans för den riktiga. Enligt
deras uppfattning, som har kyrkofäderna Clemens
Alexandrinus och Origenes till sina första kristna
auktoriteter, men som förefinnes redan hos de judiske
skriftställarna Josephus och Filon, utgör förbudet
att göra och dyrka bilder (nämligen af Jehova)
det 2:dra budet (2 Mos. 20: 4–6; 5 Mos. 5: 8–10),
förbudet att missbruka Herrens namn det 3:dje budet
o. s. v., hvaremot det 9:de och det 10:de budet
i Luthers katekes utgöra ett bud, det 10:de. Som
bibeln ingenstädes talar om tio »bud», utan endast
om tio »ord» (2 Mos. 34: 28; 5 Mos. 4: 13; 10: 4),
anser den yngre judiska rabbintraditionen förbuden att
dyrka afgudar samt att göra och dyrka bilder för ett
enda »ord», det 2:dra, och inledningsorden: »Jag är
Herren din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land,
ur träldomens hus» (2 Mos. 20: 2; 5 Mos. 5: 6), för
det 1:sta »ordet». Enligt 2 Mos. 34: 28 m. fl. st.,
der det talas om att de tio orden skrefvos på två
stentaflor, har man indelat buden i den förra och den
senare taflans bud, af hvilka de förra antagits vara
de bud, som inskärpa pligterna mot Gud, de senare de,
som inskärpa pligterna mot nästan. Dervid hafva dock
meningarna varit delade angående budet att hedra
fader och moder. Gemenligen räknas detta bud till
den senare taflan (så Luther); somliga anse dock,
att det hör till den förra taflan, emedan föräldrarna
äro Guds ställföreträdare på jorden. J. P.
Tiohärad, lagsaga, som bildades under 12:te årh.,
kanske ännu tidigare, omfattade den sydvestra och
den mellersta delen af Småland, från danska gränsen
upp till den landhöjd s. om Vättern, hvarifrån
Lagan och Emmån nedflyta. Lagsagan inneslöt de
tre landen Finnved, med Vestbo, Östbo och Sunnerbo
härad, Värend, med Allbo, Kinnevalds, Norrvidinge,
Uppvidinge och Konga härad, samt Njudung, med Vestra
härad och Östra härad, sammanlagdt 10 härad, hvaraf
namnet. Lagsagan, efter hufvudlandet länge kallad
Värends, stundom äfven Smålands, hade sin egen lagbok
(hvaraf numera endast kyrkobalken finnes qvar),
sannolikt ända in i senare hälften af 1300-talet,
då den fick vika för den allmänna landslagen. Med
undantag af tiden Juli 1718–April 1719, då en annan
fördelning i lagsagor egde rum, fortfor Tiohärads
lagsaga att finnas
till lika länge som lagmansinstitutionen (till 1849).
Tiokkukarl hette ursprungligen det sedermera
s. k. Kökars kloster (se Kökar).
Tiomannarådet. Se Venezia.
Tionde, en urgammal, i de flesta land förekommande
afgift af urproduktionen och särskildt af jordbruket
samt dess binäringar, hvilken utgått med en viss del
– vanligen, men ej alltid, en tiondedel – af den
råa afkastningen. Grunden till att nämnda afgift
utgått med tiondedelen var antagligen den redan i
den grå forntiden rådande symboliska betydelsen
hos talet 10 (se Talsymbolik). Tionden gafs i
forntiden dels åt konungen (staten), dels åt någon
gudomlighet och nyttjades i senare fallet till det
presterskaps bästa, som tjenade guden. Tionde af det
förra slaget förekom i äldsta tider i Kina, Indien,
Babylonien, Persien, Egypten, hebréernas land (jfr
1 Sam. 8: 15, 17), Grekland och Romerska riket. På
sistnämnda ställe var tionden (Lat. decima) ett
slags afrad, som ålades de besegrade folken, emedan
de eröfrade landen betraktades såsom statsegendom
(ager publicus). Den verldsliga tionden utvecklade
sig ur tionde i religiös mening, och den senare
har säkerligen sin rot i den föreställningen att
man genom att lemna en tiondedel åt Gud, som ju är
den gode gifvaren eller mäktige egaren af allt,
hvad menniskan besitter, visar sin tacksamhet
och helgar honom det öfriga samt sålunda gör sig
värd att njuta detsamma. Bruket att egna gudarna
tionden var allmänt i forntiden och utöfvades dels å
statens vägnar, t. ex. då tiondedelen af krigsbytet
lemnades, dels af enskilda. Af särskildt intresse
är historien om bruket af tionde hos judarna. Redan
Abraham gaf Melchisedek såsom den högstes prest
»tionde af allt» (1 Moseb. 14: 20), och sedermera
omtalas tionde på flere ställen i Gamla test. I 3
Moseb. (Leviticus) 27: 30–33 och 4 Moseb. (Numeri)
18: 21–32 bestämmes, att Jehova tillhör tiondedelen
af den tröskade säden och af trädfrukten (olja och
vin) samt af nötboskap, får och getter; vidare att
tionden tillfaller leviterna – hvilka bestredo
tempeltjensten – såsom en ersättning för att de
icke såsom de öfriga stammarna fått någon andel af
landet, samt att leviterna skola lemna tiondedelen
af dem tillfallen tionde åt Aronspresterna. Enligt 5
Moseb. (Deuteronomion) 12, 14, 26 utgår deremot
ej någon tionde af boskap, och ang. säd- och
frukttionden säges, att den skall vid festlig måltid
i Jerusalem förtäras af den tiondeskyldige och hans
familj samt leviten i hemorten. Praxis tyckes hafva
varit den att endast vegetabilisk tionde utgått,
åtminstone efter exilen, då tionden, äfvenledes i
öfverensstämmelse med Deuteronomions stadgande,
fördes till Jerusalem, men der, såsom å andra sidan
Leviticus bjöd, användes till deras underhåll,
som skötte tempeltjensten. I skrifter, som angå
den efter-bibliska, ny-testainentliga tiden, talas
ej om tionde af boskap, endast om vegetabilisk
tionde. Den senare kunde på vissa vilkor lösas med
penningar. Judarna voro i allmänhet, såsom det framgår
af flere ställen i skriften, ganska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
