- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 16. Teniers - Üxkull /
377-378

(1892) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Titulatur ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

häller erkänna Guds varande, väsende och
verksamhet, ty äfven dessa äro obegripliga. Den rena
rationalismen, följdriktigt genomförd, leder derför
till ateism. – Bland T:s öfriga arbeten må nämnas
Encyklopädie der theologischen wissenschaften
(1795) samt Theokles (en dialog om tron på Gud;
1799), Theon (en dialog om odödligheten; 1801) och
Ueber die vereinigung der evanqelischen kirchen
(1818), der han bekämpade det sätt, hvarpå man i
Preussen genomförde den protestantiska unionen.
A. F. Å.

Titulatur, Titulera, Titulär. Se under Titel.

Titulus, Lat., inskrift, öfverskrift (»titel»,
se d. o.), etikett, offentligt anslag, skylt,
annons, rubrik, inskrift på en offentlig byggnad,
på en bildstod eller på ett konstverk, särskildt
på grafvårdar (med tillegnan åt Di Manes samt
med fullständigt angifvande af den dödes namn och
ställning i lifvet äfvensom af den, hvilken rest
vården). – I bref nyttjas någon gång ordet Titulus
(vanl. förkortadt till Tit.) i st. f. namnet eller
titeln på den person, till hvilken brefvet är stäldt.
R. Tdh.

Titurel, en i graal-sagan förekommande hjelte,
hvilken förtäljes hafva kufvat Spaniens hedniska
riken, uppbyggt templet på Montsalvage och stiftat
det heliga ridderskapet derstädes samt nämnes såsom
stamfader till Parcival (se denne och Graal).

Titus (Lat., »den ärade»), en af aposteln Paulus’
medarbetare i hans apostoliska arbete, troligen
genom sin börd hedning och af Paulus sjelf omvänd
till kristendomen. Han synes icke hafva åtföljt
aposteln på någon af dennes missionsresor, utan
verkat endast såsom församlingsföreståndare. Af
det i Nya test. befintliga brefvet till honom från
Paulus framgår, att han i denna egenskap haft
sin verksamhet på ön Kreta, der han af Paulus
qvarlemnats för att såsom öfverhufvud för de
derst. af aposteln stiftade församlingarna ordna
församlingsförhållandena och tillsätta lärare. Ovisst
är när detta skett, troligen dock efter Paulus’
första fångenskap i Rom. Sjelf synes T. hafva varit
från Antiochia i Syrien. Af 2 Tim. 4: 10 framgår,
att han en tid vistats hos Paulus under dennes andra
fångenskap i Rom, hvarifrån han rest till Dalmatien,
tvifvelsutan i församlingsärenden. Enligt den
kyrkliga traditionen dog T. en naturlig död såsom
biskop på Kreta. – Paulus’ bref till Titus är det
tredje af de s. k. »pastoralbrefven» i Nya test. Det
är antagligen författadt under samma period af
Paulus’ lif som första brefvet till Timoteus,
d. v. s. mellan den första och andra fångenskapen i
Rom, och möjligen afsändt från Macedonien. Det har
mycket gemensamt med sistnämnda bref, innehållande
liksom detta hufvudsakligen föreskrifter och
råd i och för församlingsvården samt tecknande
en församlingslärares egenskaper och pligter. En
egendomlighet för brefvet till Titus är ett citat
(1: 12) af en från Kreta bördig grekisk skald
(Epimenides), hvilket innehåller en föga smickrande
karakteristik af Kretas innevånare. Detta citat på
rak arm i ett bref, skrifvet på resande fot, är i
sin mån ett bevis för Paulus’ humanistiska bildning. –
I likhet med brefven till Timoteus har äfven
detta bref varit föremål för kritikens angrepp,
men i den äldre kyrkan var dess äkthet oomtvistad.
J. P.

Titus Flavius Vespasianus, romersk kejsare, son af
kejsar Vespasianus, föddes d. 30 Dec. år 41 och var
i sin ungdom förtrogen med Britannicus. Han visade
länge nog böjelse till sinlighet och vällust,
men utmärkte sig dock såsom krigare i Germanien,
Britannien och Judéen, der han år 70 intog Jerusalem,
hvarvid templet förstördes (om den till minne af denna
seger resta triumfbågen i Rom se Titusbågen). Af sin
fader blef han sedan satt till befälhafvare öfver
gardet och var i verkligheten hans medregent. Man
anser, att han stundom utöfvade ett mindre godt
inflytande på denne, åtminstone i fråga om stränghet
i straff. Äfven väckte hans väl lättsinniga lif och
förbindelse med den judiska prinsessan Berenice
allmänhetens misshag, och man fruktade, att han,
väl kommen på tronen, skulle blifva en hård och
tygellös herskare. Men T. bröt, sedan han d. 23
Juni 79 efterträdt sin fader, med sitt förra lif
och sina stallbröder samt bemödade sig på allt sätt
att göra folket lyckligt. Han straffade angifvare,
mottog icke angifvelser för majestätsbrott och
bekräftade alla af företrädaren meddelade förmåner
och rättigheter. Mild och ädelmodig, visade han
sig tillika särdeles frikostig, i synnerhet vid
de olyckor, som inträffade under hans regering,
nämligen jordbäfningen i Kampanien år 79 och en stor
eldsvåda i Rom år 80. Präktiga termer (se Romerska
bad
) och vattenledningar blefvo af honom byggda,
och den af fadern påbörjade stora amfiteatern (se
Colosseum) fullbordades. Vid dess invigning gåfvos
dyrbara skådespel. – T:s böjelse för slöseri var
ett betänkligt drag, hvilket måhända skulle hafva
gjort hans regering mindre god och lycklig, om den
ej blifvit så kort. Han dog nämligen redan d. 13
Sept. 81, efterlemnande ett kärt minne och namnet
»menniskoslägtets älskling» (Lat. amor ac deliciae
generis humani,
enligt Suetonius). R. Tdh.

Titusbågen (Lat. Arcus Titi) i Rom, en af de äldsta
samt genom skönheten i proportioner och finheten i
detaljer märkligaste af de romerska triumfbågarna
(se d. o.), invigdes år 81 e. Kr. till minne af
den seger, som kejsar Titus elfva år tidigare
vunnit öfver judarna. Den reser sig vid den
sydöstra ingången till Forum romanum och har
endast en bågöpping med en deröfver anbragt attika
(halfvåning), buren af två starka murflyglar. Dessas
ytor infattas af hvar sitt par sirliga kolonner,
som resa sig från den höga mursockeln och för
första gången visa komposita-kapitälets rika,
men tunga form (se Komposita-kapitäl och fig. 7
i art. Pelareordning). Kolonnerna uppbära ett
regelbundet bjelklag med förkroppningar. Attikans
midt upptages af den stora inskriftstaflan, och dess
hörn afslutas med släta pilastrar midt öfver de nedre
afdelningarnas hörnkolonner. Hvalföppningens hjessa
markeras med en konsol; svicklarnas trekantiga fält
upptagas af sväfvande segergudinnor. Ett offertåg i
relief smyckar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 02:25:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfap/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free