Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjuvasjerna - Tjåfva. Se Tidavad - Tjädern. Se Orrslägtet - Tjäggelvas - Tjälfve och Tjälfvar. Se Tjalfve - Tjällman. Se Tiällmann - Tjällmo - Tjängvidestenen - Tjära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tjuvasjerna, ett ursprungligen östfinskt, men
sedermera tatariseradt folk, äro till största delen
(omkr. 528,000) bosatta mellan floderna Sura och Volga
i vestra delen af guvern. Kazan och norra delen
af guvern. Simbirsk med tjeremisser till grannar i
n. på andra sidan Volga, ryssar och mordviner i v. och
s. samt ryssar och kazanska tatarer i ö. Andra, mindre
grupper af tjuvasjer (omkr. 50,000) finnas spridda
i guvern. Simbirsk, Samara och Ufa. Småväxta, bleka
och magra, skilja de sig till det yttre fullkomligt
från tatarerna och skildras för öfrigt som ärliga
och sedliga, men tröga och smutsiga. Jämte jordbruk,
boskapsskötsel och biodling är äfven jagten i deras
stora skogar ett vigtigt näringsfång, och de berömmas
särskildt som skickliga jägare. De äro till största
delen inregistrerade som ortodoxa kristna, men
bibehålla ännu en mängd hedniska plägseder samt låta
sig i alla andliga och verldsliga ting hälst ledas
af sin egen jomsa, som på en gång är prest, läkare
och trollkarl. Mest egendomligt är dock tjuvasjernas
företräde framför alla andra folk deri att qvinnan är
fullkomligt likställd med mannen. – Språket är numera
tatariskt och den nordvestligaste utlöparen af den
stora turkisk-tatariska språkstammen, men till följd
af sin ursprungligen östfinska (måhända bulgariska)
grundval skiljer det sig ganska betydligt från de
öfriga i Ryssland talade tatariska munarterna. Utom
några öfversättningar från ryskan, (delar af
bibeln, katekes o. dyl.) finnes ingen literatur. –
Jfr Schott: »La langue des tchouvaches» (1876),
och Zolotnitski: »Karnevoi cuvassko-russki slovar»
(Kazan, 1875). H. A.
Tjåfva. Se Tidavad.
Tjädern. Se Orrslägtet.
Tjäggelvas, långsträckt insjö i Pite lappmark,
Norrbottens län, 452 m. öfver hafvet, genomflytes af
Pite elf.
Tjälfve och Tjälfvar. Se Tjalfve.
Tjällman. Se Tiällmann.
Tjällmo (Tjellmo), socken i Östergötlands län,
Finspånga läns härad. Areal 20,289 har. 3,218
innev. (1890). T. utgör ett konsistorielt pastorat,
Linköpings stift, Bergslags kontrakt.
Tjängvidestenen, en vid Tjängvide gård i Alskogs
socken på Gotland 1844 anträffad, numera i statens
historiska museum förvarad kalkhäll af 1,7 m. höjd
och högst 1,2 m. bredd och 0,3 m. tjocklek. Den ena
sidan är skroflig, men den andra prydes med åtskilliga
figurer i bas-relief, i ett öfre och ett nedre fält,
skilda af ett flätverk, liknande valknutar, hvilket
flätverk också omgifver de bibehållna kanterna af
stenen. Hällen är något skadad i sin nedre del och
i sin öfre halfrund. Å öfre fältet framställas en
stor, åttafotad häst med en liten ryttare, 3 l. 4
andra, menniskofigurer, ett fyrfotadjur och några
andra mindre tydliga bilder samt en genom tidens
åverkan oläslig runrad. Stenens nedre fält upptages
fullständigt af ett drakskepp med högt uppstigande
för- och akterstäf och ett segel nästan lika
bredt som skeppets längd. Äfven nedre fältet har en
runrad, hvars innehåll ej med någon säkerhet kunnat
utredas. Stenen är sannolikt af
hedniskt ursprung. Något korstecken har ej kunnat
upptäckas. Jfr C. Säve: »Alskogsstenarne på Gotland»
(i »Annaler for nordisk oldkyndighed og historie»,
1852), der äfven tvänne teckningar meddelas.
Tjära, i allmänhet namn på de blandningar af flyktiga,
flytande och fasta produkter, som uppstå vid torr
destillation af organiska ämnen. De olika slagen
af tjära äro vanligen tjockflytande, svarta till
svartbruna vätskor, med mer eller mindre obehaglig
lukt samt till sin kemiska natur ganska olika
alltefter råämnena, af hvilka de erhållits, och
temperaturen, vid hvilken de bildats. De vigtigaste
slagen af tjära äro trätjära och stenkolstjära (se
d. o.). – Trätjärubränning har sedan äldsta tider
bedrifvits i vårt land genom upphettning af barrved
i gropar, kallade »tjärudalar». Fördelaktigare
äro särskilda för ändamålet konstruerade ugnar,
hvilka i allmänhet utgöras af en inre del, klockan,
destillationskärlet, i hvilket veden upphettas,
och en yttre del, manteln, som tjenar till
eldstad. Klockan har formen af en kupa, hvars botten
är trattformig och i midten har ett afloppsrör för
destillationsprodukterna (se Rejmers: »Om kolning och
tjäruberedning», 1868). Vid början af destillationen
erhåller man tjärgalla, sedermera den egentliga
tjäran. Tjärgalla är en mjölkartad vätska,
hvilken efter någon tid delar sig i en vattenaktig
vätska, tjärvatten l. perma, och en olja, ljustjära.
Tjärvattnet är en lösning af hartser och kolväten i
ättiksyra och träsprit (om »tjärvatten» för medicinskt
bruk se Tjärvatten). Ljustjäran är en klar, gulbrun
till rödbrun, tunnflytande olja, som användes till
bestrykning af virke. Genom destillation af ljustjäran
fås en terpentinartad olja, kallad kienolja. Den
egentliga tjäran är en tjockflytande mörkbrun vätska
med egendomlig lukt. Den innehåller flere kolväten,
och bland dem terpener, det fasta kolvätet reten
(kalladt tjärtalg; se d. o.), fenoler, hartssyror
m. fl. ännu ofullständigt undersökta änmen. Tjärans
användning till kalfatring af fartyg och till
impregnering af tågvirke är allmänt bekant. Den
s. k. ryssoljan är tjära af björkved (se
Björkolja). I Tyskland beredes genom destillation af
bokved en tjära, hvaraf framställas lysoljor, kreosot
och paraffin. Om envedstjäran se Pyroleum oxycedri.
P. T. C.
Tjärbränning har fordom bedrifvits öfver hela Sverige
och Finland, och tjära utgjorde då en af vårt lands
förnämsta exportartiklar. Med undantag af endast
några få år var 1648–1715 tjärhandeln till största
delen eller helt och hållet monopoliserad (se
Tjärhandelskompanierna). Under tjärkompaniernas och
det bottniska handelstvångets dagar koncentrerades
tjärexporten i Stockholm, som ända intill de
sista årtiondena varit den förnämsta exportorten i
verlden. Numera är tjärbränningen inskränkt till så
godt som uteslutande de båda nordligaste länen,
och exporten sker hufvudsakligen direkt genom de
norrländska städernas köpmän. Exporten har varit
6,736 ton 1870, 9,434 ton 1880, 3,464 ton 1889 och
6,746 ton 1890. Nära hälften af hela exporten 1889
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
