Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tobak - Tobakskollegiet (T. Tabakskollegium). Se Fredrik (Fr. Vilh. I), sp. 313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skåne (i synnerhet vid Åhus i Kristianstads län)
och vid Stockholm, der plantagerna emellertid på
senare år något måst maka åt sig genom stadens
pågående raska tillväxt. 1800-talets mest bekanta
svenska tobaksfabriker tillhöra Stockholm (Aspelin,
numera Brinck, Hafström & K:ni; Ljunglöf; Hellgren &
K:ni; m. fl.), Gefle (Rettig, grund. 1809), Norrköping
(Swartz, grund. 1751), Malmö (Kockum, grund, under
förra hälften af 1700-talet af holländaren Fr. Suell;
Unionen; Malmö cigarr- och tobaksfabrik) och Göteborg
(Lindström & Brattberg; Fiedler & Lundgren; Mellgren;
Lampe & K:ni; Prytz & Wiencken). – År 1888 skördades
i Sverige enligt låg beräkning 951,000 kg. tobak,
hvaraf omkr 2/3 i Kristianstads län. S. å. uppgick
införseln af oarbetad tobak till 3,497,356 kg. och ett
värde af 8,743,390 kr. Af cigarrer och cigarretter
infördes 77,892 kg., med ett värde af 1,168,380
kr. S. å. voro 95 fabriker i gång, som sysselsatte
3,285 arbetare. Tillverkningen uppgick till
5,532,175 kg. (deraf 269,735 kg. piptobak, 248,663
kg. cigarrer, 1,389,565 kg. rull- och presstobak,
3,624,212 kg. snus), med ett värde af 8,743,390 kr. De
svenska tullsatserna å tobak äro f. n. (1892) 1 kr. å
oarbetad tobak, 4 kr. å cigarrer och cigarretter samt
1,20 kr. å annan arbetad tobak pr kg.
Ett underbart drag i mensklighetens kulturhistoria är
onekligen denna tobakens oemotståndliga utbredning
såsom njutningsmedel, hälst hvarje förbrukare deraf
nogsamt vet, att de första försöken att begagna
tobak (till rökning och tuggning) visst icke medföra
någon känsla af njutning, utan tvärtom ett mer eller
mindre svårt illamående, som har en viss likhet med
»sjösjukan». Detta obehag öfvervinnes emellertid
snart. Tobaksbruket blir sedan småningom ett behof,
och vanan vid detsamma kan endast med svårighet
och stor försakelse bortläggas. Egendomligt är, att
för njutningen af tobaksrökning både smaksinnet och
luktsinnet äro ensamma alldeles otillräckliga: äfven
synsinnet måste härvid tagas i anspråk. Ställer
man så till, att man ej kan se röken och elden
från sin cigarr eller pipa, stannar man ock i
ovisshet om huruvida man verkligen röker, eller
man har åtminstone icke någon glädje af rökandet. –
Tobaken är ett gift för alla djuriska organismer (med
undantag för vissa skalbaggar, som utan olägenhet
kunna förtära densamma), och med tobaksrök kan man
derför t. ex. döda bladlöss å växter samt hålla
bien på afstånd, då man sköter om deras samhällen
eller svärmar. Likaså kan tobaksrökningen möjligen
gifva något skydd mot smittsamma sjukdomar, men såsom
läkemedel har denna giftiga drog i våra dagar spelat
sin rol till slut. Ett måttligt och försigtigt bruk
af tobak som njutningsmedel torde väl ej medföra
några nämnvärda faror. Att dess missbruk deremot ej
kan aflöpa ostraffadt är ju uppenbart. Jämförelsevis
ofarligt är snusandet; dock få nog de flesta gamla
snusare i sin kroniska näskatarr känna följderna
af sin osed. Att det måste vara högst skadligt för
helsan att ständigt uppblanda den
för kroppens ekonomi särdeles vigtiga saliven med
saft från »bussen» eller »mulbänken», bör vara lätt
insedt; och ej förbättrar tuggaren saken genom
ett ideligt, för hans omgifning alltid vidrigt
spottande. Ett omåttligt rökande framkallar i regeln
en kronisk svalgkatarr, som gifver sig tillkänna
i synnerhet om morgnarna, då rökaren är tvungen
att hosta och harkla för att aflägsna det slem,
som under natten bildats i det mer eller mindre
inflammerade svalget. Men det medför äfven sådana
ledsamma sviter som sömn- och aptitlöshet, magkatarr,
försvagande af hjertats kraft (vanligen förebådadt
af hjertklappning) samt förslappning af hela
nervsystemet, ja t. o. m. sinnesrubbning. Kraftiga
varningsrop mot bruket af tobak hafva ock höjts
flerestädes, i Sverige t. ex. af hospitalsläkaren
prof. N. G. Kjellberg (vid Allmänna svenska
läkaremötet i Stockholm 1891), och i flere land hafva
under de senare åren föreningar bildats, som tagit
»Bort med tobaken!» till motto för sin verksamhet. –
Tobakens nämnda skadliga verkningar på organismen
bero till väsentlig del (i synnerhet vid tuggning) på
en i tobaken befintlig alkaloid, nikotin (se d. o.),
hvars mängd vexlar i olika slag af tobak från omkr. 10
proc. (i vissa tyska sorter) och omkr. 8 proc. (i
fransk tobak från depart. Lot) till 2 proc. och
derunder (i äkta havannatobak). Oaktadt således
äkta havanna-cigarrer, d. v. s. i Havanna gjorda
cigarrer, äro mindre nikotinhaltiga än andra, äro
de likväl, öfverraskande nog, de för rökarens helsa
farligaste. Detta kan möjligen bero på bildandet
af större mängd af de ytterst giftiga pyridin-
och pikolinbaser, som genom tobakens förbränning
uppkomma och finnas i röken. Nikotinhalten i röken
är deremot betydligt minskad och uppgår endast
till en ringa del af dess mängd i röktobaken eller
cigarren. I tuggtobaken är nikotinets mängd antagligen
större än i de andra handelsformerna. Snus håller
vanligen omkr. 2 proc. nikotin. Till tobakens lukt
bidrager en stearopten, »tobakskamfer» l. nikotianin
(C23H32N2O3), som bildar hvita, bladiga kristaller,
hvilka lätt förflyktigas i luften med en fin
tobaksarom. Flere andra ämnen äro funna i tobak,
bland dem ammoniak och kaliumnitrat (salpeter),
till 6 proc. Tobaksblad med stor salpeterhalt
användas mest till cigarrer, emedan de brinna lätt. I
tobakspackor träffas stundom hvarjehanda blad af andra
växter bedrägligt inblandade, men på storleken, formen
och färgen skiljer man dock lätt de falska bladen
från de äkta stora, ljusare eller mörkare bruna,
starkt och eget luktande tobaksbladen. – Se L. von
Wagner: »Handbuch der tabak- und cigarrenfabrikation»
(1871), Spire Blondel: »Le livre des fumeurs et des
priseurs» (1891), A. Larbalétrier: »Le tabac» (1891),
Fr. Tiedemann: »Geschichte des tabaks und anderer
ähnlicher genussmittel» (1854), samt B. Bergius:
»Tal om läckerheter» I (1785), och M. B. Swederus’
intressanta »Blad ur tobakens historia» (i
»Svenska trädgårdsföreningens tidskrift», 1887).
O. T. S.
Tobakskollegiet (T. Tabakskollegium). Se Fredrik
(Fr. Vilh. I), sp. 313.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
