Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tofslärkan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fiskarna tillhöra nästan uteslutande hafvet och äro
märkvärdiga för sin egendomliga fortplantning. Honan
lägger nämligen romkornen å hannens buksida, der hos
somliga arter en pung, bildad af två längsgående
veck, utbildas. Här utvecklas ungarna och vårdas
af hannen. Endast hos en form är det honan, som bär
äggen och tager vård om affödan. Man urskiljer tvänne
familjer inom denna ordning. 1) Solenostomidae:
Hudskelettet består af stora, stjernformiga
benstycken, beklädda af en tunn hud. Alla fenor äro
för handen. Stor gälöppning. Insidan af bukfenorna
sammansmälter hos honan med kroppshuden för bildandet
af en vid säck, i hvilken äggen inneslutas. Familjen
omfattar endast ett slägte, Solenostoma, som lefver
i Indiska oceanen. – 2) Syngnathidae: Bukfenor
saknas. Mycket trång gälöppning. Äggen bäras af
hannen. Till denna familj höra kantnålarna och
hästfiskarna (se dessa ord). L-e.
Tofslärkan. Se Lärkorna.
Tofssvinet. Se Knölsvinslägtet.
Tofsvakteln l. kaliforniska vakteln, Lophortyx
californicus, zool., är en till familjen Tetraonidae
och ordningen hönsfoglar hörande nord-amerikansk
art, som är ytterst talrik i Kalifornien och slår
sig under vintern tillsamman i skaror, som ofta
räkna tusen individer eller flere. Tofsvaktelns
längd uppgår till 24 cm. Han vistas både i skog
och på buskbeväxta slätter, springer snabbt och
döljer sig skickligt antingen på marken eller genom
att flyga upp i ett träd och der trycka sig på en
gren. Han är då mycket svår att få sigte på, emedan
hans fjäderdrägt (i synnerhet honans) till färgen
liknar trädens bark. Tofsvakteln är stannfogel och
lär om vintern gräfva långa gångar under snön. I
en urkrafsad, med blad och torra grässtrån klädd
fördjupning i marken lägger honan 15 ägg eller
flere. För sitt läckra kött, som lär vara jämngodt
med hjerpens, förföljes tofsvakteln ifrigt. Man har
fört exemplar till Europa, der de fortplantat sig,
hvarför det icke synes osannolikt att arten skall,
liksom fasanerna, kunna inplanteras i vår verldsdel.
C. R. S.
Tofsvipan, Vanellas cristatus, zool., tillhör
vip-slägtet, familjen brockfoglar (Charadriidae)
och ordningen vadare (Grallae) inom foglarnas
klass. Tofsvipan (äfven kallad »toppvipan», »kovipan»)
skiljer sig lätt från de öfriga till samma familj
hörande foglarna såväl genom sina breda, trubbiga
vingar, å hvilka den tredje handpennan är ungefär
lika lång som den första, som genom den långa och
smala nacktofsen. Näbben är kortare än hufvudet, smal
och rät. Baktån sitter så högt, att den med spetsen
knappt rör vid marken, då fogeln går. Af framtårna
äro den yttre och den mellersta vid roten förenade
genom en hudfåll. Pannan, nacktofsen, framhalsen,
öfverbröstet och vingpennorna äro svarta, rygg
och skuldror mörkgröna, de undre kroppsdelarna och
stjertens främre del hvita. Längd 34 cm. Tofsvipan
förekommer i hela Europa, norra Afrika och en stor
del af Asien. I Sveriges södra och mellersta landskap
hör hon till de allmännast förekommande vadarna.
Hon vistas på sanka ängar, vid flod- och
hafsstränder, i mossar etc. Hennes lätt igenkänliga
läte (»ki-vitt») har gifvit henne det tyska namnet
kiebitz. Flygt och gång äro lika förträffliga. Maskar,
sniglar och insekter utgöra hennes föda.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
