Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tofslärkan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medan staden Tokajs vin endast når upp till andra
ordningen. Drufvorna skördas fullmogna, i slutet
af Okt. eller början af Nov. Bland de sorter, som
framställas, äro följande fem de yppersta. Essence
kallas det före pressningen erhållna utflödet ur
drufvor, hvilka fått vissna och halft torka ihop,
innan de skördats. Drufvorna läggas helt enkelt i en
låda med borrade bottenhål för saftens afrinnande,
och så erhålles det måhända eldigaste och mest
välsmakande af alla viner. Denna (till konsistensen
tjocka och honingsliknande) sort nyttjas egentligen
blott till förbättrande af andra. Dernäst kommer
ausbruch, som fås genom pressning af mogna drufvor
och en minst lika stor mängd hoptorkade. I sorten
máslás ingå de torkade drufvorna med endast 10–40
proc. Szamorodny är ett ej så sött, men eldigare
vin af icke valda drufvor, så ock ordinari (ringare
qvalitet), ett godt bordvin. Tokajer är till färgen i
början brungult, på äldre dagar grönaktigt. Det eger
eldighet, sötma, oljighet, arom, nervstärkande kraft
och hållbarhet. Dess sockerhalt utgör 27–32 proc.,
alkoholhalten 14,3 proc. Årliga skörden uppgår
till högst 100,000 hl. Tokaj-drufvan infördes i
Ungern på 1200-ialet, men först under 1600-talet
spreds densammas rykte. I södra Frankrike har
man sökt och i viss mån lyckats naturalisera denna
drufva. Äkta tokajer går hufvudsakligen till Polen,
Ryssland och Schlesien; annanstädes fås den mera
sällan. Konstgjord tokajer tillverkas på kemisk väg
i Tyskland och Frankrike.
Tokar, stad och fäste i Nubien omkr. 75 km. s. ö. om
Sauakin och 30 km. från Röda hafvet. Efter Hicks
pasjas nederlag och död vid Kasjgil i början
af Nov. 1883 försvarades fästet en tid af en
egyptisk besättning, men gaf sig d. 20 Febr. 1884
åt araberna. En britisk undsättningskår under Graham
slog emellertid en arabisk styrka d. 29 Febr. vid Teb
och besatte d. 1 Mars T., men återvände d. 4 Mars
med stadens befolkning till Trinkitat och Sauakin,
och fästet T. öfvergafs. I Febr. 1891 slog en egyptisk
kår araberna under Osman Digma vid Apapite och besatte
derefter T.
Tokat, stad i turkiska vilajetet Sivas i Mindre
Asien, nära Tusanli l. öfre Jesjil Irmak (Iris),
är en samling af eländiga hus och ett virrvarr af
smutsiga gator i en het, trång dal, ofvanför hvilken
ligga ruinerna af en bysantinsk borg. Omkr. 10,000
innev. Förr, då staden var ett hufvudsäte för turkisk
industri och en liflig handelsstad, anses den hafva
haft 60–100 tusen innev. Ännu finnas kopparhyttor och
kopparsmedjor samt någon väfnadsindustri. Omkr. 8
km. högre upp i floddalen ligga ruiner af Komana
(se d. o.), bekant för sitt åt mångudinnan (Artemis)
helgade tempel, som var en mycket besökt vallfartsort.
Tokay. Se Tokaj.
Token [tåken], Eng. (»tecken»), benämning på de
mynttecken eller polletter, som utfärdades af
enskilda personer i England, innan ännu myntade
underafdelningar af pennyn (farthings) funnos. Sådana
mynttecken förekommo först på Henrik VIII:s tid
(1509–47).
Tokio (»österns hufvudstad»), före 1869 kalladt Jedo,
japanska rikets hufvudstad, ligger på sydöstra
kusten af hufvudön, Nippon, i bakgrunden af en
rymlig och på alla sidor skyddad, men i närheten af
stranden grund vik, på ömse sidor om utloppet af
floden Sumida och genomskäres af ett stort antal
grafvar och kanaler. Medelst jernväg står T. i
förbindelse med det 29 km. derifrån belägna Jokohama,
T:s uthamn. Enligt den nya politiska indelningen af
riket 1871 bildar T. med sin närmaste omgifning ett
särskildt område (fu), 493 qvkm., i spetsen för hvars
förvaltning står en guvernör (fu-chiji). Jämte en
för hela staden gemensam representation (fu-kwai)
har hvart och ett af stadens 15 distrikt (ku) en
lokal representation. De forna daimioernas många
residens voro synnerligen karakteristiska för staden
och särskildt för Kojimachi-ku. Många af dem hafva
rifvits och lemnat rum för regeringsbyggnader och
andra hus eller för gator; andra, som öfverlefvat
sjogunväldets fall, qvarstå omgifna af stora trädgårdar,
ryktbara för sina smakfulla anläggningar. Nära midten
af Kojimachi-ku, på en af en graf omgifven höjd,
låg sjogunernas 1872 uppbrunna residens, der nu ett
kejserligt palats har uppförts. Nifonbasji-, Kiobasji-
och Kanda-ku, genom hvilka stadens hufvudgata Odori
går, äro T:s affärsqvarter. Nifonbasji (»Japans bro»)
är den medelpunkt, från hvilken alla afstånd i
Japan räknas. Nästan alla de förnämsta byggnaderna –
ministeriernas palats och andra statens byggnader –
ligga i dessa fyra »ku». Bland parkerna äro Sjiba och
Ujeno de största och vackraste. Kommunikationsmedlen
äro i allmänhet bristfälliga. Gatorna äro
vanligen krokiga, många dertill så smala, att de
äro olämpliga för körtrafik. Allmänt användas ett
slags lätta, tvåhjuliga, täckta åkdon (jinrikisja),
som dragas vanligen af en man, stundom af två
eller flere. Alla gatorna äro, i motsats till de
kinesiska städernas, ytterst snygga samt upphöjda
på midten för att befordra regnvattnets aflopp
till rännstenarna vid sidorna. De flesta husen äro
byggda af trä, hvarför eldsvådor ofta ödelägga hela
stadsdelar. Folkmängden uppgick vid 1887 års slut
till 1,552,457 pers. Undervisningsväsendet är väl
organiseradt. 1885 funnos 658 offentliga och enskilda
elementarskolor, med 1,563 lärare; kostnaden för
de offentliga skolorna uppgick till 145,152 jen
(japansk dollar). Barnträdgårdar efter europeiskt
mönster hafva inrättats. Derjämte finnas normalskolor,
mellanskolor samt fackläroverk, vid hvilka flere
europeiska och nord-amerikanska lärare tjenstgöra. I
distriktet Hongo ligger universitetet, med fyra
fakulteter. – Staden nämnes icke i Japans historia
före slutet af 12:te årh. och synes ej hafva haft
någon större betydelse förr än mot slutet af 16:de
årh., då Ijejasu, grundläggaren af Tokugavaättens
sjogunvärdighet, der valde sitt residens. Sjogunerna,
hvilka i nära 300 år residerade i staden, blefvo dess
verkliga grundläggare. Genom att tvinga daimioerna
att bo der med sina talrika följen ökade de stadens
välstånd; en mängd palats byggdes, kanaler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
