Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolstadius (icke Toll-), Erik - Tolstoi, rysk adlig ätt. 1. Peter Andrejevitj T. - Tolstoi. 2. Peter Aleksandrovitj T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
predikan blifvit afskedad från sin
adjunktsbefattning. T. hade dock qvar sin plats som
husprest, men efter husbondens död, sommaren 1723,
bedrefvo hans gynnare och vänner, honom ovetande,
att han s. å. utnämndes till kyrkoherde vid
Skeppsholms församling. Hans predikningar fyllde
söndagligen det lilla templet, så att detta snart
måste utvidgas och tillbyggas. Flere dagar i veckan
höll han dessutom bönestunder och katekesförhör
i sitt hem, hvarjämte han inrättade en skola för
fattiga barn, hvilka der fingo vård, underhåll
och undervisning. Denna inrättning underhölls
genom frivilliga kollekter. T. anlitades äfven
ständigt om besök hos sjuka och svaga samt om fångars
beredelse till döden och infann sig äfven stundom i
de s. k. sammankomster, som höllos af de pietistiskt
sinnade, ja han blef 1726, efter konventikelplakatets
utfärdande, med åtskilliga andra bötfälld derför,
ehuru han liksom de öfriga, efter vad till Svea
hofrätt, slutligen frikändes. – Värre blef det för
T., när den bekante Dippel besökte Stockholm och
började der förkunna sina mot den kyrkliga ortodoxien
riktade läror. T. angafs af sina egna medhjelpare,
presterna Hellman och Wolter, såsom tillgifven
dippelianismen och uppkallades inför konsistorium
d. 22 Maj 1728 att »i all förtrolighet» samtala om
det utspridda ryktet. Derpå utspann sig en egendomlig
följd af förhör, skrifvelser, angifvelser o. s. v.,
som omsider ledde derhän, att K. M:t i Mars 1729
förordnade en särskild k. kommission att ransaka och
döma i ärendet. Kommissionen frikände T. fullkomligt i
Maj 1731 efter vidlyftiga undersökningar. – De ledande
hufvudstadspresterna sökte dock snart å nyo sak med
T., med anledning deraf att han i en predikan på
palmsöndagen 1734 ansågs om nattvarden hafva drifvit
läror, som närmade sig Calvins och Dippels, och emedan
han fjorton dagar senare med all tydlighet framhöll
den pietistiska hufvudsatsen om opånyttfödda lärares
oduglighet för sitt kyrkliga ämbete. Nu utspann sig
en långvarig process inför konsistorium, der T. fick
tillfälle att på segrande sätt ställa sina meningar i
full dager. Icke förty uppkallades T. ytterligare för
konsistorium med föreläggande att på dess framställda
frågor svara blott ja eller nej, i hvilket beslut
T., efter besvär i Svea hofrätt, vann den ändring,
att han fick efter eget val svara antingen muntligt
eller skriftligt. Han afgaf snart derpå sina svar,
»till konsistorii nöje», hvarefter omsider denna sista
religionsprocess mot T. fick en ände. – Utan all
ansökan kallades T. af Jakobs och Johannes församling
till fjerde profpredikant, och 1747 utnämndes han
till kyrkoherde. Trots ålder och börjande krämpor
fortsatte han alltjämt sin mångsidiga och nitiska
själavård; särskildt hans predikningar voro ofantligt
eftersökta, och åtskilliga af dem, upptecknade af
forna åhörare, trycktes under hans lifstid eller
under tiden närmast efter hans död. Sjelf fick han,
för sin oaflåtliga omsorg om sina åhörare, ingen tid
öfrig för författareskap. T. dog i Stockholm d. 28
Juli 1759. – Som ofvan nämndes,
utgåfvos åtskilliga af hans predikningar af andra,
möjligen öfversedda af honom sjelf. Dessa utkommo
samlade 1817, och en ny, äfven på handskrifter
grundad, fullständigare samling föranstaltades af
C. M. Ekbohrn 1856 under titel: Samlade, till större
delen förut otryckta, predikningar. Wieselgren yttrar
om dessa: »T. är grundläggare för den predikostil,
som de verksammaste folklärare i Sverige allt
sedan följt. Stilen är talspråkets, farten är en
bergflods, snillet blixtrar fram omedvetet och
liksom mot talarens önskan, hjertat blöder i bön
om besinning, då handen redan lyft det straffande
svärdet». Utom predikningarna hafva utgifvits T:s
Uppbyggelige husförhör (1761). Deremot äro de under
hans namn offentliggjorda Andeliga sånger (2:dra
uppl. 1787, 3:dje fullständigare uppl. 1828) blott
ett aftryck af en pietistisk sångbok från 1730-talet:
»Andeliga wisor, om hwargehanda materier, och wid
åtskilliga tillfällen», för hvilken T. säkerligen är
fullkomligt främmande. De pietistiskt sinnade ansågo
T., säkerligen med orätt, såsom sin förnämste ledare,
och i berättelsen om hans lif insmög sig snart
ett legendartadt element, som fått sitt uttryck i
den lefvernesbeskrifning, »Der christlich lebende
und leidende T.», hvilken 1761 utgafs i Altona af
L. Segerholm (dels i »Nordische sammlungen», bd 2,
dels särskildt aftryckt), och som i något förkortad
form utkom på svenska 1770 (nya uppl. 1785, 1824
och 1841). De legendariska dragen och anekdoterna
äro ytterligare ökade i den af Joh. Dillner
författade biografien i »Sv. biogr. lexikon», bd 18.
-rn.
Tolstoi [talstå’j], rysk adlig ätt. 1. Peter
Andrejevitj T., grefve, diplomat, statsman, f. 1645,
uppträdde först såsom anhängare af tsarinnan Sofia,
men slöt sig snart till tsar Peter, som 1702 utnämnde
honom till minister i Konstantinopel, der turkarna,
sedan de på Karl XII:s eggelser förklarat Ryssland
krig, 1710–14 höllo honom fången. T. blef derefter
senator och följde Peter på hans andra vesterländska
resa (1716). Han häktade den trotsige tsarevitj
Aleksej i Neapel och bragte honom 1718 till Moskva
samt utnämndes med anledning af sin kraftiga
medverkan i processen emot honom till president
i handelskollegiet. 1724 upphöjdes han i ärftligt
grefligt stånd. Han medverkade till Katarina I:s
uppstigande på tronen oeh vardt 1726 medlem af höga
hemliga rådet, men förvisades 1727 af Peter II
Aleksejevitj, som i honom hatade sin faders förföljare,
jämte sin son, då justitiepresident, till Solovetskij
klostret, der han dog 1729.
2. Peter Aleksandrovitj T.,grefve, krigare, diplomat,
den föregåendes sonsons son, f. 1769, kommenderade
1805 den ryska kåren i norra Tyskland, deltog 1807
i underhandlingarna med Napoleon och var 1807–08
sändebud i Paris. 1812 var han öfverbefälhafvare för
Moskva-landtvärnet och förde 1813 under Bennigsen
befälet öfver en kår i Tyskland, der han bl. a. tvang
Hamburg till kapitulation. S. å. utnämndes han till
general af infanteriet samt blef 1823 ledamot af
riksrådet, 1828 befälhafvare för alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
