Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolstoi. 2. Peter Aleksandrovitj T. - Tolstoi. 3. Aleksander Ivanovitj. Se Osterman 3. - Tolstoi. 4. Aleksej Konstantinovitj T. - Tolstoi. 5. Dimitrij Andrejevitj T. - Tolstoi. 6. Lev Nikolajevitj T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
militärkolonier, kommendant i Petersburg och president
i riksrådets andra afdelning. Under våren och sommaren
1831 dref han såsom general-en-chef för reservarmén
i Polen de polske insurgenterna ur Litaven. Död 1844.
3. Aleksander Ivanovitj. Se Osterman 3.
4. Aleksej Konstantinovitj T., rysk författare,
f. 1817 i Petersburg, framlefde sin
första barndom hos sin morbror A. Perovskij
(som författare känd under namnet Ant. Pogorelskj)
på dennes gods i södra Ryssland (Krasnyi-Rog,
i guv. Tjernigov). En stor del af sin ungdom
tillbragte han på resor i vestra och södra Europa,
deltog 1836 i ryska beskickningen till tyska riksdagen
i Frankfurt, tjenstgjorde en tid i kejserl. kansliet
och ingick vid Krimkrigets början som frivillig i ett
tiraljörregemente, som emellertid ej kom i elden.
Han utnämndes till kejsarens adjutant, men
tog snart afsked, lefde derefter såsom privatman med
titeln hofjägmästare på sitt gods (som han
ärft efter morbrodern) och dog der 1875. T. var
konstentusiast och poet ända från barndomen, men
gjorde sig derjämte känd som en väldig jägare. Vid 13
års ålder såg han första gången Italien, hvars rika
konstskatter fyllde hela hans själ med beundran,
och efter återkomsten till Ryssland dref honom
längtan efter Italien nästan till förtviflan.
Några prosaberättelser af T. offentliggjordes
redan 1842, men de alster af hans diktning, som
han sjelf gifvit plats i sina samlade arbeten,
förskrifva sig alla från tiden 1855–75. Hans första
större arbete var Knjaz Serebrjanyi (1861, många
uppl.; öfvers. på en mängd språk, bl. a.
svenska: »Furst Serabräny», 1882), en
historisk roman från Ivan den grymmes tid. Hans
andra hufvudverk var den dramatiska trilogien Smert
Ivana groznayo – Tsar Feodor – Tsar Boris
(1866–70). Det första stycket (öfvers. till
flere språk; sv. öfvers. af Lindforss: »Ivan den
grymmes död», 1888) är flere gånger uppfördt;
de två andra äro i Ryssland förbjudna på scenen.
Sjelf ansåg T. »Tsar Feodor» för sitt
bästa arbete. Han skref äfven ett par
andra dramer: Don-Juan, deri han förvandlat
hufvudpersonen till en Faustfigur, och
Ståthållaren (en episod ur Novgorods historia
på 1700-talet). Både romanen och skådespelen
utmärka sig i lika hög grad för historisk sanning,
lycklig karakteristik och dramatiskt lif; dock
har man om de senare anmärkt, att de äro rikare
på tal än på handling. Bland T:s mindre dikter
äro de rent lyriska föga betydande; de äro kalla
och opersonliga. Vida bättre lyckades han i balladen
och öfver hufvud i den poetiska berättelsen, som han
också odlade med förkärlek. Han har bl. a. i moderna
metriska former, men för öfrigt i gammal stil,
behandlat en mängd ämnen ur den fornryska hjeltesagan
(»byliny») och episoder ur 1500-talets historia.
Ett tiotal af hans episk-lyriska dikter beröra
på ett eller annat sätt Skandinaviens äldsta
historia (Borivoi, Hakon blinde, Tugarin, Knut, Harald
Hårdråde, Rugevit, Tre slag m. fl.). T. hörde till
den lilla grupp ryska skalder, som utan hänsyn
till politik, sociala frågor o. dyl.
dyrkar konsten för dess egen skull. Han har (i
förnäm, något öfvermodig ton) försvarat sin
ståndpunkt i åtskilliga polemiska dikter: Johannes
Damaskenus, Bogatyr Potok (med Rysslands historia i
fogelperspektiv) m. fl. T. gömmer sig äfven (jämte
bröderna Zjerntjuzjnikov) bakom den konservative
skämtaren »Kuzjma Prutkov» i »Sovremenniks» bilaga
(på 1850-talet). Han har också lemnat några lyckliga
öfversättningar (Chenier, Byron, Heine, Göthe). I
formen är T. en mästare som få. Hans samlade
skrifter (med förf:s autobiografi) utgåfvos i 4 dlr
1884–85. Hans lyriska dikter hafva öfversatts till
tyskan af Jessen: »Dichtungen von graf A. Tolstoi
und N. Nekrasov» (1881).
5. Dimitrij Andrejevitj T., grefve, statsman, f.
1823, var anställd först i inrikesministeriet
(afdelningen för kyrkoärenden), sedermera i
marinministeriet och blef 1865 generalprokurator
vid Heliga synoden samt 1866 undervisningsminister.
På denna post, liksom på andra ställen, der han haft
något att säga, arbetade han nästan fanatiskt
i strängt ryskt-nationel och reaktionär anda, med
åsidosättande af alla hänsyn för de fordringar,
som en genom vesterländska inflytelser mera
utbildad opinion har rätt att framställa, och han
bidrog derigenom mycket till att gifva nihilismen
fart i Ryssland. Bland regeringsåtgärder, som han
befordrat, må nämnas upphäfvandet af konkordatet
med Rom (Dec. 1866) och katolikernas
underordnande under det romersk-katolska kollegiet
i Petersburg, de unerade grekernas tvångsomvändelse
till den ortodoxa kyrkan och införandet af ryska
språket i Polen. Vid Loris-Melikovs tillträde till
diktaturen aflägsnades T. (1880) från ministerposten,
men fick en plats i riksrådet. 1882 blef han,
tack vare vänskapen med Katkov, inrikesminister
och sattes derigenom i godt tillfälle att styra och
ställa i ofvannämnda anda. Ett försök att rödja
honom ur vägen misslyckades (d. 29 Mars 1888).
Han afled 1889.
6. Lev Nikolajevitj T., grefve, författare,
f. 1828 på Jasnaja Polana (guvern. Tula), hvilket gods
han ännu eger. Redan i sitt 2:dra år förlorade
han sin moder. Hans uppfostran och undervisning
sköttes dels af tyska och franska informatorer,
dels under en del af året 1837, då familjen bodde i
Moskva, af timlärare samt fortsattes efter faderns
s. å. timade död under en fasters, grefvinnan
Osten-Sackens, ledning å nyo på landet med tyska
och ryska informatorer, fr. o. m. 1841 i
Kazan, der en annan faster, som efter grefvinnan
Osten-Sackens död öfvertagit förmynderskapet,
bodde. 1843 inskrefs han vid universitetet
i Kazan, der han tillhörde först fakulteten för
österländska språk, sedan den jurid. fak.; men han tog
sin examen i Petersburg (1848) och slog sig derefter
ned på Jasnaja Polana. Tre år senare följde han
sin äldste broder, Nikolai, som var officer, till
Kaukasus, ingick som volontär vid artilleriet
(på broderns batteri), deltog i flere expeditioner
och lärde känna fältlifvets mödor. Der började
hans egentliga författareverksamhet, med den
»psykologiska trilogien» Diätstvo (1852),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
