Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolstoi. 6. Lev Nikolajevitj T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högfärdiga samt lär dem att göra skulder, dricka och
röka. Filosofi, juridik, historia o. s. v. lär sig
studenten endast för att kunna svara vid examen;
klassisk »bildning» är för bildningen värdelös. T:s
anmärkningar mot universiteten hänföra sig emellertid
väsentligen till undervisningens obligatoriska
karakter och examensväsendet: dess uppgift är
att utbilda ämbetsmän, men det ryska samhället
har för studenter ingen användning. I st. f. det
nuv. gymnasiet och folkskolan vill T. hafva »skolor»
af helt annat slag. Skolan skall rätta sig efter
folkets behof, sådana folket sjelf fattar dessa
behof. De, som äro föremål för undervisning, skola
hafva oinskränkt frihet att taga emot blott den
undervisning, som de finna sig behöfva och vilja
taga emot. De bästa »skolorna» äro offentliga
föreläsningar, museer, lekar, skådespel, taflor och
böcker, sagor, visor, arbete och samtal. Hvem som
vill, om han blott kan någonting och känner sig hågad
att undervisa, skall få vara lärare; det skall stå
hvar och en fritt att taga emot hans undervisning
eller låta bli. Skolans enda uppgift är meddelande
af kunskap. Beviset för sin teori ser T. deri att
den del af folket, som saknar uppfostran i vanlig
mening (d. v. s. tvångsuppfostran) och just på nyss
beskrifna sätt får sin bildning, är bättre, starkare,
friskare, sjelfständigare, rättrådigare, nyttigare
än de skolbildade. Den vittra och vetenskapliga
literaturen är för folket onyttig, nyttig endast för
författare, sättare o. s. v. För folkets bildning
behöfs ej ens läskunnighet: folket hemtar sin bildning
ej ur böcker (hälst som några böcker för folket
ej finnas), utan ur lifvet. T. är böjd att anse
läskunnighet för folket skadlig. Hvilken metod som
brukas vid läsundervisningen är likgiltigt. »Den bästa
metoden är frånvaron af all metod»; ljudmetoden anser
T. vara »den mest komiska uppfinning af ett tyskt
hufvud». Synnerligen intressant är T:s redogörelse för
undervisning och disciplin i hans folkskola och för
de erfarenheter han der gjort. Emellertid fortsatte
T. äfven sitt vittra författareskap, för inkomstens
skull – förklarar han (senare) sjelf – och för att
nedtysta själens oroliga frågor, men naturligtvis i
första hand för att gifva uttryck åt de idéer, som
rörde sig i hans inre. Hans afsigt var att skildra
dekabristerna (från 1825): det stannade vid några
kapitel (först långt senare tryckta). Dessa ledde
honom tillbaka till de napoleonska krigen. 1865–69
utkom (i »Russkij vjestnik») T:s ena hufvudarbete,
Voina i mir (»Krig och fred», 1886), en skildring af
Rysslands inre och yttre historia 1805–15. Man har
gjort allvarsamma (och grundade) anmärkningar mot
denna roman från historisk synpunkt (mot det långa
bihanget om »1812 års fälttåg» från historisk och
filosofisk). Från konstnärlig synpunkt är det klent
med enheten. Det är en rad tämligen fristående taflor,
med en rikedom på skarpt och liffullt tecknade manliga
och qvinliga figurer samt dramatiska scener. Som
glanspunkter anses skildringen af Moskvas brand,
af Borodino (öfver hufvud bataljmålningarna), Andrei
Bolkonskij på slagfältet vid Austerlitz, trojkaturen
på vintern och
teckningarna ur barnlifvet. I det historisk-filosofiska
resonnemanget lyckas T. mindre. Fatalismen är
ett ryskt drag; mysticismen tillhör författaren
personligen. – Anna Karenina, T:s andra hufvudarbete
(1874–77; »Anna Karenin» 1885; 2:dra uppl. 1888),
en af samtidens mest gripande romaner, ställer med
sitt motto: »Min är hämden», stora verldens,
societetens lif med dess tomhet och laster
i motsats till den enkla jordbrukaren och det
trogna familjelifvet. Den uppfattning, till hvilken
förf. vid denna tid kommit, representeras väsentligen
af den i denna roman uppträdande Konst. Levin
(hvars historia dock egentligen faller utanför
romanen). Kroppsarbete och enkla lefnadsvanor –
se der idealet. Man skall göra som folket: arbeta
i jorden. Hans politiska apati (»stå ej emot det
onda») visar sig bl. a. i Levins förhållande till
panslavisten Kornysjev; hans religiösa tvifvel och
strider genomkämpas af fritänkaren Levin. I båda sina
stora arbeten tecknar T. äfven qvinliga karakterer,
som han förut knappt vågat sig på; och hans synpunkt
har vidgats så till vida, att han nu kan finna
hederligt folk äfven bland de bildade (herrskapet).
Från och med slutet af 1870-talet faller
T:s författareskap väsentligen inom det religiösa
området (eller dess gränsmarker: böcker för folket,
den sociala frågan). »I 35 år», säger T. vid 50
års ålder, »har jag varit nihilist, d, v. s. utan
tro». I Ispoved (1879; »Bekännelser», 1887) har han
skrifvit sitt inre lifs historia, sådan denna nu
ter sig för honom, en i psykologiskt afseende högst
intressant historia. Den allt oftare återkommande
frågan: »hvadi är lifvets mål?» bragte honom till
förtviflan och till tanken på sjelfmord. Liksom
Feodor, mataren vid tröskverket, lärde Levin att
»lefva för sin själ, i sanning, efter Guds bud», så
gaf en man af folket (Sutajev, en dissenter) svaret
på T:s frågor. Predikaren, Buddha och Schopenhauer
lärde, att lifvets mål är förintelse, d. v. s. lifvet
har ej något mål; vetenskapen (förnuftet) kunde
ej besvara frågan – naturligtvis derför, säger T.,
att målet ligger och måste ligga utom det begripliga
(ändliga). Folkets (oförnuftiga) tro svarar, att
lifvets mening är att följa Guds, lifvets skapares,
bud; dess mål är förening med Gud. Att detta svar
är defe riktiga, framgår för T. af det faktum att
folkets millioner kunna lefva och verkligen lefva,
på denna tro (i teori och praxis). T:s religion är en
rationalistisk kristendom, som i dogmatiskt afseende
inskränker sig till tro på Gud som skapare och på hans
bud, på Jesus som lärare och föredöme. Underverken
i bibel och legend uppfattar han som fabel,
opponerar sig mot katekesen, mot kyrkans behandling af
dissenters, hennes gillande af krig; i kyrkobrukens
(mässa, fasta, bön, bikt) deltager han af vördnad för
traditionen, men inlägger i dem så långt som möjligt
en förnuftig mening. Huru han uppfattar »Jesu lära»
har han närmare utvecklat i arbetet: »Hvari min
tro består» (dat. 1884; på Sv. 1887). Nyckeln till
evangeliets förstående är för T. Matt. 5: 38–39:
»I skolen icke motstå den, som är ond». Jesu lära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>