Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolstoi. 6. Lev Nikolajevitj T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innehåller ytterligare fyra bud: Vredgas icke,
gör icke hor, gå aldrig ed, gå ej i krig. Dessa
bud kan menniskan följa af egen kraft; genom deras
efterföljd skall det onda försvinna och Guds rike
realiseras. T. förnekar individuel odödlighet
(saligheten består i återförening med Gud), ogillar
kyrka, munklif, egendom och domstolar samt vill hafva
äktenskapet oupplösligt. Han har senare under titeln
»Kort förklaring af evangeliet» (öfvers. på tyska
1891, egentligen utdrag ur ett större otryckt arbete)
gifvit ett slags systematisk framställning af »Jesu
lära», i det han i Johannesevangeliet på vederbörliga
ställen skjutit in de tre första evangeliernas läror
(med utelemnande af en del väsentligen historiska
partier), efter innehållet delat den sålunda vunna
framställningen i 12 afdelningar samt försett hvarje
afdelning med rubrik och inledande öfversigter (dessa
inledningar äro öfvers. på svenska: »Anden af Kristi
lära», 1891). T:s öfversättning och tolkning äro
visserligen delvis godtyckliga: liksom de kyrklige
teologerna finner han i bibeln hvad han vill finna; men
han har i alla fall arbetat med betydlig filologisk
apparat och med kännedom om den nyare bibelkritiska
vetenskapen. Mera filosofiskt hållet är hans arbete
om lifvet (fullst. på Fr.: De la vie, dat. 1887;
om lifvets mål, om förhållandet mellan menniskans
animala lif och sjelfmedvetandet som hennes sanna lif,
om kärleken till nästan, om döden och lidandet). På
religiös grund bygger T. sin sociala etik, i sina
»Tankar med anledning af folkräkningen i Moskva 1882»
(Mysli vyzvannyia perepisi, 1884–85, stympade af
censuren; förra hälften utan stympningar finnes på
svenska i »Hvad är att göra?», 1887). Med Luk. 3: 10–11
och Matt. 6: 19–25, 31–34 till motto och en gripande,
personlig skildring af fattigdomen i en stor stad
kommer T. till det resultat att »menniskans första
och otvifvelaktiga plikt är deltagande i kampen med
naturen för sitt och andras lif». Det enda naturliga
arbetet är jordbruk. Vetenskap och konst äro lyx; de
uppfylla ej sitt ändamål, för så vidt de icke gagna
massan af folket, utan blott ett fåtal privilegierade,
men (sann) vetenskap och konst äro i och för sig
nödvändiga. Man eger blott sådana penningar, som
inan förvärfvat genom eget arbete (icke genom arf,
slafarbete, krig l. dyl.). Ingen bör vara fritagen
från kroppsarbete; äfven vetenskapsmannen och
författaren måste egna en del af dagen åt sådant
(af hygieniska och sociala skäl). De, som lefva på
andras bekostnad, draga rikedomen till städerna,
och landtborna följa efter dit för att få något
med af bytet. Att gifva almosor är förkastligt. T:s
uppfattning af kroppsarbetets betydelse sammanfaller
i det hela med bonden Bondarevs (se Tolstoi et
Bondareff: Le travail, 1888). Sjelf egnar T. sig
numera (bredvid kroppsarbetet) företrädesvis åt
författandet af folkskrifter: korta berättelser i
uppbyggligt syfte, med sagans och legendens vanliga
mytologiska tillbehör (Sv. öfvers.: »På spaning efter
lyckan» och »Tok Ivan», 1887). De utgöra i allmänhet
direkta illustrationer till förf:s religiösa och
sociala läror. Från den
senaste perioden af T:s författareskap förskrifva sig
vidare Smert Ivana Iljitja (1886; »Ivan Iljitschs
död» i »Lif och död», 1887, i »Döden» s. å.), tre
dramatiska arbeten, nämligen komedierna Pervyj vinokur
(1886, sammanfaller till innehållet med sagan om »Den
förste bränvinsbrännaren») och Plody prosvestjenija
(1889, Upplysningens frukter: herrskapslif i
hufvudstaden med spiritistisk humbug i motsats
till folkets lif och intressen) och skådespelet
(tragedien) Vlast tmy (1887; »Mörkrets makt», 1889;
numera förbjudet i Ryssland, uppfördt i Paris),
en dyster tafla ur folklifvet med ett öfverflöd
af mord, hor och bränvin, samt Kreitserova
sonata (1889; »Kreutzersonaten», 2 uppl. 1890,
med en förklaring af förf.). Det sista arbetet
har varit föremål för olika utläggningar. För den,
som det minsta känner förf., är meningen klar: det
är en illustration till den satsen att liderlighet,
d. v. s. sexuella förbindelser utan etiskt underlag,
förderfvar äktenskapet. T. yrkar på strängt engifte
(så redan i boken »Hvari min tro består» och i
andra arbeten). – Berättelsen »Pamfilus och Julius»
(svensk öfvers. 1891), en omvändelsehistoria från
kristendomens första tid (under Trajanus), är snarare
en afhandling i dialogform än en berättelse. I öfrigt
visa äfven hans senaste alster i konstnärligt afseende
samma öfverlägsna talang som de tidigare.
T. är en bland vårt århundrades mest betydelsefulla
författare. Som konstnär är han realist, en realist,
som icke skyr något, men aldrig blir cynisk. I
psykologisk analys täflar han med Dostojevski, men
har ingen förkärlek för det abnorma. Hans språk
är enkelt, smidigt, äkta ryskt. Alla hans vittra
arbeten äro tendensdikter: de predika i diktens form
hans lära. Hans religion är en kristnad panteism (med
buddhaistisk nyans). Han söker sanningen framförallt;
han låter aldrig af opinion eller sed hindra sig
att uttala en öfvertygelse. Han är hvarken socialist
eller kommunist, men har visserligen kommunistiska
idéer och påminner om Rousseau. Några vetenskapliga
studier har T. icke, men betydlig beläsenhet
(särskildt i filosofisk literatur). Hans synkrets
är i det hela begränsad till Ryssland (ehuru han
i politiskt afseende är apatisk, kosmopolit). Hans
qvietism är rysk, hans optimism likaså. Han är till
hela sin varelse ryss, och hans ståndpunkt är en för
honom egen form af den »folklighet» (narodnitjanie),
hvilken går som en röd tråd genom Rysslands historia
i 19:de årh. – T:s »Samlade skrifter» äro utgifna
i Moskva i 13 bd (flere uppl.). Dessutom finnas
åtskilliga af hans arbeten, särskildt folkskrifterna,
i separatupplagor (delvis kolossala). De religiösa,
och filosofiska skrifterna äro i Ryssland förbjudna;
åtminstone de förra spridas dock der i tusentals
afskrifter, i litografierade och hektografierade
upplagor. T:s flesta arbeten finnas öfversatta
till svenska, tyska och franska, de vigtigare till
många andra språk. – Se Vogüe: »Le roman russe»
(2:dra uppl. 1888), O. Miller: »Russkic pisateli»
(II, 4:de uppl, Petersb. 1890), samt kritisk-exegetiska
afhandlingar af bl. a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
