Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tonal ... - Tonica. Se Tonika - Tonicitet. Se Laxum och Tonus - Tonika. 1. Lat. tonica, näml. remedia, toniska medel, stärkande medel, med. - Tonika. 2. Ital. tonica, musikt., skalans hufvudton - Tonisera, verka stärkande (om läkemedel). Se Tonika 1 - Tonisk (af Lat. tonus, se d. o.). 1. Med. - Tonisk. 2. Musikt. - Tonkabönor. Se Dipterix odorata - Tonkin. Se Tongking - Tonkonst. Se Musik - Tonlösa språkljud, fonet. - Tonmålning kallas den musik, som söker att medelst tonernas språk skildra tillstånd eller tilldragelser i sinneverlden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
: 531,441 och kallas det pythagoreiska kommat.
Med det syntoniska kommat åter, eller 80 : 81,
menas förhållandet mellan c såsom qvintton (fjerde
qvinten), t. ex. till e, och c såsom terston
till samma e. Pythagoreisk halfton, 243 : 256,
kallas förhållandet c : dess, om dess betyder femte
underqvinten; men är dess underters till första
underqvinten, blir förhållandet = 15 : 16 och
kallas ledtonsteg o. s. y. Utjämnandet af alla dessa
och andra fina matematiska tonskilnader genom ett
antaget medelvärde är just den praktiska fördelen af
den liksväfvande temperaturen, som indelar oktaven i
12 lika delar (jfr Temperatur 2). Emellertid kunna
på icke tempererade instrument den ena eller andra
tonmodifikationen efter behof framträda; särskildt
anmärkningsvärd är böjelsen att i melodiskt intresse
låta inledningstonen nära ansluta sig till grundtonen
och sålunda taga det mindre intervallet »pythagoreisk
halfton» i st. f. det större »ledtonsteget», hvilket
senare ur harmonisk synpunkt är det riktigare.
A. L.
Tonica. Se Tonika.
Tonicitet. Se Laxum och Tonus.
Tonika. 1. Lat. tonica, näml. remedia, toniska medel,
stärkande medel, med., benämnas de ämnen, hvilka
åt organismen i dess helhet eller åt dess särskilda
delar återgifva fasthet och kraft, då den ständiga
lindriga spänning eller sammandragning (tonus,
se d. o.), som antages innebo i kroppens väfnader,
blifvit af sjukdom eller annan orsak försvagad. Man
antager, att sådana medel kunna öka kohesionen
mellan väfnadernas smådelar (molekyler), hvarigenom
en större, så att säga förtätning i väfnaderna
och sålunda ökad fasthet och kraft uppkomma. Ett
sådant sätt att verka anses de tonika, hvilka
man hemtar ur växtverlden, i allmänhet ega. Dessa
vegetabiliska tonika hafva i regeln en bitter, besk
eller sammandragande smak, beroende på särskilda
beståndsdelar, hvilka äro alkaloider eller glykosider
eller kemiskt indifferenta ämnen. Den sammandragande
smaken har sin grund i närvaron af någon garfsyra (jfr
Adstringerande medel). På grund af mindre eller större
olika biverkningar – jämte den toniserande verkan –,
orsakade af andra i drogen befintliga beståndsdelar,
kunna de vegetabiliska tonika indelas i flere
underafdelningar (se Amara). Dessa medel verka
stärkande äfven, kanske hufvudsakligen derigenom
att de förbättra den försvagade digestionen och
sålunda föranleda förbättrad, rikligare näring
och underhåll af organismen. På detta sätt verkar
otvifvelaktigt ett af våra förnämsta toniska medel,
som just tillför blodet dess vigtigaste beståndsdel,
nämligen jernet. På blodets sammansättning verkar
arsenik genom förökning af de röda blodcellerna i
hög grad kraftigt samt anses derför såsom ett af
nutidens förnämsta medel mot blodbrist och deraf
beroende allmän svaghet. Sådana tonika ställas
med rätta i främsta ledet. Kina-alkaloiderna och
stryknin höra äfvenledes till de toniska medlen,
de förra i synnerhet för nervsystemet, det senare
för muskelsystemet. Såsom inverkande företrädesvis
på muskelsystemet nämnas koffein, physostigma, strofantin
m. fl. På hjertats rörelse verkar digitalis,
antagligen ökande kraften i hjertats hämmareapparat
(nervus vagus). Kokainet kan för tillfället borttaga
trötthetskänslan och sätta organismen i stånd
att till en tid uthärda nya ansträngningar, men
något egentligt toniserande medel är det icke. –
2. Ital. tonica, musikt., skalans hufvudton,
den ton, efter hvilken tonarten benämnes.
1. O. T. S.
Tonisera, verka stärkande (om läkemedel). Se Tonika 1.
Tonisk (af Lat. tonus, se d. o.). 1. Med. a)
Stärkande. Remedium tonicum, stärkande läkemedel. Se
Tonika 1. – b) Om »tonisk» kramp, d. v. s. ihållande
kramp (t. ex. stelkramp), i motsats till »klonisk»
kramp (krampryckningar, konvulsioner), se Kramp. –
2. Musikt. Tonisk dominant. – Se Dominant. – Tonisk
treklang, treklangen på tonikan (se d. o. 2).
Tonkabönor. Se Dipterix odorata.
Tonkin. Se Tongking.
Tonkonst. Se Musik.
Tonlösa språkljud (äfven, ehuru mindre lämpligt,
»klanglösa språkljud»), fonet., kallas sådana
språkljud, som bildas med så pass öppen röstspringa,
att talströmmen (d. v. s. den vid utandning med
förstärkt tryck ur lungorna utdrifna luften) kan
passera struphufvudet utan att sätta röstbanden
i vibration. Är röstspringan vidöppen, så att
luften kan efter passagen komma med full fart,
uppstå tonlösa-starka språkljud, t. ex. Fr. p,
t, k, f och s samt »sje»-ljud, Sv. p, t, k efter s
(spå, stå, sko). Är röstspringan så pass förträngd,
att farten der hejdas, uppstå tonlösa-svaga, eller
s. k. tonlösa medior (hvilka emellertid af somliga
betraktas som tonande med starkt reducerad ton),
t. ex. medeltyska b, d, g. Sv. p, t, k, f och s äro
tonlösa-starka, men derjämte i flertalet ställningar
aspirerade (alltså egentligen p , f, k o. s. v.). Till
de tonlösa språkljuden höra äfven t. ex. h, T. ch,
Eng. th i think o. dyl. I svenska folkmål finnas
jämväl tonlösa l, r, m, n och »äng», t. o. m. tonlösa
vokaler. Somliga språk (t. ex. tyskan och slaviska
språk) tåla ej tonande språkljud i utljud, så snart
motsvarande tonlösa tillhöra språkets egentliga
ljudsystem, t. ex. T. lop-lobes, rat-räder. Jfr
Tonande språkljud. Lll.
Tonmålning kallas den musik, som söker att medelst
tonernas språk skildra tillstånd eller tilldragelser
ur sinneverlden. Den har funnits alltifrån den tiden,
då man i äldre mässor uttryckte Kristi himmelsfärd
i en uppgående tonföljd samt nedstigande i en
nedgående sådan, och ända till dess Saint-Saëns i sin
»dödsdans» härmar tuppens galande. Tonmålningen är
i sig icke oberättigad, så länge den endast tjenar
till att skarpare individualisera eller lokalisera
en stämning, och så länge tonstycket dock förblifver,
hvad Beethoven skref öfver sin pastoralsymfoni, »mera
känslouttryck än måleri». Förkastlig blir den först
då, när den vill ersätta den inre musikaliska enheten
med en yttre öfverensstämmelse mellan afbildning och
modell och förvandla den omedelbara musikaliska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
