Print (PDF) - On this page / på denna sida - 1. Topelius, Zakarias d. ä. - 2. Topelius, Zakarias (Zachris)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
491 Topelius. 492 nesvärda män», II) T. såsom sin föregångare och såsom vågbrytare på runosamlingens fält. T. afled i Nykarleby d. 23 Jan. 1831. M. G. s. 2. Topelius, Zakarias (Zachris), näst Runeberg Finlands mest frejdade diktare, den föregåendes son, föddes d. 14 Jan. 1818 å Kudd-näs gård, nära Nykarleby, Österbotten. De förhållanden, under hvilka han uppväxte, voro egnade att utveckla gossens poetiska anlag. I barndomshemmet ljödo från hans moders, Katarina Sofia Calamnius', läppar Franzéns milda sånger. Då han vid elfva års ålder sändes till skolan i Uleåborg, kom han att bo hos några slägtingar, som hade lånbibliotek. Der fick han läsa romaner efter behag, hvarigenom hans lifliga fantasi fick näring och hans stora berättaretalang erhöll sina första väckelser. Efter faderns död (1831) kom T. till Helsingfors, der han hade lyckan att en tid framåt få vistas i J. L. Runebergs hem, då medelpunkten och samlingsplatsen for en grupp af unga fosterlandsälskande män. Det personliga umgänget ined Runeberg var för T. i hög grad väckelse-rikt. Runeberg var tillika hans lärare i ämne-skrifning och förstod att genom snillrika anmärkningar uppodla hans stil. Det är ett bevis såväl på elevens sjelfständighet som på lärarens skicklighet, att T:s äldsta poem, som uppstodo just vid denna tid, icke blefvo efter-bildriingar af Runebergs, utan från första början inslogo en ny riktning. Denna omständighet gjorde, att Runeberg knöt stora förhoppningar vid T:s gryende skaldegåfva, och han yttrade sjelf till den unge nybörjaren: »Jag gläder mig öfver att du går din egen väg och ej är någon apa». Yid femton års ålder blef T. student (1833), promoverades till filos, magister 1840, tog filos, licentiatexamen 1844 och promoverades till filos, doktor 1847, efter att hafva disputerat med en afhandling De modo matri-monia jimgendl apud fennos quondam vigente (Om sättet Oför äktenskaps ingående hos forn-iinnarna). Aren 1846-51 tjenstgjorde han som e. o. amanuens vid universitetsbiblioteket, och under samma tid var han lärare i historia, statistik och svensk språklära vid Helsingfors ly-ceum. 1852 utnämndes han till lektor i historia vid Vasa gymnasium, men tillträdde ej tjen-sten. 1854 utnämndes han, utan ansökning, af universitetets kansler till e. o. professor i Finlands historia. 1856 företog han en längre utrikes resa och publicerade i »Helsingfors tidningar» (1856-57) reseskisser från Tyskland och Frankrike under rubrik Söder om Östersjön. 1863, då historiska professuren delades i tvänne, förordnades T., likaledes utan ansökning, till förste ordinarie professor i finsk, rysk och nordisk historia, hvilken professur han 1876 utbytte mot den i allmän historia. 1875-78 var han universitetets rektor, och sistnämnda år tog han såsom emeritus afsked från sin professur. Han erhöll då statsråds titel. Förrän universitetet öppnade sina portar för T., hade han en lång följd af år varit tidnings-utgifvare. 1841-60 redigerade han »Helsingfors tidningar», der en stor del af T:s dikter och berättelser först såg dagen. Der började han 1842 binda den oförvissneliga krans af sköna sånger, åt hvilka han gaf namnet Ljungblommor, och hvilka sedermera utgåfvos häftesvis (l:sta h. 1845, 2:dra 1850, 3:dje 1854) samt utkommo samlade 1860 (8:de uppl. 1888; flere af dem öfvers. på tyska och engelska). »Ljungblommor» utgöra det hufvudsakliga af T:s ungdomsdiktning. Hvad han diktat under sin mannaålders dagar utkom 1870 i samlingen Nya blad (4:de uppl. 1883), och dikterna från hans ålderdom ingå i samlingen Ljung (1889). Genom dessa tre diktsamlingar, som innehålla de mest olika stämningar från ett rikt sångare-lif, har T. förvärfvat sig namn såsom en af de mest framstående lyrikerna på svenskt tungomål. Till skilnad från Runebergs klassiskt enkla och rena diktning är T:s lyrik till sin innersta natur romantisk. Öfverallt i T:s diktning möter man romantikens symboliska uppfattning af naturen såsom en spegelbild af menniskoverl-den. Han låter innehållet icke sällan uppgå i idel stämning, ja drifver stundom den »romantiska ironien» så långt, att läsaren stannar i ovisshet om diktens andemening. Äfven romantikens »långa längtan» har T. besjungit i flere dikter (t. ex. På Roines strand), och denna längtan tager sig icke sällan på rent romantiskt maner uttryck i en poetisk sträfvan hän mot »det oändligas strand». Det är i främsta rummet den franska romantiken och l synnerhet dess främste målsman, Victor Hugo, hvars inflytande spåras i T:s skaldskap. Romantiken ensam skulle icke förmått bära T:s diktning så långt, men det finnes äfven ett annat mäktigt källsprång i hans lyrik. Hans sångmö är fast rotad i fosterjorden, och fosterlandskärleken har gifvit upphof till flere af skaldens bäst lyckade och varmaste dikter (Studentvisa, Vasa-marsch, Islossningen i U le å el f m. fl.). Finlands natur har han besjungit i härliga toner, och dess minnen dallra ofta i hans bröst, som då vidgas och af fullaste hjerta jublar eller sörjer. I detta afseende står han vid sidan af sin store mästare Runeberg, ehuru den fosterländska dikten hos honom ej når upp till Runebergs lugna storhet och kraftiga inspiration, utan ofta lider af retoriska öfverdrif-ter. En varm fosterlandskänsla är i hvarje händelse den tändande gnistan i T:s sång, som derigenom får ett högre och bestående värde. Näst efter de fosterländska stämningarna äro de religiösa öfvervägande hos T. Såsom medlem af psalmbokskomitéerna af 1868-69 och 1875-79 har han författat en mängd psalmer, hvilka ingå i den numera antagna nya svenska psalmboken för Finland. Men äfven sina verldsliga dikter ger T. icke sällan ett religiöst slutackord och låter oss veta, att sången har sitt egentliga fäste och sin rot i Gud. Med denna uppfattning hos T. blifva äfven de stora natur-olyckorna medel i Guds hand, hvarmed han bestraffar folken för deras synder (Septembernatten 1867). Och stundom kläder skalden sig i den stridande kyrkans harnesk och predikar ett korståg mot vetenskapens framsteg och de nyaste uppfinningarna (Nebulosan, Aftonstjernan Fotspåret i klippan m. fl.). Konservativ i van-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
