Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Toreili ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1860 adjunkt i zoologi samt 1866 e. o. professor
i zoologi och geologi vid Lunds universitet. 1871
förordnades han till chef för Sveriges geologiska
undersökning (»Geologiska byrån»), hvilken befattning
han fortfarande innehar. – 1856 företog T. en resa
till Schweiz för att studera glacierernas verksamhet
med afseende särskildt fäst på frågan om sådana
fordom varit utbredda öfver den skandinaviska halfön,
och följande år besökte han i samma syfte Island. 1858
företog han, åtföljd af A. E. Nordenskiöld, sin
första färd till Spetsbergen och var nästa år
stadd på en forskningsresa till Grönland. Dessa
färder kunna sägas hafva bildat uppslaget till
de svenska polarexpeditionerna, och T. var sjelf
ledare för den första mera betydande af dessa,
den i vetenskapligt hänseende särdeles resultatrika
Spetsbergsexpeditionen 1861 (se Polarexpeditioner),
i hvilken flere vetenskapsmän deltogo. Utom mycket
vigtiga arbeten för Spetsbergens geografi, geologi,
zoologi och botanik hade under denna expedition äfven
en förberedande undersökning till en gradmätning
derstädes företagits. Ännu vigtigare voro dock de
djupdraggningar, som utfördes, och vid hvilka
man lyckats upptaga bottenprof, innehållande
ett rikt djurlif, från ända till 2,500 meters
djup. Från ett så stort djup hade man förut endast
erhållit foraminiferer; och det stora intresse,
som genom nyssnämnda fynd uppväcktes, ledde till
fortsatta undersökningar af de stora hafsdjupen,
i hvilka arbeten på senare tid nästan alla bildade
nationer deltagit, och med hvilka en ny aera kan
sägas hafva uppgått för geologien och den fysiska
geografien. För öfrigt har T. utom i Skandinavien,
dels för vetenskapliga studier, dels såsom deltagare i
geologiska och geografiska kongresser, företagit resor
inom Danmark, Tyskland, Schweiz, Italien, Frankrike,
Belgien, Holland, Storbritannien och Nord-Amerika. –
Under den tid T. varit chef för Sveriges geologiska
undersökning hafva derifrån utgifvits mer än 60
af beskrifningar åtföljda geologiska kartblad
i skalan 1 : 50,000, 12 i skalan 1 : 200,000,
åtskilliga specialkartor samt det södra bladet af
geologisk öfversigtskarta öfver Sverige i skalan
1 : 1,000,000. Bland uppsatser af vetenskapligt
eller praktiskt innehåll, af hvilka förut blott en
utgifvits, hafva under samma tid från ifrågavarande
ämbetsverk utlemnats mer än 100. – T. var en af de
första svenska forskare, som omfattade glacierteorien
i st. f. den sefströmska rullstensflodteorien,
och af hans arbeten äro de, som handla om istiden,
de mest betydande. Dit höra Bidrag till Spetsbergens
molluskfauna jemte en allmän öfversigt af arktiska
regionens naturförhållanden och forntida utbredning
(1859), Undersökningar öfver istiden, I (1872), II
(1873) och III (1887), samt On the causes of the
glacial phenomena in the north eastern portion of
North America (1877). Dels genom dessa arbeten,
dels genom föredrag och personlig beröring har
T. såväl inom som utom vårt land kraftigt verkat för
omfattandet och utbredningen af den åsigt, enligt
hvilken det område i norra Europa, som utmärkes genom
block af nordiska bergarter, varit betäckt af en
från Skandinavien utbredd inlandsis, lik Grönlands
nuvarande, och ej af ett ishaf, såsom man förut
antagit. Af T:s öfriga arbeten må nämnas Om de
geologiska forskningarne i Norge (1865), Bidrag
till sparagmit-etagens geognosi och paleontologi
(1867), Petrificata snecana formationis cambricae
(1870), Sur les traces les plus anciennes
de l’existence de l’homme en Suède (1876), Om
Sveriges vigtigaste kristalliniska bergslag
och deras förhållanden till hvarandra (1882) och
Aflagringarne å ömse sidor om riksgränsen uti
Skandinaviens sydligare fjelltrakter (1888). År
1868 tillerkändes honom Vetenskapssällskapets i
Haarlem guldmedalj för en inlemnad täflingsskrift om
uppkomsten af diluvialaflagringarna vid Groningen i
Holland. T. är ledamot af Vetenskapsakademien (1870),
af Landtbruksakad. (1872) samt af flere andra in-
och utländska lärda sällskap. A. G. N.
Torelli 1. Guido T., italiensk krigare, d. 1449
såsom guvernör öfver Val Tellina, Brescia och
Bergamo, tillhörde en familj, som i 12:te och 13:de
årh. utöfvade högsta inflytandet i Ferrara. Han
utmärkte sig i hertigens af Milano och drottning
Johanna II:s af Neapel tjenst. – 2. Giacomo T.,
scenisk anordnare. Se Teater, sp. 1,470. – 3. Giuseppe
T., italiensk violinist, f. i Verona omkr. midten af
1600-talet, var 1685 anställd vid Petroniuskyrkan i
Bologna och blef 1703 konsertmästare hos markgrefven i
Ansbach, der han dog 1708. Genom sitt hufvudarbete,
Concerti grossi (1709) för 2 konserterande och
2 ackompanjerande violiner, alt och klavérbas, blef
han den verklige upphofsmannen till den på 1700-talet
så omtyckta formen »concerto grosso». – 4. Achille
T., italiensk komediförfattare, f. i Neapel 1844,
började redan i sitt sjuttonde år skrifva pjeser och
vann 1867 en utomordentlig triumf med sitt lustspel
I mariti e le mogli samt helsades då såsom den
italienska skådebanans reformator. Han har derefter
årligen författat 1–2 pjeser, men under en tilltagande
kallsinnighet å kritikens och publikens sida. 3. A. L.
Torén, Carl Axel, teolog, universitetslärare, född i
Stockholm d. 2 Okt. 1813, blef student i Upsala 1830
och filos. doktor 1836 samt prestvigdes 1839. Efter
två och ett halft års presterlig tjenstgöring
på landsbygden återkom han till universitetet på
hösten 1842, blef teol. kand. 1844 samt utnämndes
s. å. till docent i homiletik och 1845 till
docent i pastoralteologi. Såsom thunsk stipendiat
besökte han 1848–49 flere tyska universitet samt
England, Skotland och Danmark. 1849 tillträdde
han en teologisk adjunktur med Näs pastorat som
prebende, och 1851–52 förestod han professuren
i pastoralteologi. 1852 blef T. teol. licentiat
samt professor i pastoralteologi och kyrkoherde i
Trefaldighetsförsamlingen i Upsala. 1859 besökte
han åter flere tyska universitet, promoverades 1860
till teol. doktor och reste 1861–62, på regeringens
uppdrag, i Tyskland, England och Skotland för att taga
närmare kännedom om religionsundervisningen i dessa
land. 1865 utnämndes han till förste teol. professor
(med rättighet att bibehålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
