- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 16. Teniers - Üxkull /
513-514

(1892) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Toreili ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Torgerd Hölgabrud (Helgabrud). Se Helgabrud.

Torgils Knutsson. Se Tyrgils Knutsson.

Torgny (Isl. Þorgnýr) är ett namn, som burits af
flere medlemmar af en upländsk lagmansslägt. De
hade, säger Sturlasson, i många led efter hvarandra
varit lagmän i Tiundaland. Mest bekant var den Torgny
lagman,
som lefde under Olof Skötkonungs och norske
konungen Olof Haraldssons (sedermera kallad den
helige) tid. Mellan dessa konungar rådde ovänskap,
hvilken kloka och mäktiga män både i Sverige och i
Norge sökte att bilägga. Då Vestergötlands jarl,
Ragnvald, och Olof Haraldssons sändebud, Björn
stallare och Hjälte Skeggjason, begifvit sig
till Upsalatinget (Febr. 1018) och der sökte förmå
Olof Skötkonung till förlikning med Norges konung
samt till bekräftelse härpå för Olof Haraldssons
räkning anhöllo om svenska konungadottern Ingegärds
hand, blef Olof Skötkonung ytterst uppbragt, afslog
anbuden med hårda ord och hotade att drifva Ragnvald
ur riket. Men Ragnvald jarl understöddes af sin
fosterfader, Tiundalagmannen T., då en vördnadsvärd
åldring, den visaste och inflytelserikaste mannen
i landet. Efter sveakonungens yttrande reste T. sig
och höll ett kraftfullt tal, hvaruti han erinrade om
de lyckliga härfärder i österväg, hvilka Sveriges
förre konungar hade utfört, utan att någon af dem
hade varit så stormodig, att han icke lyssnat till
sina mäns råd. Sjelf hade T. fordom följt konung Erik
Segersälle i många lyckliga härfärder, och äfven Erik
var tillgänglig för andras råd. Den nuvarande konungen
traktade deremot efter Norge, hvilket ingen sveakonung
förr eftersträfvat, och läte ingen tala med sig annat
än det han sjelf ville. Detta misshagade allmogen,
som gerna skulle följa konungen österut, om han ville
återvinna de riken hans förfäder derstädes egt; men
det vore böndernas önskan, att konungen gjorde fred
med Norges konung och gifte honom med sin dotter
Ingegärd. »Vill du icke» – slutade T. – »göra det som
vi säga, skola vi öfverfalla och dräpa dig och icke
tåla af dig ofred och olag. Så hafva våra förfäder
gjort, som på Mulating kastade fem konungar i en
källa, hvilka varit öfvermodiga, såsom du nu är emot
oss.» På dessa klara och tydliga skäl lät konungen
förmå sig att gifva efter och lofvade att med norske
konungen ingå fred och förlikning samt gifva honom
dottern Ingegärd (se d. o.) till äkta. Han bröt dock
sedan sitt löfte. – I sagan om Styrbjörn Sveakämpe
berättas om en Torgny lagman (förmodligen fader till
den på Olof Skötkonungs tid lefvande), en gammal,
nästan blind man, som följaktligen ej kunde deltaga i
striden mot Styrbjörn, men likväl bidrog till segern
genom rådet att mot den fientliga hären drifva en
mängd hästar och oxar, hvilka man parvis sammanokat,
sedan man beslagit oken med broddar och spjutblad. De
så utstyrda djuren åstadkommo stor manspillan i
Styrbjörns här. – Äfven i Roes saga omtalas en lagman
Torgny såsom vis och rådklok. Th. W.

Torhamn. Se Torrum.

Tories [tåris], sing. tory [tå’ri], och whigs [oiggs],
sing. whig, tvänne politiska partier i Englands nyare
historia. Principskilnaden emellan folkmaktens och
kronans anhängare, som under den stora engelska
revolutionen på 1640-talet fått sitt uttryck i
partinamnen rundhufvud och kavaljerer och efter
restaurationen (1660) i bildandet af landtpartiet
och hofpartiet, fick år 1679 en bestämd brännpunkt
i frågan om den katolske prins Jakobs uteslutande
från tronföljden. Oppositionen, anhängarna af
uteslutningsbillen (»petitioners»), liknade då
sina motståndare af hofpartiet (»abhorrers») vid de
katolska röfvarehopar, som irrade fogelfria omkring
på Irland och voro kända under namnet torys (af
Gael. toir, förfölja; enl. andra en bildning af Tar
ar ry
= kom, o konung; enl. en tredje version namn
på en viss papistisk hästtjuf i England). Sjelfva
erhöllo de tillbaka vedernamnet »whigs», efter en
puritansk upprorsflock i vestra Skotlands lågland
(namnet härledt af whey, de fattige skotske böndernas
dryck; eller af whigam, deras lockrop på boskapen;
eller af stammen whig, fara snabbt, hvaraf whigamore,
namn på skotska krigare under revolutionen; slutligen
äfven deriveradt från enskild person). Då de båda
partinamnen först hördes (de nämnas redan 1681 af
Dryden i företalet till »Absalom and Achitophel»),
betecknade sålunda whig den hätske oppositionsmannen
emot konung och katolsk succession (Shaftesbury,
Russel), på samma gång som det innebar sympati
för parlamentsmakten och för religionsfriheten;
tory åter var namnet på tronens och högkyrkans
intolerante anhängare. Men whig-oppositionen gick för
långt. Den framkallade en tory-reaktion, som efter
Rye-House-konspirationen blef ensam herskande, och
whigs flydde undan förföljelserna till prins Vilhelm
af Oranien i Holland. Emellertid dref Jakob II:s
anfall på högkyrkan äfven flertalet af tories in i
oppositionens läger, och vid den stora revolutionen
1688, då prinsen af Oranien under namn af Vilhelm III
upphöjdes på Englands tron, var det endast en liten
tory-fraktion, som fortfarande bar Jakobs färger. De
öfrige slöto sig samman kring intoleransens banér
och blefvo nu gent emot whigs det fredsälskande
partiet, med sin kärna i landkyrkan och lågadeln,
medan jorddrottarna och affärsmännen voro whigs. –
Tiden från revolutionen till drottning Annas död
(1688–1714) var en tid af kastningar fram och åter i
partiernas historia. Whigs hade gjort revolutionen,
men deras pockande vänskap kändes konung Vilhelm
III besvärlig. Då han emellertid misslyckades att
stå öfver partierna, närmade han sig från 1693
afgjordt whigs och bildade af dem ett homogent
kabinett (Montague, Somers). Men från 1698 började
åter förändringar i tory-riktning. Drottning Anna
mottog (1702) tronen under en stark tory-reaktion och
lemnade den under en sådan, men under större delen af
hennes regering (till 1710) tillhörde makten whigs,
krigspartiet (Sunderland, Godolphin). Så vexlade
partierna. Men 1714, då Georg I af huset Hannover
besteg tronen, blefvo tories (Oxford,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfap/0263.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free