Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torlonia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
reste sig från toppen af väldiga
trapp-pyramider. Lemningar hafva bibehållit sig till
våra dagar inom Eufrats och Tigris’ flodområde,
och formen finnes återgifven på gamla assyriska
reliefplattor. Till detta slag af byggnader hörde
förmodligen det i bibeln omtalade Babels torn. Ett på
samma gång religiöst och estetiskt ändamål tjenade
likaledes de parvis ställda fasadtorn, pyloner
(se d. o.), som flankerade hufvudingången till de
egyptiska templen; så äfven muhammedanernas minareter
(se d. o.). Hos de klassiska folken (grekerna och
romarna) spelade tornbyggnaden ej någon rol inom den
religiösa arkitekturen. En stor betydelse erhöll den
deremot inom befästningsväsendet. Fyrkantiga,
tinnkrönta torn med platt tak afbildas ofta på
assyriska reliefer, der de flankera ingångarna
till fästena och på pilskotts afstånd höja sig
utefter murarna. Samma befästningssystem upptogs
af egypterna och i det hela äfven af de klassiska
folken, ehuru jämväl runda och halfrunda torn hos dem
förekommo. Lemningar af romerska fästningstorn hafva
bibehållit sig mångenstädes såväl uti Italien som
i de gamla romerska provinserna (Rom, Carcassonne
m. fl. orter). Af en afvikande och mera primitiv
art äro de på Sardinien befintliga tornlika
s. k. nuragherna (se d. o.), hvilka antagligen
äfvenledes varit afsedda för försvarsändamål. –
Medeltidens befästningskonst utgör en fortsättning
af den romerska, ehuru tornens hufvudformer vexla
liksom, ännu mer, deras dekorativa detaljer,
der sådana förekomma. Fästena utgöras stundom
af ett enda, rundt eller fyrkantigt torn eller
tornlik byggnad. Kring denna, »kärnan» (Fr. donjon,
T. burgfried), flocka sig mer eller mindre regelbundna
byggnadslängor, hvilkas sträckning vanligen rättat
sig efter den naturliga byggplatsens form. Längorna
förenas genom murar, och utefter dessa samt i hörnen
resa sig på pilskotts håll torn af olika styrka
och form (runda, fyrkantiga eller åttkantiga). Än
höja de sig direkt från marken, än hvila de på
utkragningar från hufvudmuren, »hängtorn», och de
kunna i båda fallen vara slutna eller bakåt öppna,
då de få karakteren af väldiga skärmar. Ofta äro
de upptill omgifna af en tinnkrans, stundom täckta
med låga, koniska eller pyramidala tak. Exempel på
medeltida fästen erbjuda i Sverige Helsingborgs
»Kärna», Kalmar slott, Örebro slott samt den
jämförelsevis väl bibehållna ringmuren kring Visby
med många olika tornformer. Svenska fästningstorn af
yngre datum äro bl. a. de af E. Dahlberg uppförda
tornen Göta lejon och Kronan vid Göteborg samt det
väldiga Fredriksborgstornet (1724–35) på Värmdön vid
Oxdjupet. – Bland typiska fästningstorn i nyare tid må
nämnas de s. k. martellotornen och maximilianstornen
(se dessa ord). Under de senaste årtiondena, då jernet
fått allt större användning i befästningskonsten,
har man äfven konstruerat pansartorn (se Pansar och
Pansarfartyg).
En särskild betydelse, likvisst af
öfvervägande estetisk karakter, har tornbyggnaden
erhållit inom den kristna kyrkliga byggnadskonsten,
företrädesvis i vestra Europa under medeltiden.
Tornen utgöra likväl ej någon väsentlig del af
kyrkan. Under den äldsta kristna tiden, å de gamla
basilikorna, saknades de helt och hållet. I Italien
liksom i den grekisk-katolska verlden hafva de aldrig
ansetts nödvändiga, och äfven i andra land hafva
många betydande kyrkobyggnader saknat hufvudtorn (så
ursprungligen Strengnäs och Linköpings domkyrkor
i Sverige), hvilket ännu ofta är fallet i fråga om
sockenkyrkor. Tornen uppfördes ursprungligen vid
kyrkorna dels för att inrymma de trappor, som ledde
upp till byggnadens vind eller högre belägna delar,
dels äfven för att i dem upphänga klockorna, hvilka
först på 800-talet synas hafva kommit i allmännare
bruk. Derjämte användes de till förvaringsrum för en
del af kyrkans tillhörigheter och på sina ställen
jämväl som försvarsverk. Deras plats i förhållande
till den egentliga kyrkobyggnaden var i början
obestämd, så öfver hufvud alltid uti Italien,
der klocktornet, »kampanilen», ej sällan är en
fristående byggnad liksom våra klockstaplar vid
en del kyrkor. Detta är ännu fallet med några af
de förnämsta helgedomarna uti Italien (S. Marco i
Venezia, dômen i Pisa, dômen i Florens). Norr om
Alperna blefvo deremot tornen efter hand en om icke
oumbärlig, dock i regeln önskvärd prydnad för hvarje
ansenligare kyrkobyggnad. Hufvudtornen erhöllo
dervid sin gifna plats vid den vestra gafveln,
vare sig ensamma eller parvis, och ingingo såsom
ett väsentligt moment i kyrkornas fasadbildning. I
rikare anläggningar ökades tornens antal. Jämte
fasadtornen förekomma smärre torn i vinklarna mellan
koret och tvärskeppet; en s. k. takryttare eller
ock en kupol höjer sig öfver midtqvadraten, och små
tornspiror afsluta sträfpelarna uppåt. Betäckningen
är vexlande. Under den tidigare romanska perioden
nyttjades enklare former, såsom den koniska eller
den pyramidala, ja äfven kroppåstak mellan två
gafvelröst, t. ex. i trappgafvelbyggnader. Under
det senromanska skedet och, ännu mer, under gotikens
herravälde älskade man de höga, smärta, stundom
genombrutna spirorna, hvilka ej sällan vid basen
omgifvas af smärre spiror eller på midten med en
krans af sådana. Det är denna mångfald af torn å
kyrkor eller kring borgar och stadsmurar, som ger
de medeltida städerna (t. ex. Nürnberg, Visby)
en god del af deras pittoreska utseende. – För
renaissancen, som mycket hemtade sina förebilder på
arkitekturens område från den klassiska forntiden, var
tornbyggnaden strängt taget ett främmande, t. o. m,
ett barbariskt element. I renaissancens fädernesland,
Italien, fick den ej häller någon vidsträcktare
användning vare sig vid palatsbyggnader eller å
kyrkor. Kupolen blef der älsklingsformen. Deremot
bibehölls den och användes med förkärlek i det öfriga,
af renaissance-bildningen påverkade Europa. De höga,
resliga tornspirorna förekomma under både 1500- och
1600-talen gerna å kyrkorna, ehuru man söker lägga in
mera lif och rörelse i deras linier och sammansätter
dem af flere på hvarandra följande in- och utsvängda
delar. Likaså ingå tornen som ett väsentligt element
i 1500-talets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
