Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torlonia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgifvandet af disputationen Fragmenta libri Husn
el-muhâdhara (partes l–5, 1834–35, behandlande
Egyptens historia af Sûjûti), docent i arabiska
literaturen. Under de tvänne följande åren
fortsatte T. sina studier i Tyskland, Holland,
England och framförallt i Frankrike, der han
studerade arabiska, persiska och turkiska under
ledning af samtidens berömdaste lärde, de Sacy,
Quatremère och Jaubert. Återkommen till Sverige,
blef han 1838 lidénsk amanuens vid Upsala bibliotek
och började nu en författareverksamhet, som i omfång
och betydelse för den arabiska literaturen icke i
Sverige haft sin like. Från akademiska tryckeriet
i Upsala utgingo följande arbeten med arabisk text
efter handskrifter och med latinsk öfversättning:
Ex Ibn-el-Vardii libro Margarita mirabilium
etc. (partes l–17, 1835–42; äfven under titel
Fragm. libri Margar. mirab., del 1 1835, del 2 1839);
Ibn Abi Zer’ . . . primordia dominationis murabitorum
(1839; i Upsala Vet. soc:s handl., del XI); Ibn
Khalduni narratio de expeditionibus francorum
in terras islamismo subjectas (1840; dersammast.,
del XII); Annales regum Mauretaniae ab Ibn Abi Zera
conscriptae (2 dlr 1843–46). Jan. 1842–Nov. 1843
förestod T. den efter Sjöbring lediga professuren
i österländska språk och utgaf som specimen
för denna plats De linguae aramaeae dialectis
(partes 1, 2, 1842); men, oaktadt han erhållit
första förslagsrummet, förbigicks han vid platsens
tillsättande af docenten Tullberg, hvilken var
honom lika underlägsen i arabiska som öfverlägsen i
syriska. Väl erhöll T. kort derefter, 1844, den efter
Lindgren lediga adjunkturen i österländska språk;
men då vidare befordran på den lärda banan syntes
stängd, ämnade han utbyta denna mot den presterliga,
disputerade 1845 för pastoralexamen med afhandlingen
De principiis Scripturae Sacrae interpretandae ad
placita reformatorum revocatis och prestvigdes
straxt derefter. Men genom dåvarande kanslerens,
sedermera Karl XV:s, ingripande bevarades han åt
vetenskapen och utnämndes 1847 till e. o. professor i
sitt ämne vid Lunds universitet. 1850 efterträdde han
Bolméer som ordinarie professor i österländska språk
och verkade sedan oafbrutet i Lund som lärare och
författare ända till sin död, d. 6 Sept. 1877. Från
prestämbetet hade han tagit afsked 1861. För sina
vetenskapliga arbeten gjorde han under åren 1856,
1863 och 1865 utländska resor till olika land och
studerade de rika orientaliska handskriftsskatterna i
Paris’, Londons och Berlins bibliotek. De betydande
samlingar af sådana handskrifter vårt land eger i
Upsala och Lund blefvo först af T. vetenskapligt
ordnade och beskrifna i tvänne utförliga arbeten:
Codices arabici, persici et turcici bibliothecae
regiae universitatis upsaliensis (1849) och
Codices orientales bibl. reg. univ. lundens. cum
supplem. (partes 1–6, 1850–53). Äfven på ett annat
specialfält riktade T. sin vetenskap ur Sveriges
skattkammare. De utomordentligt många i svensk jord
funna österländska mynten undersöktes och tolkades
af honom redan tidigt med en noggranhet och ett
skarpsinne, som gjorde hans namn ryktbart
i hela Europa (om hans hithörande arbeten se Kufiska
mynt). Med Vetenskapsakademiens pris belönades
hans öfvers. af Koranen (1874), som ehuru ej fullt
tillfredsställande – någon egentlig stilistisk
talang för sitt modersmål egde T. icke – dock »är
bättre än hvad till och med den tyska literaturen
kan uppvisa» (Tegnér). Men T:s förnämsta verk,
vid sidan af Schlyters landskapslagar det största
och vigtigaste den svenska filologien frambragt,
och hvarpå han arbetade i mer än 20 år, var hans
med mångårigt statsunderstöd utgifna Ibn-el-Athiri
chronicon, quod perfectissimum inscribitur (Upsala
och Leiden, 1851–76; 12 dlr med 5,300 sid. arabisk
text och 2 bd suppl. och indices med mer än 23,000
namn), en verldshistoria från Adam och Noak till år
1230 e. Kr., som utgör en outtömlig källa af fakta
rörande muhammedansk historia och kultur. Af en
tillämnad fullständig öfvers. hann T. icke utgifva
mer än Ibn-el-Athirs chrönika, elfte delen (partes
1–41, 1850–53; äfven särsk. häft. I, II, 1851–53)
och Ibn-el-Athirs berättelse om arabernas eröfring af
Spanien (1865; progr.). Äfven åt ett annat vigtigt
historiskt verk egnade T. ett betydande arbete. I
Lunds bibliotek förvaras ett fullständigt manuskript
till en edition af Mirkhonds stora persiska historia,
utarbetadt af T. efter handskrifter i Upsala, Lund
och Stockholm, men deraf hann han utgifva endast
Mirkhonds berättelse om Askaniernas konungaätt i
Persien (1863; progr.). Dessutom skref T. större och
mindre uppsatser i »Zeitschr. d. deutsch. morgenl.
ges.», »Revue numism. Belge», »Revue
archéol.» »Sv. litteraturfören:s tidskr.»,
»Frey», »Eos», program m. fl. T. var ledamot af
Vitt. hist. o. ant. akad. (1842), Vet. akad. (1870)
och en mängd utländska vetenskapliga samfund. – T. var
en fint och mångsidigt bildad man, särskildt berömd
som qvick berättare, och hans gästfria, vänsälla
hem var en kär samlingsplats för både lärare och
lärjungar. Men hans stora vetenskapliga betydelse
var i allmänhet föga känd af hans landsmän. Han var
dock Sveriges förnämste arabist och en auktoritet
af första rang på den orientaliska numismatikens
område. Träffande har hans lifsgerning skildrats af
hans främste lärjunge i följande ord: . . . »en af
vårt lands berömdaste lärde, som under en lång och
verksam lefnad troget hållit vetenskapens brännspegel
upp mot ’ljuset från Österland’ och med stadig hand
bragt dess strålar att lysa öfver olika områden af
Orientens och Occidentens historia». Med liknande
uttryck af odeladt erkännande betecknas hans arbeten
hos Dugat: »Histoire des orientalistes», (1868).
H. A.
Tornbüren. Se Dornbirn.
Torndyfvel. Se Tordyfvel.
Torne. Se Torn, bot.
Torne elf (Torneå l. Tornioelf), F. Tornion joki,
upprinner ur det stora Torne träsk, Norrbottens län,
och förenar sig efter ett sydöstligt lopp af mer än
215 km. straxt s. om Kengis bruk och vattenfall med
Muonio elf, hvarefter den förenade floden i sydlig
riktning bildar gräns mellan Finland och Sverige. I
sitt öfre lopp och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
