Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torskfiskar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fortplanta sig. Vid tillväxande ålder gifver torsken
sig till hafs, hvarest han håller sig på de stora
bankarna ute på djupet. Han är en glupsk roffisk,
hvilken såsom äldre hufvudsakligen lefver af fisk och
ofta följer sillstimmen. Den yngre torsken äter utom
fisk äfven hvarjehanda mindre hafsdjur, och stundom
finner man i dess mage äfven tång, förmodligen slukad
tillsammans med de nämnda hafsdjuren. Om torskens
ekonomiska betydelse se Torskfiske. R. L.
Torskfiskar, Gadidae, zool., en familj af de
mjukfeniga fiskarnas ordning. Hithörande fiskar
tillhöra den afdelning af nämnda ordning, hvars arter
sakna s. k. luftgång hos simblåsan. Kroppen är mer
eller mindre långsträckt, med små fjäll samt 1–3
ryggfenor och 1–2 analfenor. Bukfenorna sitta framom
bröstfenorna. Gälöppningarna äro stora och gälhinnorna
ej fästa vid gälnäset. Familjen omfattar omkr. 90
arter, delade på några och trettio slägten. De flesta
tillhöra den norra och den tempererade zonen samt äro
hafsfiskar; endast två eller tre slägten förekomma
i sött vatten. I Skandinavien förekomma 8 slägten:
torskslägtet (Gadus), kummelsl. (Merluccius),
långesl. (Molva), lakesl. (Lota)
bartelsl. (Phycis), skärlångesl. (Onos),
paddtorsksl. (Raniceps) och lubbsl. (Brosmius).
R. L.
Torskfiske. Torsken har en vidsträckt utbredning inom
de nordligare trakterna af såväl Gamla som Nya verlden
och uppträder flerestädes i betydlig mängd samt
gifver anledning till de största och mest omfattande
fisken, täflande med och öfverträffande sjelfva
sillfiskena. I Sverige äro väl dessa sistnämnda i
värde och betydelse öfverträffande torskfisket,
men i Norge äro torskfiskena af öfvervägande
betydelse. Torskfiskena vid Newfoundland äro
de största och mest omfattande torskfisken, som
någonstädes drifvas. – Vid Sveriges kuster förekommer
torsken ingenstädes i sådan mängd, att den gifver
anledning till något egentligt stort fiske; men
torskfisket är såväl vid vestra som vid syd- och
östkusten af Sverige ända upp i mellersta delarna
af landet ett ganska afsevärdt och, till följd af
redskapens billighet, lönande kustfiske, som drifves
så godt som hela året, särskildt under mellantiderna
för öfriga fisken. För vestkusten äro uppgifterna
för torskfiskets afkastning sammanförda med dem för
andra fisken (i Bohus län med det s. k. bankfisket och
»vinterfisket»), så att torskfångsten ej kan särskildt
uppgifvas. Det skånska torskfiskets värde var under
åren 1883–85 i medeltal omkr. 140,000 kr. årligen,
Blekings omkr. 50,000 samt Gotlands omkr. 80,000;
för torskfisket längre uppåt kusten saknas uppgifter,
men dess betydelse är der mindre. Det idkas med
ref (vestkustens »backor») och handsnöre samt på
åtskilliga ställen med not och nät. Den torsk, som ej
säljes färsk, saltas till »kabeljo» (se d. o.) eller
lakesaltas (östkusten). Vid de danska och de tyska
kusterna drifves torskfisket väsentligen på samma sätt
och i samma omfång som i Sverige. – I Norge deremot
idkas, såsom bekant, ett af de största torskfisken i
verlden. Torsken stiger der årligen från hafvet in mot
kusten i oerhörda stim för att leka. Han fiskas
visserligen långs hela kusten, men det stora
torskfisket eger rum egentligen på tre kuststräckor,
nämligen i Finmarken, vid Lofoten och vid Söndmöre
ned till udden Stat. Det största och mest ryktbara
fisket är det vid Lofoten. Der visa torskstimmen sig
på utsidan af öarna (»Vesteraalen») redan i Dec.,
gå sedan genom sunden mellan de sydligaste öarna,
Röst m. fl., och intränga i fjorden innanför öarna,
hvarest det egentliga fisket efter torskens »indsig»
vanligen börjar i Febr. och fortfar till midten af
Mars, aftagande till in i April, hvarefter något fiske
drifves äfven under torskstimmens vandring tillbaka ut
i hafvet (»udsiget») ända till slutet af sistnämnda
månad. Utom den fasta befolkningen samlas dit en
mängd fiskande från andra trakter af landet. Antalet
fiskande vexlar mellan 25–30 tusen (med 7,780 båtar
under bästa fisketiden 1888). Redskapen utgöras dels
af handsnöre (»dybsagn»), det ursprungligaste, numera
endast af de fattigaste begagnade redskapet, linor
(backor, långref), hvarmed minst halfva antalet båtar
utrustas, samt garn, det sistnämnda ett jämförelsevis
nyare redskap, som faller sig dyrbarare, men gifver
god fångst, särskildt de år, då torsken är mera fet
och derför ogerna tager på agn (sill, musslor och
torskrom). Under den kalla och stormiga årstid,
då detta fiske drifves, hindras detsamma ofta flere
dagar i rad af väderleken, och vissa år är antalet
förlisningar och omkomna fiskare ej obetydligt. För
att hålla ordning finnes särskild af staten förordnad
polis, hvilken äfven eger bestämma ordningsregler
vid utseglingen m. m. Den vid Lofoten uppfiskade
qvantiteten har i medeltal under åren 1874–88
utgjort 24,820,000 stycken. Ungefär samtidigt med
Lofotenfisket går torsken äfven in på bankarna
vid Finmarkens kuster för att leka och gifver då
anledning till fisket derstädes, hvilket dock är af
mindre betydelse. Det största fisket i Finmarken
är det s. k. »loddefisket», som försiggår de år,
då loddan (se d. o.) i ofantliga stim kommer in mot
land, förföljd af torsken och dennes samslägtingar
samt hvalar och måsar m. fl. sjöfoglar. Med loddan
såsom agn fångas vid kusten från 69:de breddgraden
till Nordkap en ganska betydlig mängd torsk. Antalet
tillströmmande fiskare är äfven der rätt stort
(åren 1883–87 9–12 tusen), och fångstqvantiteten
utgjorde 8,680,000 stycken år 1888. Det tredje stora
torskfiskedistriktet i Norge är kuststräckan från
Trondhjemsfjorden till udden Stat, hvarest 30–35
km. från land ligga flere rika fiskebankar. Tiden och
sätten för fiskets bedrifvande äro der desamma som vid
Lofoten. Fisket idkas, liksom der, från öppna båtar,
ehuru af en annan typ, samt är nästan farligare och
mödosammare än vid Lofoten, der man har mera skydd
mot öppna hafvet. Antalet båtar och fiskande utgjorde
i Söndmöre och Nordmöre resp. 1,107 och 5,303 år 1888,
och årliga fångsten vexlade under åren 1883–88 mellan
3 och 10 mill. stycken. Hela norska torskfångsten
utgjorde åren 1866–88 i medeltal 51 1/2 mill. stycken
årligen, hvartill komma lefver och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
