Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Toskansk ordning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppsöka i dy eller vatten. De lefva i engifte. Hit
höra följande svenska vadareslägten: Tringa,
Phalaropus, Machetes, Numenius, Limosa, Actitis
och Totanus. L-e.
Totanini. Se Mellansnäpporna.
Totanus, mellansnäppslägtet, zool., hör till
de snäppartade foglarnas familj (Totanidae,
se ofvan). Slägtet finnes närmare beskrifvet i
art. Mellansnäppslägtet. Om de i Sverige förekommande
arterna af detsamma se Gluttsnäppan, Gropsnäppan,
Kärrsnäppan, Rödbenan och Strandryttaren.
Totemism, en för åtskilliga vilda folkstammar
utmärkande, egendomlig uppfattning af menniskans
samband med naturen jämte denna uppfattnings inverkan
på deras religiösa och sociala förhållanden. Uttrycket
är bildadt af totem, ett indianskt ord af
chippeway-munarten, hvilket betyder en klass af
föremål, som af vilden betraktas med vidskeplig
vördnad, i det han tror, att mellan honom och hvarje
exemplar af denna klass ett nära och särskildt
samband förefinnes. Till skilnad från fetischen, som
utgöres af ett individuelt föremål, är totem alltid
en hel klass af föremål, vanligen ett djurslägte
(t. ex. björn, buffel, örn, bäfver, lax, krokodil,
känguru). Totem tros beskydda menniskan, och denna
gengäldar sin tacksamhetsskuld genom att icke döda
eller äta totem (om denna är ett djur) o. s. v. Bland
de vildar, hos hvilka totemism är rådande, har hvarje
stam (eller rättare sagdt hvarje stamafdelning) en
gemensam, ärftlig totem, efter hvilken män och qvinnor
uppkalla sig. De tro sig i döden åter blifva ett med
sin totem (l. stamfader). Man nyttjar totembilden
såsom bomärke, tatuerar den på kroppen, inristar den
på vapen, kanoter o. s. v. Hos flere stammar är det
förbjudet att röra totem, att se åt den eller att
nämna dess namn annat än genom omskrifningar. Äter
man af totem, tros det förorsaka sjukdom, sårnader,
t. o. m. död. – Ett utmärkande drag för totemismen
är, att den föreskrifver exogami. d. ä. giftermål
utanför stamafdelningen, samt belägger brott deremot
med dödsstraff. Hos de flesta australiska och
nordamerikanska stammar ärfva barnen sin moders
totem. Af vida mindre betydenhet än stamtotem är
den bland australerna dyrkade särskilda totem för
hvartdera könet inom stammen, så ock den icke ärftliga
totem, som (bland indianstammar) hvarje individ
skaffar sig uteslutande för eget behof. – Totemismen
är allmänt rådande bland Australiens infödingar, på
Samoa-, Viti- och Salomonöarna samt Nya Hebriderna,
i Nord-Amerika bland alla indianstammar ö. om
Klippbergen samt på nordvestkusten, i Syd-Amerika hos
åtskilliga stammar, bl. a. patagonerna, i Afrika
i Senegambien och Asjanti, på Guldkusten samt hos
kafferfolken hereró och tsjuana, i Asien hos många
stammar i Bengalen, bland jakuter och altaier i
Sibirien samt infödingarna på Formosa. Hos de forne
egypterna var totemism med visshet rådande, troligen
ock hos semiter, greker och latiner. Jfr J. G. Frazer:
»Totemism» (1887).
Tóth. 1. Kálmán T., ungersk skald, f. 1830, d. 1881,
vardt högeligen folkkär genom sina vissamlingar,
burna af en folkligt fosterländsk ton och frisk
hjertlighet. Han hade äfven framgång med några
dramer. T. uppsatte 1860 det omtyckta skämtbladet
»Bolond Miska» (Tokrolige Michael). Han vardt
1860 medlem af Kisfaludysällskapet och 1861 af
ungerska vetenskapsakademien. – 2. Edvard T., ungersk
dramatiker, f. 1844, d. 1876 såsom teaterdiktare vid
nationalteatern i Budapest, är den bäste uppodlaren af
det ungerska folkdramat. Hans pjeser utmärka sig för
originel uppfinning, lifssanna figurer och poetiskt
språk. Bland dem må nämnas A falu ros za (Bytiggaren)
och A kintornás családja (Positivspelarens familj).
Totilas. Se Östgoterna.
Totis (Magyar. Tata), stor köping i ungerska
komitatet Komorn, vid en liten biflod till
Donau och jernvägen mellan Budapest och
Raab. 10,291 innev. (1880). Slott, tillhörigt
grefve Esterhåzy. Piaristkollegium jämte
gymnasium. Svafvelkällor. Marmorbrott. Liflig
industri. I trakten hafva romerska fornlemningar
anträffats.
Totleben (Todleben), Frans Edvard Ivanovitj, grefve,
rysk ingeniörgeneral och härförare, född 1818 i
Mitau, genomgick ingeniörakademien i Petersburg och
anställdes 1836 som ingeniörofficer i ryska armén. Han
utmärkte sig i fälttågen i Kaukasus och deltog 1853–54
såsom öfverstelöjtnant i Donau-fälttåget, hvarunder
han en tid ledde operationerna mot Silistria. Hans
förnämsta bragd är försvaret af Sevastopol på Krim
(Sept. 1854–Sept. 1855), der han till största delen
under fiendens ögon skapade de befästningslinier,
som gjorde det möjligt för ryssarna att utkämpa en
ibland de längsta och ärorikaste försvarsstrider
krigshistorien känner. Under Krimkriget befordrades
T. till generalmajor (1855), och efter dess slut
utnämndes han till generallöjtnant (1860). Såsom chef
för ingeniördepartementet i krigsministeriet (1859),
stabschef (1861) och biträde åt generalinspektören
öfver ingeniörkåren, storfurst Nikolaus (1863),
utvecklade han en storartad verksamhet vid de ryska
fästningarnas ombyggnad. Särskildt äro Kronstadts nya
befästningar hans verk. Ehuru 60 år gammal, tog han
verksamt del äfven i 1877–78 års turkiska krig. Sedan
ryssarna tre gånger blifvit tillbakaslagna af Osman
pasja utanför Plevna, tillkallades T. (Sept. 1877)
och tog ledningen om hand med den påföljd, att Osman
pasja d. 10 Dec. s. å., fullständigt instängd af
T., kapitulerade med turkiska rikets stridbaraste
armé. Under det följande året förde han högsta befälet
öfver de ryska trupperna i Turkiet. 1879 utnämndes
T. till generalguvernör i Odessa och grefve samt 1880
till befälhafvare i Vilnas militärdistrikt. Efter
långvarigt lidande afled han i bad Soden (nära
Frankfurt a. M.) 1884. Han ligger begrafven i
Sevastopol. T:s verksamhet inskränkte sig icke ensamt
till det militära området. Ryssland har t. ex. honom
att tacka för sina första jernvägar. 1864–72
utarbetade han ett 5 bd starkt, värdefullt verk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
