Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trabezon, Trebisond Tirabzon - Trach, Joh. Se Draconites - Trachea. Se Luftstrupe och Trakéer - Trachenberg - Tracheotomi. Se Laryngotomi - Trachinus. Se Fjärsing-slägtet - Trachis l. Trachin - Trachypteridæ - Trachyt. Se Trakyt - Tracien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prakt, hofvet för sin lyx och sitt omständliga
ceremoniel, men det var äfven en härd för intriger
och immoralitet. Kejsarna voro gynnare af konster och
vetenskaper, och staden gästades af många lärda män
och pryddes med praktfulla byggnader. Kejsaredömets
historia är skrifven af Fallmerayer: »Geschichte des
kaiserthums von Trapezunt» (1827).
Trach, Joh. Se Draconites.
Trachea. Se Luftstrupe och Trakéer.
Trachenberg, stad i preussiska regeringsomr. Breslau
(Schlesien), n. om staden Breslau, vid jernvägen
Stargard–Posen–Breslau. 3,571 innev. (1885). Slott,
tillhörigt furst von Hatzfeld och bekant genom
konferenserna d. 9–12 Juli 1813. Der möttes kejsar
Alexander af Ryssland, konung Fredrik Vilhelm
III af Preussen och kronprinsen Karl Johan af
Sverige, hvilka bl. a. uppgjorde planen för
fälttåget mot Napoleon. Denna plan affattades i
ett s. k. konferensprotokoll, som undertecknades af
de för tillfället tjenstgörande svenske, ryske och
preussiske generaladjutanterna, grefve G. Löwenhjelm,
furst Volkonskij och frih. von dem Knesebeck.
Tracheotomi. Se Laryngotomi.
Trachinus. Se Fjärsing-slägtet.
Traehis l. Trachin, en inom det lilla
forngrekiska landskapet Malis i sydligaste
Tessalien belägen stad med tillhörande område,
enligt sagan grundlagd af Herakles, som en
tid hade sitt residens derstädes. Helt nära
derintill anlade spartanerna (427 f. Kr.) en
ny stad, med namnet Herakleia, till skilnad
från många andra städer af samma namn betecknad
såsom »H. i Trachis» eller det »Trachinska H.»
A. M. A.
Trachypteridae Günther (Taenioides Cuv.), zool.,
»bandfiskar», en fiskfamilj af taggfeningarnas
ordning. Hithörande fiskar utmärka sig genom
långsträckt, från sidorna bandlikt hoptryckt
kroppsform, en enda, lång ryggfena, ingen eller snedt
uppstående stjertfena, mjuk, porös benbyggnad samt
öfver hufvud den spröda, bräckliga kroppsbeskaffenhet,
som är vanlig hos djupvattensfiskar, till hvilka
samtliga hithörande egendomliga fiskarter äro att
hänföra. Endast tre slägten äro kända. Af dessa höra
två till Skandinaviens fauna, nämligen Trachypterus
och Regalecus, af hvilka det sistnämnda slägtets arter
hafva, det förstnämndas åter sakna tänder. Af slägtet
Trachypterus finnes i våra nordiska haf en art,
T. arcticus, af norska fiskare kallad sölvkveiten,
som en och annan gång efter starka stormar träffas
vid norska kusten, hufvudsakligen i Nordlanden och
Finmarken, uppdrifven i land eller på grundare
vatten. Der blir den, liksom följande art och
djupvattensfiskar i allmänhet, till följd af den
starka minskningen i det tryck, som vattnet på stora
djup utöfvar, alldeles redlös samt ytterst bräcklig
att handtera, hvarför hela och oskadade exemplar
sällan eller aldrig erhållas. På Island kallas den
vogmäri och på Färöarna vaagmær. I Sverige har denna
fisk anträffats en gång vid Helsingborg och en gång
i Bohus län. Sölvkveiten når en längd af inemot 3 m.,
har kroppen baktill mot stjertfenan starkt
afsmalnande och nämnda fena snedt ställd mot kroppens
längdriktning. Stjertfenan (en enda) sträcker sig
långs nästan hela ryggsidan; framtill, åtminstone
hos yngre, är den försedd med några långa fenstrålar,
som bilda liksom en särskild nackfena. Hos ynglet af
en närstående art har man funnit dessa fenstrålar
utvecklade till långa bihang, väl tre gånger
öfverstigande hela kroppslängden. Förmodligen
eger liknande förhållande rum med sölvkveitens
yngel, hvilket man ännu ej känner. Färgen är
på sidorna silfvergrå, rygg- och stjertfenan
röda. – Slägtet Regalecus utmärker sig genom
ännu mera långsträckt kroppsform, icke så starkt
afsmalnande bakåt. Ryggfenan är lång. Bukfenorna
utgöras af en enda lång stråle; stjert- och analfena
saknas. Hithörande fiskar äro ännu för litet kända,
för att man skulle kunna afgöra om de olika formerna
äro arter eller blott olika utvecklingsstadier. De
hafva, liksom djupvattensformer i allmänhet,
vidsträckt utbredning. I de nordiska hafven
är endast en art funnen, nämligen sillkungen
(N. sildkongen, silttusten), R. glesne Ascanius
(Gymnetrus Grillii), som några få gånger anträffats
i Norge och en gång i Bohus län. Han är den största
af familjens arter och når en längd af inemot 6
m. (det i Bohus län 1879 påträffade exemplaret mätte
något öfver 7,5 m.). Färgen är silfverglänsande,
med några mörka tvärband; fenorna äro röda.
R. L.
Trachyt. Se Trakyt.
Tracien (Grek. Thrake l. Threke, Lat. Thracia)
är en geografisk benämning, som under olika
tider haft mycket olika betydelse. I äldsta tid
förstodo grekerna dermed allt land n. om Grekland
och Egeiska hafvet utan att göra sig närmare reda
för dess begränsning mot öfriga väderstreck. Äfven
Macedonien räknades sålunda till T. Längre fram
inskränktes namnet T. till det landområde, som
begränsades af Illyrien i v., Macedonien, Egeiska
hafvet, Hellesponten, Propontis (Marmorasjön) och
Bosporen i s., Svarta hafvet i ö. och Ister (Donau)
i n., hvaremot trakterna n. om Donau räknades till
Skytien. Vid landets besittningstagande af romarna
bibehölls namnet T. endast för den sydöstra delen
s. om Haimos (Balkan), hvaremot allt det öfriga
kallades Moesia. Bland de många bergskedjor, hvilka
fylla större delen af landet, äro de förnämsta det
nyssnämnda Haimos (Haemus, Balkan) och det derifrån
mot s. och s. ö. utgrenade Rhodope (nu Despoto
Dag). I sydvestligaste delen utmed kusten låg det
i forntiden för sina rika guld- och silfvergrufvor
berömda berget Pangaios. Hufvudfloder äro Hebros
(nu Maritsa) och Nestos (nu Mesta l. Karasu),
under en tid gränsflod mot Macedonien. T. ansågs af
grekerna i det hela vara ett ofruktbart land med kallt
och sträft klimat. Af skalderna betecknades det såsom
nordanvindens hemland. Detta gäller dock ej om den
södra kuststräckan, hvarest grekerna redan tidigt med
förkärlek slogo sig ned och grundlade många kolonier,
såsom Abdera, Dikaia, Mesembria och Ainos vid Egeiska
hafvet, Perinthos och Selymbria vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
