Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Traeger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock med öfvervigt åt det goda; men genom något
felsteg bereder den sitt öde och störtar från lycka
till olycka i och med den förändring i handlingen,
som kallas »peripeti», lyckoomkastning, hvilken
inom tragedien icke kan vara mera än en, nämligen
den nyss nämnda, från lycka till olycka. Detta var
Aristoteles hufvudlära beträffande det tragiska. –
Under medeltiden, då Aristoteles för öfrigt var så
känd och uppskattad som filosof, behöfdes ej hans
poetik, ty man egde ingen strängt formad dramatisk
konst. Tragedi kallades helt enkelt en berättelse med
sorglig utgång. Men med renaissancen, då humanisterna
började åter väcka till lif och skalderna att i
modern form rekonstruera de gamles dramatik, blef
äfven Aristoteles’ lära om tragedien upptagen och
dels teoretiskt behandlad i skrifter om poesien, dels
praktiskt tillämpad af dramaturgerna, i Italien från
början af 1500-talet, i England och Frankrike från
midten af samma århundrade. Det land, som fick största
betydelse vid denna pånyttfödelse af den antika
tragedien, blef Frankrike, genom den fast utbildade
formens inflytelse på det öfriga Europa; och dess
förste store tragöd under 1600-talet, som inledde dess
klassicitets blomstring, Pierre Corneille, blef också
den förste, som teoretiskt sökte lämpa Aristoteles’
lära för den nya dramatiken. Han gick dervid så
tillväga, att han först skref dramer i klassisk stil
under 50 års tid, och sedan nedskref han sin teori,
d. v. s. den uppfattning af Aristoteles, efter hvilken
han hade arbetat. »Je hasarderai quelque chose sur
cinquante ans de travail pour la scène», yttrar han
i sin discours »De l’utilité et des parties du poëme
dramatique». I denna afhandling visar han tydligt huru
han missförstått Aristoteles. Han har först och främst
gjort fruktan till en särskild, från medlidande
skild affekt, så att tragedien den ena gången
skulle kunna väcka endast fruktan utan medlidande,
en annan gång medlidande utan fruktan. Vidare har
han i sammanhang dermed öfversatt Aristoteles’
»fobos» (fruktan) med det franska »terreur»
(skräck eller fasa), hvilket ock haft inverkan på
hans stycken. Hans karakterer hafva blifvit typer för
ensidiga själsegenskaper och derigenom omenskliga:
de ädla hafva blifvit öfvernaturliga, de onda gjorts
till odjur i menniskogestalt. De hafva stelnat
till abstrakta schemata för dygder eller brott,
och derför kan den ena verka blott fruktan eller,
rättare, »terreur» (Prusias, Phocas, Cléopatre),
den andra blott medlidande (martyren Polyeucte). Det
grundfalska i åsigten är klarligen ådagalagdt af
Lessing i »Hamburgische dramaturgie» (75:te och 76:te
styckena), och det följer äfven af sig sjelf ur
ofvan anförda bestämning af begreppen fruktan och
medlidande, sådan den framställdes af Aristoteles. Det
är särskildt den senare formen, medlidandets, som
blifvit förblandad med det tragiska sjelf. Om man
kan inrätta det så, menar Corneille, att den dygdige,
som lider, uppväcker mera medlidande för sin person än
motvilja mot den, som är lidandets upphof, då skulle
man utan betänkande kunna framställa den
dygdigaste menniska i oförvållad olycka. Denna form, som
fått inom estetiken den särskilda benämningen »det
negativt patetiska», emedan dess karakter består i
ett resigneradt, tåligt uthärdande på martyrens vis
af ett oförskyldt lidande, hvilket snarare är en
art af det sublima än af det tragiska, återfinnes
oftast hos moderna efterbildare af antiken, utom
hos Corneille exempelvis hos Schiller i hans senare,
efter antiken bildade dramatiska diktning; och den
har för sig ett sken af berättigande: oskulden kan
och måste ibland framställas lidande, såsom i verkliga
lifvet ofta är fallet, och det negativt patetiska har
en plats i tragedien, men endast såsom öfvergående
moment. Det kan icke ställas lika med det tragiska,
ty detta skulle, såsom redan är påpekadt, såra den
sedliga känslan; men tragikens hjeltar, det vill
säga de poetiska mönsterbilderna af menniskoandens
förhäfvelse och deraf härflytande fall, hafva
ofta dermed att de förbrutit sig på oskulden rågat
skuldens bägare, så att den flödat öfver, och
dermed har omkastningen i deras öde varit gifven
(så i många fall hos Shakspere: Othello, Macbeth,
Richard III, King John). – Den franska klassiciteten
hade sålunda en oriktig uppfattning af det tragiska
sjelf i dess kärnpunkt, den sjelfförvållade skulden
såsom grund till lidandet, och äfven af den tragiska
karakteren. Men detta fel dela Corneille och hans
riktning delvis med grekerna, med Aristoteles sjelf
och hans tolk Lessing. I afseende på karakteren
hafva grekerna haft förmåga att skildra den i många
skiftningar och Aristoteles att abstrahera sunda
regler från deras dramatik – likasom Lessing att
restaurera den rätta åsigten om och uppfattningen af
bägge –, medan fransmännen genom oriktig uppfattning
af bägge vridit hela byggnaden på sned. Men det
fins något, som ligger ännu djupare, nämligen den
tragiska handlingens sammanhang med karakteren:
den skall liksom springa fram ur karakteren, icke
bero af yttre omständigheter; den skall vara ett
verk af fri sjelfbestämning, icke af yttre bud,
vare sig i form af öde, såsom hos grekerna, eller af
konventionella, med ödesbegreppet jämförliga åsigter
om kärlek, om heder och ära, om sonlig lydnad och
undersåtlig pligt, såsom hos spaniorerna och efter
dem hos fransmännen. Allt sådant är ödestragik, deri
menniskan är ofri, i motsats till den äkta tragiken,
som är frihetstragik, der menniskan skildras såsom
sjelf skulden till sitt öde. För grekerna med deras
föreställning om menniskans beroende af »moira» (ödet)
måste – oaktadt deras åsigt om skulden såsom beroende
på »hybris» (öfvermod, förhafvelse) – ödestragiken
nödvändigtvis blifva höjdpunkten, och deras »moira»
var dock intet annat än förnuftets egen begränsning
och måttbestämning för den enskilda karakterens
verkningsvidd, men en begränsning, hvilken fattades
såsom en yttre, både gudar och menniskor betvingande
makt. Af denna åskådning är grekernas dramatik en
trogen spegel, och af denna dramatik är Aristoteles’
poetik ett troget abstractum. Men hvad som dugde för
grekerna dugde ej för moderna menniskor, hvarjämte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
