Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Treitschke ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han emellertid lemnat, då de öfriga franska
sändebuden der mördades. Den 14 Maj 1798 blef
T. medlem af direktoriet, men utstöttes derur
genom en parlamentarisk statskupp d. 30 Prairial
år VII (d. 18 Juni 1799). Under konsulatet och
kejsaredömet slöt han sig till Napoleon, blef
president i appellationsdomstolen i Paris och
medlem af conseil d’état samt inlade betydande
förtjenster om det stora af Napoleon åvägabragta
lagstiftningsarbetet. Napoleon upphöjde honom i
grefligt stånd. Död 1810. S. B.
Treitschke, Heinrich
Gotthard von, tysk historiker och publicist, f. 1834
i Dresden, föreläste såsom docent i Leipzig (sedan
1858) först i statsvetenskapliga, senare i historiska
ämnen och utnämndes 1863 till e. o. professor i
Freiburg (Baden). Kort före utbrottet af kriget
1866 afsade han sig dock denna syssla, till följd
af det då mellan Preussen och Baden rådande spända
förhållandet, och flyttade till Berlin för att
der åtaga sig ledningen af den bekanta tidskriften
»Preussische jahrbücher», hvars ifrigaste medarbetare
han alltifrån 1858 varit. Efter krigets slut kallades
han till professor i Kiel, blef 1867 L. Häussers
efterträdare i Heidelberg och utnämndes 1874 till
professor i historia i Berlin, der han alltsedan varit
den akademiska ungdomens mest firade lärare. Efter
Rankes död (1886) hedrades T. med titeln af preussisk
rikshistoriograf. Bland hans skrifter må nämnas Die
gesellschaftswissenschaft (1859), Historische und
politische aufsätze (5:te uppl. 1886; 3 dlr), Der
sozialismus und seine gönner (1875), Der sozialismus
und der meuchelmord (1878) samt hans hufvudarbete:
Deutsche geschichte im 19. jahrhundert (1879–89;
4 bd, omfattande tiden till 1840; flere uppl.),
som i många hänseenden hör till den tyska historiska
literaturens bästa alster under de senaste årtiondena
och verkar ej mindre genom sina lifliga och plastiska
skildringar än genom en varm fosterlandskärlek. Tyvärr
minskas arbetets värde i högsta måtto genom en
ytterst beklaglig ensidighet och partiskhet, som
hufvudsakligen hafva sin grund i T:s politiska
ställning och hans antiliberala sträfvanden. Ehuru
född i Sachsen, var T. redan under sina ungdomsår
en ifrig motståndare till den partikularistiska
riktning, som då var rådande i de tyska småstaterna,
och i synnerhet efter slutet af kriget mellan Preussen
och Österrike uppträdde han i tal och skrift (jfr Zehn
jahre deutscher kämpfe 1865–74; 2:dra uppl. 1879)
med stor framgång såsom förkämpe för den tyska
riksidén. 1871–68 ledamot af tyska riksdagen, slöt
han sig till den national-liberala fraktionen och
uppträdde såsom detta partis talare vid många och
vigtiga möten. Men den 1878 uppkomna antisemitiska
rörelsen, som i honom fann en ifrig beundrare och
försvarare, gaf anledning till hans utträde ur det
liberala partiet och närmade honom till yttersta
högern. Ifrån den tiden har han i sina skrifter
gifvit sin antipati mot liberalismen och judarna ett
så häftigt och stundom så oberättigadt uttryck, att
hans ord ofta framkallat en lika häftig opposition
(jfr P. Nerrlich: »Herr v. Treitschke
und das junge Deutschland», 1890). En liten uppsats i
»Preussische jahrbücher» (Zwei kaiser, 1888), deri
han skarpt kritiserade den liberalt sinnade kejsar
Fredrik III:s regering, föranlät honom att nedlägga sin
syssla såsom denna tidskrifts redaktör. T. är typen
för den s. k. preussiska chauvinismen samt är den,
som först öfverflyttade politiken till katedern och
sålunda, visserligen oafsigtligt, framkallade den
bedröfliga söndring inom den akademiska ungdomen,
som f. n. förgiftar det tyska universitetslifvet.
F. Arnheim.
Trekantmusslan. Se Donax.
Trekapitelstriden, kyrkohist., en episod i de
monofysitiska stridigheterna. Kejsar Justinianus I lät
intala sig, att förnämsta hindret för monofysiterna
att erkänna kyrkomötets i Chalcedon (det 4:de
ekumeniska, 451) beslut var att i detta beslut biskop
Teodor från Mopsvestia med loford omnämndes och biskop
Theodoretos’ af Kyrrhos skrift mot Cyrillus samt
biskop Ibas’ af Edessa bref till den persiske biskopen
Mares godkändes såsom renläriga, oaktadt desse tre
kyrkolärare stodo nestorianismen mycket nära. För att
återvinna monofysiterna för kyrkan utfärdade kejsaren
derför ett edikt (544), hvari Teodor fördömdes och de
nämnda skrifterna af Theodoretos och Ibas förklarades
för kätterska. Detta edikt, som kringsändes öfverallt
för att af biskoparna undertecknas, rönte i synnerhet
inom den vesterländska kyrkan mycket motstånd, emedan
här genom ett kejserligt maktspråk ett ekumeniskt
mötes auktoritet rubbades och trenne längesedan döda,
högt ansedda kyrkolärare fördömdes. Kejsaren lyckades
få ediktet bekräftadt af kyrkomötet i Konstantinopel
553 (det 5:te ekumeniska). Men hans afsigt att
återföra monofysiterna till kyrkan förfelades, och
denna strid om de tre tvistepunkterna (Lat. de tribus
capitulis) föranledde i den vesterländska kyrkan
– särskildt i norra Italien (jfr Langobarder,
sp. 739) – en schism, som räckte i 70 år.
A. F. Å.
Trekarl, oriktig form för »träkarl» (se d. o.).
Trekejsareförbundet (T. Dreikaiserbund) plägar man
kalla de öfverenskommelser, som kejsarna af Tyskland,
Österrike och Ryssland ingingo med hvarandra i
Berlin i Sept. 1872 och några derefter följande år
för fredens upprätthållande (jfr Tyskland, Historia).
Trekejsareslaget. Se Austerlitz.
Treklang, musikt., ett ackord, uppbygdt af två
terser. Är den undre tersen stor och den öfre liten,
uppstår den stora treklangen eller dur-treklangen
(c e g); är den öfre tersen stor och den undre liten,
uppstår den lilla treklangen l. moll-treklangen (c ess
g). Två stora terser bilda öfverstigande (c e giss), två
små terser förminskad treklang (c ess gess). Treklangens
ömvändningar kallas sextackord och qvartsextackord
(se Omvändning). A. L.
Trekonungaförbundet. Se Tyska förbundet.
Tre kronor. Se Riksvapnet och Stockholms slott.
Trekropparsproblemet kallas uppgiften att – då man
har gifna trenne kroppar (eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
