Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trepang ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och som är försedd med skaft, liknande det på
en korkskruf. – Trepanationens användning är i
aftagande. För öppnandet af kranialkaviteten och
andra benhålor nyttjar kirurgen numera hällre hammare
och mejsel. J. E. J-n.
Trepang. Se Sjögurkor.
Trepass (af Lat. passus, steg). Benämningarna trepass,
fyrpass, fempass o. s. v. användas inom arkitekturen
och konstslöjden för att beteckna en af resp. tre,
fyra, fem o. s. v. cirkelsegment begränsad figur (jfr
Näsa). Passindelningen förekommer inom den geometriska
ornamentiken, särskildt inom gotikens rosverk eller
massverk (se d. o.), men äfven vid formningen af vissa
föremål, såsom konstsvarfverier, glaskärl, keramiska
alster, vaser, pokaler, fat, tallrikar o. s. v.
Trepidation (Lat. trepidatio, darrning), astron.,
namn på en af medeltidens astronomer oriktigt
antagen oscillation af fixstjernssferen. Enligt denna
uppfattning skulle vårdagjämningspunkten, i st f. att
skrida himmelen rundt (jfr Precession), endast röra
sig fram och tillbaka kring ett visst medelläge.
K. B.
Tréport, Le [lö trepår], hamnstad i franska
depart. Seine-Inférieure, 28 km. n. ö. om Dieppe,
vid Bresles utlopp i La Manche och förenad genom
en 3,3 km. lång kanal med staden Eu. 4,215
innev. (1881). Staden, som har en liten, men
otillräckligt djup hamn, idkar fiske, i synnerhet
sillfiske, och importerar trävaror från Skandinavien
samt stenkol, men är företrädesvis bekant för sina
mycket besökta hafsbad. Orten omnämnes i 11:te
årh. under namnet Vetus portus (Gamla hamnen) såsom
utnämn till Eu.
Treptow. 1. (T. an der Tollense) Stad i
preuss. prov. Pommern, reg.-området Stettin, vid
Tollense och jernvägen Berlin–Stralsund. 4,104
innev. (1885). Spanmålshandel. – 2. (T. an der
Rega) Stad i ofvannämnda reg.-område vid Rega, 6
km. ofvanför dess mynning i Östersjön, och jernvägen
Altdamm–Kolberg. 6,943 innev. (1885). Gymnasium. På
1400-talet var T. medlem af Hansan och dref
betydlig sjöhandel. På en landtdag i T. beslöts 1534
reformationens införande i Pommern.
Treroddare. Se Galer och Trier.
Tre rosor, ett i senare tid gifvet namn åt en gammal
svensk adlig ätt, som i vapnet förde tre rosor på
sned och med säkerhet kan ledas tillbaka ända till
början af 1300-talet. – Dess ryktbaraste medlemmar
äro Knut Alfsson (se denne), Ture Jönsson (se nedan 1)
och Johan Turesson (se nedan 2). Den sistnämndes son,
Gustaf Johansson (f. 1531, d. på Haga, nära Enköping,
d. 3 April 1566), ambassadör till kejsaren (1550) och
England (1558), upphöjdes 1561 vid konung Erik XIV:s
kröning till grefve (af Enköping) och erhöll följande
år staden Bogesund med några härad i Vestergötland
till grefskap. Med hans sonson Johan Stensson utdog
ätten i början af 1600-talet.
1. Ture Jönsson, rikshofmästare, upprorsman, en af
de sämst beryktade personerna från slutet af vår
medeltid och början af vår nyare tid, föddes på
1470-talet. Hans namn
förekommer i offentliga handlingar först år 1497,
då han slöt sig till de upproriske herrarna, som
inkallade konung Hans. Som belöning derför erhöll
han af denne såväl riddare- och riksrådsvärdighet
som lagmansämbetet öfver Vestergötland, och han
visade sig under den följande tiden såsom en af
Sten Stures hätskaste fiender. Då de båda Sturarna
och Hemming Gadd år 1501 började sin resning,
måste T. J. derför söka sin tillflykt i Stockholm,
som försvarades af drottningen. Han afsattes af Sten
Sture från lagmansämbetet, men återfick detsamma år
1503, sedan han, öfvergifvande konungen, försonat
sig med riksföreståndaren. Under Svante Nilssons
riksföreståndareskap var T. J. år 1506 ett af de
ombud, som af rådet utsagos att med konung Hans
underhandla om fred. Denna underhandling ledde dock
ej till något resultat. – Med den tappre Åke Hansson
(Tott) skulle T. J. derjämte deltaga i försvaret af
rikets sydvestra gräns, men han tyckes på det hela
taget snarare utöfvat ett förlamande inflytande
på dennes krigsrörelser, och efter Åke Hanssons
död (1510) klagade den unge Sten Sture, som år
1511 företog ett krigståg nedåt landet, öfver att
han ej kunde vänta någon hjelp af herr Ture. Med
flertalet af de öfriga riksråden slöt han sig 1512
till Erik Trolles parti, men tvingades att hylla
Sten Sture d. y. såsom riksföreståndare. År 1513
utsågs han till ombud vid fredsmötet i Köpenhamn,
och år 1516 sökte han bemedla förlikning mellan
riksföreståndaren Sten Sture och ärkebiskop Gustaf
Trolle. Då konung Kristiern II 1520 angrep Sverige
och Sten Sture aflidit, intog T. J. till en början
en af vaktande hållning, utan att fästa afseende vid
Kristina Gyllenstiernas många uppmaningar till honom
att såsom den äldste i rådet ställa sig i spetsen
för fosterlandets försvar, och det dröjde ej länge,
innan han öppet slöt sig till konung Kristiern. Under
dennes korta regering vistades dock T. J. mest nere
i Vestergötland på sin sätesgård Lindholmen, och han
slöt sig till Gustaf Vasa, först sedan öfvermakten
tydligt lutade åt dennes sida och äfven biskop Hans
Brask dagtingat. Gustaf Vasa gaf T. J. befälet på
Elfsborgs slott och, då han 1523 blifvit vald till
konung, rikshofmästarevärdigheten. Förhållandet
mellan konungen och honom synes i början varit
rätt godt, och som T. J. i Norge egde såväl gods
som betydande slägtförbindelser, användes han
af konungen vid underhandlingarna med rådet och
allmogen derstädes. Han var äfven med vid intagandet
af det norska landskapet Viken. Snart nog blef dock
förhållandet mellan konungen och T. J. mera spändt,
särskildt efter mötet i Malmö (1524), der T. J. af
omtanke för sina gods i Norge ej så, som sig borde,
försvarade Sveriges rätt till Gotland gent emot
Danmark. Från konungens sida började nu framställas
anmärkningar öfver det sätt, hvarpå han fullgjorde
sin rusttjenstskyldighet, äfvensom öfver annan
försumlighet, samt att T. J:s fogdar gjorde bönderna
förfång, att T. J. slagit under sig skattegods och
att han sökte hos konungen väcka misstroende mot hans
tjenare. På dylika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
