Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trepang ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillvitelser svarade T. J. i allmänhet ursäktande och
lofvade bättring. En ny tvistefråga mellan honom och
konungen blef den lutherska läran. Ju mer det blef
tydligt, att konungen gynnade denna, dess närmare
slöt T. J. sig till biskoparna Hans Brask i Linköping
och Magnus i Skara samt motverkade i förening med
dem konungens åtgöranden. Till mötet i Vesterås
år 1527 ville T. J. ej infinna sig, men nödgades
dertill genom konungens enträgna uppmaning. Han slöt
sig der till biskoparnas parti samt tog dem och den
gamla läran i försvar, men nödgades jämte dem gifva
vika. Det beslut, som der fattades, den s. k. Vesterås
recess, lät han dock ej uppläsa i sitt län, och då
konungen tillvitade honom detta, kastade han skulden
på andra. Samtidigt dermed ville han äfven ombygga
det hospital han förut inrättat vid Lindholmen,
men konungen förbjöd detta. Konungen satte nu också
i fråga att öfverlemna T. J:s förläningar åt hans
son Johan Turesson, hvilket dock T. J. lyckades
af böja. 1528 hade T. J. en arfstvist med konungen
inför rådet (T. J. var gift med Anna Johansdotter, en
halfsyster till konungens fader), och då domen fälldes
till förmån för konungen, ökades derigenom ännu mer
T. J:s missnöje. Sedan vidare genom de beslut, som
fattades på mötet i Örebro 1528, allt hopp försvunnit
om bibehållande af den gamla läran, såvida Gustaf
Vasa skulle fortfara att vara konung, beslöt T. J. att
söka åstadkomma hans afsättning. Redan 1528 hade han
och biskop Magnus i Skara misstänkts för delaktighet
i Daljunkarens uppror. De förklarade sig visserligen
vara oskyldiga, och några säkra bevis mot dem funnos
ej häller, men redan i början af 1529 åvägabragte
de en resning i Småland, der de tillfångatogo
konungens syster grefvinnan Margareta och dödade
en af konungens fogdar. T. J. och hans medhjelpare
sökte derefter uppvigla äfven Vestergötland. De
sammankallade allmogen till Larfs hed, framställde
der sina klagomål mot konung Gustaf samt uppmanade
folket att afsätta honom och i stället hylla någon
annan. Deras anslag misslyckades dock, i det ätt
Vestgöta-allmogen förklarade sig ej vilja hafva någon
annan konung än Gustaf. T. J. och biskop Magnus ansågo
då rådligast att lemna landet. T. J. begaf sig först
till Danmark, sedermera till Mecklenburg och uppsökte
slutligen (1530) konung Kristiern. Han följde denne
på hans tåg till Norge samt förmådde honom att äfven
vända sitt anfall mot Sverige (1532). Han ådrog sig
dock konung Kristierns ovilja, i det denne ansåg, att
T. J. genom falska förespeglingar lockat honom till
detta företag, hvilket han märkte måste misslyckas,
och en morgon anträffades T. J. liggande med afhugget
hufvud på Kunghälls gata. – Redan hos sina samtida
hade T. J. det sämsta anseende. Konung Gustaf fällde
om honom det omdömet »att han tjenat och förrådt alla
dem, åt hvilka han svurit trohet», och mot slutet af
T. J:s lefnad skref den danske riddaren Claus Bille
till honom: »Du hafver så tidt vändt och slitit
din kappa, att hon är nu så jämmerligen
sliten på båda sidor, att hon icke vill tjena bland
någon ärlig mans klädebonad». Ej häller efterverldens
dom har varit gynsammare. K. H. K.
2. Johan Turesson, riksråd, son af den föregående och Anna
Johansdotter Vasa (halfsyster till konung Gustaf
I:s fader), föddes på 1490-talet. Efter att i
sju år hafva varit i kejserlig tjenst hemkom han
1524 och nyttjades snart af sin frände konungen
i vigtiga ärenden. 1525 afgick han såsom sändebud
till Danmark och Lybeck för att underhandla rörande
Sören Norby. Vid Gustafs kröning, d. 12 Jan. 1528,
slogs han till riddare, upptogs senare på året i
rådet och var en af de svenske underhandlarna med
danskarna på mötet i Lödöse i Aug. s. å. J. T. var
af orubblig trohet mot sin konung. I motsats till
sin broder Göran Turesson, domprost i Upsala (som för
uppviglingsförsök 1529 en tid hölls fängslad och 1543
afled på Björnö i Roslagen), tog J. T. ingen del i sin
faders stämplingar och uppror emot Gustaf. Konungen
uttryckte också sin tacksamhet derför och skref
(d. 1 April 1529) till honom bl. a. följande:
»Hvar ock eder fader eller någon annan eder vän
något obestånd eller oråd företogo emot oss och sitt
fädernerike, skola vi dock aldrig det uppå eder till
sinne draga». J. T. satt midsommartiden 1529 i den
rätt, som dömde faderns medbrottslingar, och han var
1532 en af befälhafvarna för de trupper, som skulle
möta den afsatte konung Kristierns, af Ture Jönsson
påyrkade anfall från norska sidan. Hans trohet blef
också belönad. 1530 sattes han till ståthållare på
Nyköping, hvars län han behöll till sin död, och
1533 fingo han och brodern Lars alla Ture
Jönssons gods, ehuru de voro förbrutna under kronan,
och J. T. erhöll derjämte brodern Görans gods i
Vestergötland. I grefvefejden kom J. T. att
taga en ärofull del. Jämte marsken Lars Siggesson
(Sparre) förordnades han i Sept.
1534 till högste befälhafvare för den här, som
skulle bekämpa lybeckarna på denna sidan Öresund, men
J. T. tyckes hafva varit den egentligen verksamme
ledaren. I Okt. s. å. bröt han in i Halland,
der Halmstad eröfrades, och ryckte derpå ner i
Skåne samt vann vid Helsingborg d. 13 Jan. 1535 en
afgörande seger, som skänkte svenskarna 900 fångar,
bl. a. den bekante Markus Meyer (se denne), och
korsade fiendens planer. Krigisk duglighet
visade J. T. äfven under Dackefejden, då han jämte
Lars Siggesson i spetsen för den kungliga
arméns hufvudstyrka i Mars 1542 tillfogade Dacke det
afgörande nederlaget vid Åsunden. J. T., hvilken
1540–44 var regementsråd och vid flere möten med
danskarna deltog såsom svensk fullmäktig, afled 1556.
Redan en knapphändig redogörelse för J. T:s offentliga
verksamhet visar, att han var en af Gustaf I:s
utmärktaste och trognaste tjenare. Derigenom samt
genom börd, rikedom och slägtförbindelser med
konungahuset och landets mest lysande ätt intog han
en mycket betydande ställning bland sina samtida. Det
torde utan öfverdrift kunna sägas, att han genom sitt
lojala uppförande var ett af stöden för Gustafs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
